”Återupptäckten av evangelium” – så har man kortfattat beskrivit Luthers mest väsentliga kyrkohistoriska insats. Artikeln om att människan rättfärdiggöres utan förskyllan för Kristi skull genom tron betecknas i Svenska kyrkans bekännelseskrifter som ”den förnämsta i hela den kristna läran”, den artikel med vilken allt står eller faller. ”Om denna artikel förblir förvanskad”, skriver Luther, ”så förblir också Kristi kyrka ren och härligt endräktig och utan allt sektväsen…”
Kan en evangelisk-luthersk kyrka tillsammans med den romersk-katolska skriva under en gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen och samtidigt bevara den kristna trons huvudartikel oförvanskad? Frågan är alltför viktig för att förbigås med likgiltig tystnad. Den tas upp i följande artikel, som har varit införd som ett led i en debatt i en dagstidning.
”Återupptäckten av evangelium” – så har man kortfattat beskrivit Luthers mest väsentliga kyrkohistoriska insats. Artikeln om att människan rättfärdiggöres utan förskyllan för Kristi skull genom tron betecknas i Svenska kyrkans bekännelseskrifter som ”den förnämsta i hela den kristna läran”, den artikel med vilken allt står eller faller. ”Om denna artikel förblir förvanskad”, skriver Luther, ”så förblir också Kristi kyrka ren och härligt endräktig och utan allt sektväsen…”
Kan en evangelisk-luthersk kyrka tillsammans med den romersk-katolska skriva under en gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen och samtidigt bevara den kristna trons huvudartikel oförvanskad? Frågan är alltför viktig för att förbigås med likgiltig tystnad. Den tas upp i följande artikel, som har varit införd som ett led i en debatt i en dagstidning.
Frågan ställs i en insändare i en sydsvensk dagstidning. En berättigad fråga i dagens samhälle, då vi hela tiden möts av all orättfärdighet som begås. Inte bara s. k. grövre brottslighet, som mord, rån, inbrott m.m. utan även mera sofistikerat fiffel och oegentligheter förekommer numera i alla led. Ingen tycks heller intresserad av begreppet rättfärdighet. Vad är det? Rättfärdighet intresserar oss inte och himlen kommer väl i sinom tid… Nej, säg oss hur vi tjänar 500 000, så ska vi lyssna. Sådan är oftast nutidsmänniskans attityd. ”Är verkligen begreppet rättfärdighet något som har med människan och livet att göra såsom vi upplever det i dag?” frågar insändaren.
Skriften allena, nåden allena och tron allena.
En tankegång, som inte torde vara ovanlig i dag. Vår tids människor synes ha det kortaste perspektivet i mänsklighetens historia. Det räcker som längst möjligen till begravningsdagen. Här i livet gäller främst positionen i samhället och plånboken, vad som kommer därefter berör oss inte. Det är en inställning de flesta tyvärr har. Dock behöver människan inte sväva i okunnighet om vad rättfärdighet är. Redan människorna i Gamla testamentets tid fick genom de tio budorden veta vad Gud kräver i fråga om sann rättfärdighet. Jesus bekräftade inför sina lärjungar att endast fullkomlighet gäller inför Gud: ”Var fullkomliga som eder himmelske Fader är fullkomlig.” Matt. 5:48. Han betygar att han inte kommit för att upplösa lagen utan för att fullborda den och förklarar: ”Förrän himmelen och jorden förgås skall inte den minsta bokstav eller en enda prick av lagen förgås.” Matt. 5:18. Aposteln Jakob skriver i sitt brev: ”Den som håller hela lagen, men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.” Jak. 2:10.
Inför en fråga av en skriftlärd sammanfattar Jesus Guds lag: ”Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft. Detta är det främsta budet. Och det andra är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Mark. 12:30-31.
Motsatsen till rättfärdighet är allt som strider mot Guds bud, d.v.s. orättfärdighet, synd och brottslighet mot Guds lag. Det är detta som befläckar människan och gör henne oförmögen att hålla måttet inför Guds heliga krav, även om hon inför samhällets lagar är felfri. Detta anses av nutidsmänniskan vara ovidkommande. Vad Gud kräver saknar intresse.
Dock blir det ett abrupt slut på människans andliga törnrosasömn när hon en dag träder över tidens gräns. De tidigare illusionerna slås sönder och man hamnar i evigheten och ska ställas inför den av Gud bestämde domaren över levande och döda. Då är det endast rättfärdighet som gäller. Det som här saknade intresse är det enda, som räknas på den andra sidan (Upp. 22:14-15).
Psalmisten beskriver hur Skaparen blickar ned över jordens yta för att se om där finns någon förståndig (rättfärdig), utan att finna någon, som gör gott. l stället finner han alla avfälliga och fördärvade. Ps. 14:2-3. Ingen förmår uppfylla Guds lag, vilket aposteln Paulus tar upp: ”Det finns ingen rättfärdig, icke en enda. Det finns ingen förståndig, det finns ingen som söker Gud. Alla har de kommit på avvägar, allesammans är de odugliga.” Rom. 3:10-12, och vidare (v. 20): ”Intet kött (d.v.s. ingen människa) skall av lagens gärningar bli rättfärdigat inför Gud.”
Guds rättfärdighet och helighet är sådan att han måste förkasta allt orättfärdigt och med synd besmittat. Gud såg redan före skapelsen att människan skulle avfalla från hans krav på rättfärdighet och beslöt därför sända sin Son till människans frälsning till att bli vår ställföreträdare. Jesus, Guds Son, är den ende rättfärdige, som trampat jorden. Gud beslöt lägga den enda grunden till människans frälsning i Jesus, den enfödde Sonen, som i allt var fullkomlig (Ef. 1:4).
”Är det av nåd, så är det icke mer av gärningar, annars blir nåden icke
mer nåd. Men är det av gärningar, så är det icke mer nåd, annars är gärningen icke mer gärning.”
Denna frälsningsgrund endast i Kristus, genom nåd allena, uppfattar människan av naturen som något djupt förödmjukande. Så uppfattade också fariséerna denna och ställde sig därför avvisande mot Jesus och förnekade hans gudom. De gjorde sig en egen regelbok, fädernas stadgar, som var en avtrubbad version av Guds lag, något man kunde uppfylla med egen rättfärdighet. På liknande sätt har den romersk-katolska kyrkan utan något stöd i Guds ord upprättat regler, möjliga för människan att hålla. Ofta har de påvliga levnadsföreskrifterna varit kombinerade med krav på ekonomiskt vederlag till påvedömet av typen avlatsbrev. Därvid förlitar man sig på något helt annat än nåden allena genom Kristus. Reformatorerna framhöll däremot Kristus och hans ställföreträdande frälsningsverk för oss som den enda grunden, till vilken människan inte behöver lägga något eget verk. Detta är i enlighet med den undervisning aposteln Paulus gav: ”Är det av nåd, så är det icke mer av gärningar, annars blir nåden icke mer nåd. Men är det av gärningar, så är det icke mer nåd, annars är gärningen icke mer gärning.” Rom. 11:6. I strid mot detta uttalande av Paulus sammanblandar den romersk-katolska kyrkan nåd och gärningar som frälsningsgrund.
För att understryka Bibelns lära om Kristus allena som den enda frälsningsgrunden för människan formulerade reformatorena de s.k. tre sola:
Sola scriptura, sola gratia, sola fide, d.v.s. Skriften allena, nåden allena och tron allena.
Skriften allena innebär att Bibeln är Guds ord, vilket med oinskränkt auktoritet är ställt över alla människomeningar. Nåden allena innebär att människan som syndare och brottsling inför Gud erhål!er benådning, syndernas förlåtelse, och får Jesu rättfärdighet utan förskyllan. Ingen gärning får här åberopas. Inte ens det kristna livet, tron eller bönen kan åberopas som rättfärdighetsgrund.
Tron allena innebär att nåden i Kristus tas emot endast genom tron utan någon form av förvärvande. Den romersk-katolska kyrkan bryter mot dessa tre grundsatser. Därför blir man förvånad – som insändaren också antydde – då ett kyrkomöte antar en gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen, vilket skedde vid kyrkomötet 1996. Därvid frågar man sig: Var kyrkomötets ledamöter medvetna om att man därmed, så att säga med ett klubbslag, vräkte det reformatoriska arvet över bord, vilket är den verkliga konsekvensen av ett sådant beslut. I så fall aktar man ej det som våra fäder i sekler har kämpat för och i många fall givit sina liv för. Tydligt är att nu lägger Svenska kyrkans majoritet ned vapnen mot villfarelsen och går samman med påvedömet i den kristna trons kärnfråga, rättfärdiggörelsen.
Assar Björkvald