Psaltaren – alla tiders bönbok

Psaltaren – en bok fylld av glädje över livet och över den skönhet som Gud omger oss människor med. Där finns jublet över frälsningen och förlåtelsen…
I Psaltaren får vi på ett ibland chockerande sätt se rakt in i människosjälens mörkaste rum. Vi får också se in i Frälsarens hjärta.
Psaltaren har ljudit i alla mänskliga sammanhang från koncentrationslägrens fasor till livets höjdpunkter.

”Förtrösta på honom alltid, du folk, utgjut för honom era hjärtan.
Gud är vår tillflykt. ps. 62:9

När tonårsflickan Maria i Nasaret får det unika uppdraget att föda den utlovade Frälsaren till världen, ger hon uttryck för sin glädje i en underbar lovsång. Den finns i Lukasevangeliet. Språket i denna sång är genomsyrat av Psaltaren. Så levande var denna bok i lsrael vid vår tideräknings början att en tonårings språk påverkades av den.
Psaltarpsalmer sjöngs av levitkörer i Jerusalems tempel, till ackompanjemang av bl. a. psaltare, harpor, cymbaler och trumpeter. Kung David hade förordnat det redan tusen år f. Kr. Till templet kunde man gå för att delta i bönen och sången. Det gjorde också de första kristna, Luk. 1:10, Apg. 3:1, 16:25.
Alla hade inte möjlighet att personligen närvara vid gudstjänsten i templet, men de kunde be i synagogan, i hemmet eller där de befann sig och så vara med i lovsången och bönen. Psaltaren hade en viktig ställning i detta böneliv, den användes så flitigt att man redan som ung kunde den utantill.
Blickar vi ut över den kristna kyrkans historia, ser vi att seden att be Psaltaren gått i vågor. Under medeltiden bads dessa 150 psalmer i många kyrkor och kloster regelbundet. ”Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud.” Ps. 42:2, känner vi igen som inledning till gudstjänsten. Detta är bara ett av många ingångsord, hämtade ur i första hand Psaltaren och avpassade till söndagens firningsämne, som kommer från den tidiga kyrkans tid.
Eftersom psalmerna är uppbyggda på ett rytmiskt sätt, är de lämpliga att be växelvis. Männen t. ex. ber den första strofen, kvinnorna den andra o. s. v. Så har man gjort redan från början. (En enkel introduktion till detta sätt att be finns i skriften Ord för bön, som kan beställas från BV-Förlag.)
Psaltaren, denna Bibelns egen bön – och sångbok har alltid varit betydelsefull för både judars och kristnas böneliv. De psalmer som är 2–3 000 år gamla, åtminstone, har visat sig ha en osedvanlig slitstyrka. Men de behöver återupptäckas och användas flitigt av varje ny generation.

EN ANDLIG VÄRLD
Psaltaren innesluter i sig hela Skriften, i den finns en andlig värld, som vi behöver lära känna. Guds folks inre historia och andliga liv. En av kyrkans tidiga fäder har uttryckt det så här: ”I denna bok finner du människans hela liv avbildat…för alla tillfällen ska du här finna lärdom. Psalmerna ska ge dig ord med vilka du kan föra saken fram inför Gud.”
När de egna orden tryter, när bönen blir trött och svag, då finns Psaltaren där som en rik källa att ösa ur. Den ger oss ord fyllda av innehåll och kraft, ord att vila i. Den berikar bönelivet.
Alla Psalmer är givetvis inte lika aktuella i varje tid och för varje person, men de finns där ändå som en undervisning om att livet växlar mellan mörker och ljus. Psaltaren förbereder oss på livets olika skiftningar, den hjälper oss att möta både glädjen och sorgen. Den ger ljus över livets olika sidor.
Vi ska också komma ihåg att vi är lemmar i den bedjande kyrkan. Som sådana får vi delta i bönen också för andras behov och varje bön i Psaltaren är aktuell åtminstone för någon kristen någonstans på vår jord. Genom att be Psaltarens böner får vi vara med i den världsvida kristna kyrkans bön och lovsång.

”Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt,
lovsång anstår oss. Ps. 147:1

PERSPEKTIV PÅ LIVET
Psaltaren ger oss flera viktiga perspektiv. Den påminner oss om att vi lever under evighetens synvinkel. Mänsklighetens historia liksom våra korta liv utspelar sig i tiden mellan skapelsens morgon och den dag Herren kommer ”för att döma jordens krets med rättfärdighet och folken med sin trofasthet” Ps. 96:13. Den dagen kommer med dom över Guds motståndare, med frälsning för hans vänner och med förlossning från träldomen under förgängelsen för skapelsen. Under tiden fram till dess lever vi som förvaltare av våra liv, inför Guds ansikte och i hans hand.
Perspektivet är därför också ett liv i världen, den värld som är lagd under synd och död där Guds fiender är mäktiga. ”Hela världen är i det ondas våld”, skriver aposteln. Samtidigt är denna värld också den värld som Herren har skapat, uppehåller och bryr sig om. Åter och åter ljuder den trosvissa bekännelsen ”Herren är nu konung”, Ps. 97:1. Men ändå är sakernas tillstånd sådant att Guds vänner upplever förtryck, bedrövelse och främlingskap mitt i sin Faders värld, men de är ändå trygga och hoppfulla, eftersom de väntar frälsning och glädje från Gud. Därmed närmar vi oss det tredje perspektivet.
Psaltaren sträcker sig från djupet till höjden. Jag tänker ofta: Vad har inte denna bok kostat? Hur många tårar, hur mycket smärta och lidande har inte de människor som skrivit denna bok kämpat sig igenom? De har upplevt ensamhet, svek, blivit förtalade och förföljda, de har varit svårt sjuka, i dödens närhet, upplevt gudsövergivenhetens mörker och den djupaste nöden, som är sorgen över eget svek och samvetets bittra anklagelser.
Där finns också en obändig glädje över livet, över den jord som Herren har välsignat, över hustrun och barnen, över framgång i arbetet, ja, över detta livets goda över huvud taget. Herren är all välsignelses källa. Där finns jublet över frälsningen och förlåtelsen, över den obegipliga och oförtjänta gudomliga nåden och trofastheten.
Vilken lättnad ligger det inte i Davids ord: ”Då förlät du mig… med frälsningens jubel omger du mig” Ps. 32.
”Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott han har gjort, han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister” Ps. 103:2.
Där finns glädjen över det eviga livet, den gemenskap med Gud som inte ens döden kan göra slut på. Redan nu får den förgängliga människan stämma in med änglaskarorna i den himmelska lovsången. Psaltaren har ljudit i alla mänskliga sammanhang från koncentrationslägrens fasor till livets höjdpunkter.
Det är tänkvärt att denna bok, som till en tredjedel utgörs av klagopsalmer, ändå heter tehillim (lovsånger) i den hebreiska Bibeln.
Grundtonen i hela boken är glädje och lovsång. Bedjaren släpper aldrig vissheten: ”På dig är jag kastad allt från modersskötet. Du är min Gud allt ifrån min moders liv.” Ps. 22:11. Denna visshet bär under djupaste svårigheter, och på andra sidan nöden bryter jublet löst och kan ibland nå himmelska höjder.

EN SJÄLAVÅRDANDE BOK
Psaltaren är en i bästa mening själavårdande bok, bl. a. av den anledningen att allt får sägas. Inget mänskligt är främmande för den. Både det sköna och det fula finns med. Den har ord också för människosjälens allra mörkaste sidor. Ärlighet och uppriktighet är hedersbegrepp i denna bok, ibland på ett nästan chockerande sätt. Till Gud får vi komma med allt, inte bara med vår skälvande oro och vår famlande vilsenhet, utan också när våra händer knyts i förtvivlan och anklagelse mot Gud. Allt får tas fram i ljuset inför Guds ansikte. Även de svidande nederlagen. Vi får lägga också dem i hans barmhärtiga hand. Psaltaren lär den som lider: Du är inte den förste som upplever detta! Du är inte ensam om din erfarenhet! Det finns en väg igenom tvivlet, smärtan och mörkret!
Andra har gått före och ropar: ”Kasta din börda på Herren, han ska uppehålla dig!” Ps. 55:23.

”Vakna upp! Varför sover du, Herre? Vakna! Förkasta oss inte för alltid.
Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vårt lidande och vårt trångmål? Ps. 14:24f.

JESU BÖNBOK
I detta att Psaltaren är en mycket mänsklig bok ligger också en annan hemlighet gömd. Den är även hans bönbok som steg ned i vår mänsklighet och gjorde den till sin. Den är Jesu Kristi bönbok och ska läsas i ljuset av hans livsgärning. Luther menar att Psaltaren är en av de böcker i Bibeln som starkast driver Kristus. Jesus Kristus har tagit allt mänskligt in i sig, mött alla frestelser, gjort all vår synd och nöd till sin. Han har burit allt och utstått allt som en människa kan möta. Han har lidit den gudsövergivenhet som vi människor en gång valt och ropar på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ps. 22:2. Han var verkligen övergiven av Gud. När vi upplever gudsövergivenhet är vi därför inte ensamma. Han är i vår gudsövergivenhet, därför är vi aldrig övergivna av Gud. ”Herren är nära alla dem som åkallar honom” Ps. 145:18. Inte nog med det, han läker och helar oss. Han för in det gudomliga livet och hälsan i vår värld genom sin försonargärning. Den förstörda gudsbilden kan upprättas och förnyas. Människan kan bli återställd, ”Hos dig är ju förlåtelsen, för att man må frukta dig…hos Herren är nåd och mycken förlossning är hos honom” Ps. 130. ”Han ska rädda den fattige som ropar och den betryckta och den som ingen hjälpare har” Ps. 72:12. Sådan är hans konungsliga herrlighet och makt.
När Jesus slutar sin jordiska gärning är det med den gamla judiska aftonbönens ord, ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande” Ps. 31:6. Så slutar han sitt liv segerviss och med full förtröstan på Gud. Hans seger och gudsgemenskap är också vår. Psaltaren är en andefylld bok, den räcker oss ord ingivna av den Helige Ande och den fyller oss med Ande när vi använder den i tillit till Herren Jesus.

HÄMNDEMOTIV
En sak som vållar svårigheter för oss är det som kan kallas hämndemotiv i Psaltaren, t. ex. Ps. 139:19-24. (Jämför också med Ps. 94!) De hör ihop med det kamptillstånd som råder i världen. Bakom de starka uttrycken kan det ligga en längtan efter att Gud ska gripa in och skipa rättvisa, att han ska besegra de andliga fiender som förtrycker oss: djävulen, världen och det egna köttet, d. v. s. det hos mig som är emot Gud. Då rör det sig inte om en privat hämndlystnad utan om kamp mot allt det som står Gud emot och vill hindra hans vilja. Kärlek till Guds sak och det som är sant och rätt, måste alltid innebära hat mot lögn och ondska. Den nämnda psalmen slutar inte med en stöddig attityd. Författaren vänder till slut sökarljuset mot sig själv och ber ödmjukt om att Gud ska utrannsaka honom och hjälpa honom rätt. ”Utrannsaka mig, Gud… se till om jag är stadd på en olycksväg…”
Nya Testamentet lär oss tydligt att skilja de onda makterna från de redskap de använder, alltså sak från person, Ef. 6:12. Det onda måste bekämpas varhelst det visar sig, också i mitt eget liv. Men människan som utför det får inte förkastas. Det kan också vara värt att reflektera över vilken betydelse det kan ha att få ösa ut sin besvikelse och vrede och inför Gud ge ord åt sina känslor. Kanske är just detta vägen till befrielse från att bli redskap åt dunkla känslor och makter och till verklig fiendekärlek.
Kristus har burit allt, är med i allt, kan förlåta allt och ge verklig befrielse. Han är vår broder och Herre. ”Herren löser de fångna” Ps. 146:7. På korset besegrade han våra fiender, inte så att han krossade människor med våld och makt, utan så att han tog på sig all den onda maktens förstörelse av människan för att kunna förlossa henne från allt ont. ”Herren lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud” Ps. 18:47.
Augustinus om Psaltaren: ”Kristus ber för oss som vår överstepräst, han ber i oss som vårt huvud, han tillbedes av oss som vår Gud. Låt oss därför känna igen vår röst i hans och hans röst i oss.”

LUTHER OM PSALTAREN
”Där ser du alla heliga in i hjärtat. Därav kommer det sig, att Psaltaren är alla heligas bok, och att var och en, i vilka omständigheter han än befinner sig, finner psalmer och psalmord, som är tillämpliga på hans förhållanden. Han finner, att de passar in såväl på honom, att det är som om de skrivits för hans skull, så att han själv inte kunnat finna bättre ord för att uttrycka sin belägenhet…
Ja, du skall också finna dig själv i Psaltaren och där möta det rätta ’känn dig själv’. Psaltaren bör vara oss dyr och kär, därför att den så klart förkunnat Jesu Kristi död och uppståndelse samt beskriver hans rike och hela kristenhetens tillstånd. Därför kan den väl kallas en liten Bibel, i vilken allt som står i hela bibeln, är på det härligaste och kortaste sätt sammanfattat.”

Lars-Åke Nilsson