”Det finns ingen större skada i kristenheten än att man försummar barnen.För om man vill vara kristenheten till hjälp, så måste man i sanning börja med barnen, alldeles så som man gjorde förr i världen.”Martin Luther
onsdag barn från noll till fem år tillsammans med sina mammor för ett par timmars avslappnad samvaro. För de flesta är detta och kyrkans barntimmar den enda kontakt de har med kristen verksamhet.
Även om huvudsaken för Lena inte är själva pysslet, så är allt noga förberett. Lena, som är utbildad barnskötare och dessutom har erfarenhet av fyra egna barn, har satt fram trolldeg på ett av borden. Femårige Erik formar degen till en läckert jordgubbsröd tårta medan Johanna lockar mig att göra giftgröna, snälla ormar av den smidiga leran.
Efterhand som barnen droppar in får de som vill rita ett stort ansikte på en papptallrik. Ögon, näsa och mun. De får hjälp att klippa hål för näsan och munnen. Men inte för ögonen. Varför det? – Ja, det får ni veta vid samlingen före fikat, lovar Lena hemlighetsfullt.SKÖNT ATT TRÄFFA ANDRA
Jag frågar en av mammorna varför hon kommit till förskolan.
– Dom små barnen behöver ju också kompisar, svarar hon. Det här är egentligen det enda som finns att göra här i Knislinge för dom. Sen är det skönt som mamma också, när man går hemma hela dagarna, att komma ut och träffa andra.FLYGBLAD PÅ BARNAVÅRDSCENTRALEN
Det är ofta genom vänner eller grannar man fått reda på att förskolan finns. På barnavårdscentralen finns
det flygblad, som berättar om förskolan, och i affärer och på Folktandvården sitter affischer.
BUS I LILLA SALEN
Den här onsdagen är det ett tiotal barn och sju mammor som besöker förskolan. Det är ovanligt få, berättar Kristin Erlansson, som delar ansvaret för verksamheten med Lena. – För det mesta är det ungefär 15 barn som kommer. Förra veckan kom över 20! Så många ryms inte i de tre små rummen uppe på andra våningen, utan man får ta till ”lilla salen” nere i källaren som extra lekutrymme. Det är egentligen bara bra, för där finns rejäla ytor där de äldre barnen kan sparka boll och ”busa” lite mer.
FÖRÄLDRAKONTAKT UTANFÖR FÖRSKOLAN
Bredvid lilla salen ligger köket. Hit kommer Hertha Ekelund varje onsdag och gör i ordning mellanmålet.
– Jätteskönt, tycker Kristin. Det blir så bökigt för oss att fixa det också. Hertha, som är pensionär, känner de flesta av mammorna till namnet och stannar gärna till en stund och växlar några personliga ord med dem när de möts nere i byn.
– Kontakten utanför förskolan är oerhört värdefull, instämmer Lena.
Hon träffar ofta föräldrarna när de handlar i affären, där hon jobbar deltid. Tjänsten på öppna förskolan omfattar bara fyra timmar i veckan.
Jag frågar Lena varför hon lägger tid på förskolan.
– Det här är som mitt andra hem, säger Lena, eftertänksamt. Det är detta som betyder något, att ge andra mammor en möjlighet att träffas, prata blöjor och disk… Här ska man få vara den man är, få lov att uttrycka sina känslor, både sorg och vrede, glädje… känna att någon verkligen lyssnar och bryr sig.
DET STÖRSTA I LIVET
Egentligen kan vi aldrig ge varandra för mycket tid, det är Lena och Kristin överens om.
– Det finns alldeles för mycket ensamhet i vårt samhälle. Man kan vara gift, ha hus och barn, men ändå vara ensam. Ingen av dem tvekar om vad som är det viktigaste i deras arbete: att få dela med sig av det största och mest värdefulla i livet: Jesu kärlek
Allra tydligast kommer det fram när Kristin under andaktsstunden klär sig i sin nygjorda ansiktsmask. Näsan sticker ut och hon kan prata genom den breda, glada, utklippta munnen. Men för ögonen finns inga springor att kika igenom. Kristin famlar sig fram till barnen som sitter i en halvcirkel, förfärade över att hon inte kan se. ”Hjälp mig!” säger hon och sträcker hjälplöst ut händerna. Genast är de framme och tar tag i henne. ”Tack!” säger Kristin och så berättar hon om Bartimeus, som var just så här blind och hjälplös, om hur han ropade på hjälp när han hörde att Jesus var i antågande, hur han först fick syndernas förlåtelse och sedan sin syn. ”Din tro har hjälpt dig” – ord som hänger kvar i luften när vi alla knäpper händerna och ber ”Gud, som haver barnen kär, se till mig som liten är…”
FINNS DET NÅGOT VIKTIGARE?
När jag senare samma dag sätter mig för att skriva ner mina intryck ser jag för mig hur Cecilia, knappt två år, klappar i händerna och med hela kroppen sjunger: ”Jesu kärlek är så underbar!” Finns det något viktigare, frågar jag mig, finns det något viktigare än att ta Jesu ord på allvar: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig”?
Gunnel Hjort
Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.
Matt. 18:5