Vi ser honom i Getsemane, där han ligger framstupa med ansiktet mot marken. Ensam utkämpar han en bönekamp med sin Far i himlen. De lärjungar som borde vaka och kämpa med honom ligger och sover. Endast Judas Iskariot är i verksamhet denna stund. Men inte heller från det hållet kan Jesus vänta sig något stöd, för Judas har ställt sig i den ondes tjänst. Plågad av mänsklighetens djupaste ängslan och ångest ber Jesus att ”bli förskonad från denna stund” (Mark. 14:35). Tre gånger ber han att få slippa tömma Guds vredeskalk, men han tillägger varje gång: ”inte som jag vill utan som du vill.”
Varav denna ångest och ängslan? Varför finns det inte en enda människa vid hans sida, inte ens Johannes, som legat vid hans bröst tidigare på kvällen, eller den ivrige Petrus, som bedyrat sin trofasthet? Varför bävar han så inför ”stunden”?
Jesus vet att han nu skall komma inför den Helige och Rene i ditt och mitt namn, i hela mänsklighetens namn. Han skall nu möta Gud i egenskap av Jan, Hitler, Moder Teresa och alla andra syndare. Han skall nu stå till svars för allt det som kan förknippas med våra namn. Det är därför han lider sådana obeskrivliga kval. Och det är därför som ingen människa kan hjälpa honom. På vilket sätt skulle vi väl kunna det? Vi som är orsaken till hans ångest både genom vad vi är i oss själva och genom allt det som vi gjort och gör. ”Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott” (Rom. 7:18).
Nå, hur gick det då? Gud vare pris och ära! Han bönhörde sin älskade Son där i Getsemane – Faderns vilja skedde! När Jesus har kämpat färdigt i bönen, går han till sina lärjungar och förkunnar att ”stunden har kommit” (Mark. 14:41). Stunden då alla människors synder skall utplånas som skuld inför Gud (Hebr. 9:26).
Jesus är nu beredd att gå den tunga lidandesvägen ända till döden på korset. In under Guds vrede över synden, ja, ända in i gudsövergivenhetens totala mörker, där ännu ingen människa varit under detta jordeliv. Och allt detta drabbar honom just därför att han kommer inför Gud i ditt och mitt namn! Måtte nu ingen människa försöka leva och komma inför Guds ansikte i eget namn – det är detsamma som att trampa Jesu blod under fötterna. Och det slutar inte väl.
BYT NAMN!
Det är ju ganska vanligt att t. ex. kända brottslingar som vill börja ett nytt liv också byter namn. De vill bli av med den belastning som är förknippad med det gamla namnet och börja om med ett ”rent” namn. De har insett att det gamla namnet talar emot dem. Det talar ju om brott och skuld.
Så är det också på det andliga området. Ingen människa vill leva i Jesu namn så länge hon inte inser vilken belastning det egna namnet är. (Detta som de gamla kallade för syndakännedom.) Jesus kan väl få vara en förebild, men att verkligen leva i hans namn – att lämna alla egna förtjänster och dygder till förmån för hans – det behövs ju inte. Inte förrän man kommer dithän att man måste börja om på nytt, lämna det gamla livet och börja leva det nya, i en daglig omvändelse. Då är det gott att få börja i ett nytt, rent och fläckfritt namn.
Du och jag slipper att fundera ut något namn, Gud har redan gett oss namnet som en gåva – namnet Jesus. Det är också det enda namn som håller inför Gud.
När en syndare kommer inför Gud i Jesu namn, ser Gud ingen syndare, han ser en lem i Kristi rena, rättfärdiga kropp. Han ser ingen enda av syndarens brister, han ser endast Kristi fullkomlighet.
Kan du fatta det? Knappast. Men du får omfatta det i tron.
VÄLKOMMEN I JESU NAMN
Du är i detta ögonblick välkommen att träda fram inför den Helige Guden i Jesu namn. I stället för alla dina skulder får du tillräkna dig alla Jesu tillgångar. Så länge du är kvar här på jorden kommer du varje dag att vara syndare, och därför kommer du också att synda. Men du slipper skörda död och förbannelse av dina synder. I stället får du skörda liv och välsignelse av Jesu död och uppståndelse. Du får leva i Jesu namn, och med Paulus bekänna: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig” (Gal. 2:20).
Det innebär också att det gamla namnet inte längre har juridisk status på det andliga området. När djävulen kommer och anklagar dig för synder och brister får du frimodigt hänvisa till att du inte längre lever i det gamla namnet. Det duger varken till att sätta upp skulder eller tillgångar på. Du lever nu i Jesu namn, och då är djävulen ute i ogjort väder. För Jesu namn borgar för att din skuld är borta och i det namnet är du gränslöst rik. Du har tillgång till själva himlen.
INFÖR MÄNNISKOR
Men saken har också en annan sida som inte kan skiljas från den redan berörda. Det är nämligen så, att den som börjat leva i Jesu namn inför Gud, även skall övas i att leva i Jesu namn inför medmänniskorna. Detta är en svår, men nödvändig övning, som ingen människa blir färdig med här på jorden. Den är inte nödvändig i den betydelsen att den utgör grunden för min frälsning, men den är en ofrånkomlig följd av att jag funnit frälsningen i Jesu namn, att det inte längre är jag som lever, utan ”Kristus lever i mig”. För där han lever, där blir det en kamp mot synden och den gamla människan, det gamla jaget. Där ”förnyas man till ande och sinne” (Ef. 4:23).
Jesus ställer sig aldrig i ”syndens tjänst” (Gal. 2:17). Han ”lånar” heller inte ut sitt namn till något sådant.
Den människa som menar sig leva i Jesu namn, men ändå fortsätter att leva i synden och låter den gamla naturen styra ord och handlingar, den människan bedrar sig själv. Hon lever inte i Jesu namn vare sig inför Gud eller människor. Hon lever fortfarande i eget namn.
Därför säger Jesus: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv” (Luk. 9:23). Inför Gud sker det när jag ger upp alla tankar på att på något sätt bidra till frälsningen och tar min tillflykt till Jesus som min Frälsare. Inför människor sker det när Frälsaren också får vara Herre i och över mitt liv. Då lever jag inte längre som mitt gamla jag vill utan som Jesus vill. Jag lever inte i eget namn utan i Jesu namn, och det är oerhört befriande – för den nya människan.
”Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn” (Kol. 3:17).
Vad innebär då detta i praktiken? Vi skall här antydningsvis se på tre situationer.
OFÖRRÄTTER
Lever jag i eget namn måste jag ju hämnas oförrätten; jag måste försvara mig. Visa vem som har rätten på sin sida! Det är det ”naturliga” för mitt gamla jag.
Men lever jag i Jesu namn, så slipper jag allt det där! Det gäller ju faktiskt inte mig och mitt namn. Det gäller ingen mindre än Jesus! Därför säger han: ”Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren” (Rom. 12:19).
Därför slipper jag att ”stå emot den som är ond”, och får lämna hela saken åt Herren. Han dömer varken för hårt eller för milt. Han dömer rättfärdigt. Själv behöver jag endast förlåta som Gud i Kristus har förlåtit mig. Och då behöver jag inte fundera över i vilken utsträckning jag skall göra det. Jag skall förlåta helt och hållet! Jag slipper leva i hat och oförsonlighet. Hur många liv har inte de förstört?
ÄRA OCH BERÖMMELSE
Den som lever i Jesu namn, slipper att själv hålla reda på dessa saker. För all ära tillhör Jesus, och då är det ju en förmån att få leva till hans ära!
Den som lever i Jesu namn bör inte vara lat och försumlig, utan troget sköta sina uppgifter, och flitigt använda de gåvor han har fått…
”Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor” (Kol. 3:23).
Den som det gör, behöver sedan inte hålla på att undersöka vad människor tycker och tänker. Slipper bli nedslagen om uppskattningen uteblir, och slipper även att falla i högmod när den slösas. Den som lever i Jesu namn får vara höjd över detta. Han får vara viss om att de gåvor han har fått, är gåvor från Gud, och då skall Gud ha äran för dem och det som de används till. Men han får vara lika säker på att de gåvor han saknar har Gud inte ansett att han behöver, och vilken människa kan då komma och säga att hon skulle vara annorlunda? Det är i så fall inte en anklagelse mot henne, utan mot hennes Skapare.
RIKEDOM OCH FATTIGDOM
Den som lever i Jesu namn får lita på Jesu löfte om att han vill sörja för ”allt detta”. Han slipper regeras av girighet och egoism och är i stället fri att dela med sig till andra, syskon i tron först och främst.
Han slipper också att regeras av avund och otacksamhet, och får i stället ”tacka Gud under alla livets förhållanden” (1 Tess. 5:18). Och han slipper att samla skatter på jorden. Han får ”samla skatter i himlen där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäler” (Matt. 6:20). Han behöver heller inte sörja om han får leva under yttre fattigdom. Han är mer värd än många sparvar, och är under alla omständigheter gränslöst rik i Jesu namn.
Jan Johansson
Väl är det svårt att se det så, men Ordet ljuger ej; och om än känsla och förnuft beständigt ropa nej, det står ju dock i Ordet så; jag litar däruppå och sjunger: Ära vare Gud, vars nåd har ställt det så!