Den gode Herden. Herdemotivet i Gamla och Nya testamentet

Skriften talar mycket om herdar. Det är kanske den vanligaste yrkesbeteckningen av alla, som vi möter där. Påfallande ofta talas det hårda och klandrande ord om herdarna – ord av varning och dom. I synnerhet hos vissa profeter – Jeremia, Hesekiel, Sakarja – finner vi detta polemiska tal.

Skriften talar mycket om herdar. Det är kanske den vanligaste yrkesbeteckningen av alla, som vi möter där. Påfallande ofta talas det hårda och klandrande ord om herdarna – ord av varning och dom. I synnerhet hos vissa profeter – Jeremia, Hesekiel, Sakarja – finner vi detta polemiska tal.

Alla visste vad en herde sysslade med. Han skyddade, sörjde för och ledde sin hjord, mestadels en hjord av får eller getter. Profeter, krönikörer och psalmister i Gamla Testamentet använder detta som en träffande bild av människornas liv, av folken och deras ledare, andliga och politiska. Det rör sig oftast om Israels folk, men trådarna löper vidare, till Guds folk genom tiderna och till hela mänskligheten.

Frågan om ledarskapet är en grundläggande fråga i Skriften. Redan syndafallsberättelsen handlar om den frågan. Människan var skapad för att leva under Guds vård och ledning, i harmoniskt beroende av honom, i lyhördhet för hans röst. Men hon förkastade Guds ledarskap och ville bli ”sig själv nog”, ja ”såsom Gud”, och ta hand om ledningen själv. Vi ville inte vara människor på Guds villkor, utan vi ville vandra var och en sin egen väg, bli ”fria”. Och det som då hände var att vi i stället för att lyssna till Guds röst lät djävulens ord behaga oss, blända oss och förföra oss. Vår drömda frihet blev ett ömkligt traskande i hans ledband. Fåren hade fått ulven till herde!

Vi blev en sargad och förskingrad hjord, som skingrades alltmer, för vi glömde våra rätta lägerplatser (Jer. 50:6), och Guds röst ljöd för döva öron, när den ropade oss tillbaka.

De mänskliga herdar, som ledde hjorden, var ofta rena karikatyrer ”Ni har förskingrat mina får och drivit bort dem och underlåtit att söka deras bästa” (Jer. 23:2). ”Ve er, som har sörjt endast för er själva! Var det då inte för hjorden som herdarna borde sörja?… Det svaga stärkte ni inte; det sårade förband ni inte; det förlorade sökte ni inte upp; med förtryck och hårdhet for ni fram emot dem. (Hes. 34:2–4). ”Detta folks ledare för det vilse, och de som låter leda sig går i fördärvet” (Jes. 9:16). ”Ja, sådana människor är herdar, dessa som inget kan förstå! De vill alla vandra sin egen väg; envar söker sin egen vinning” (Jes. 56:11).

Blott alltför mycket av mänskligt ledarskap genom tiderna illustrerar på ett slående sätt Jesu ord i Matt. 15: ”Om en blind leder en blind, så faller de båda i gropen.” De ledare för Israels folk, som klandras är dels de falska profeterna och de pliktförgätna prästerna (Klag. 2:14, Hes. 13:1–12; 22:25–26, Jer. 6–13, Hos. 4:4), dels också de ovärdiga kungarna och hövdingarna (Hes. 22:27, Mika 3:9-11). Rader av kungar över Guds egendomsfolk får det eftermälet: ”Han gjorde vad ont var i Herrens ögon.” De handlade likadant som ”jordens konungar” i Ps. 2 – ”de reser sig upp, och furstarna rådslår med varandra, mot Herren och hans Smorde”.

Kungadömet hade i Israel sin särskilda problematik. När folket begärde att få en kung, ”som de andra folken har”, blev profeten Samuel vred och bedrövad. Han såg detta som ett förkastande av Herrens ledning, och så var det också. ”Det är mig de har förkastat” (1 Sam. 8: 7).

Folket fick sina kungar: Herren hjälpte dem med valet. Några få regerade efter Guds vilja. De kunde företräda honom, den verklige Kungen, och i Skriften tjäna som förebilder till Guds Messias, den Smorde, den konungarnas konung, som Gud hade lovat att sända, när hans tid var inne. Men frestelsen fanns där hela tiden – att bländas av kungadömets yttre makt och glans, att välja det falska ledarskapet i stället för det sanna och gudomliga, det som styr med kärlekens omsorg, i saktmod, frid och rättfärdighet.

”Kallar du det att vara kung, att sträva med att bygga cederhus? …dina ögon och ditt hjärta står endast efter vinning… och att utöva våld och förtryck” (Jer. 22:15,17). Ståten och makten kulminerade under Salomo – i flera avseen- den en högt benådad och välsignad man. Ändå fanns det andliga ögon i Israel, som mitt i härligheten såg ett slags förnedring, en förförelse, något oäkta. En beaktansvärd tolkning av Höga Visan, denna gåtfulla och underbara lyrisk-dramatiska dikt, gör gällande att diktens tema är striden mellan det sanna och det falska messiasidealet. Israel är i ett farligt läge, tjusat av yttre härlighet, av ”ögonens begärelse och levernets högfärd”. Mot Salomo står ”vännen från höjderna”, herden med nattens droppar i sina lockar.

Det falska ledarskapets kulmen, fallets yttersta utveckling och den upproriska mänsklighetens sista flodvåg ser vi i Uppenbarelsebokens Vilddjur och den yttersta tidens Antikrist. (l Joh. 2:18) ”Det bar kungakronor på sina horn och hädiska namn på sina huvuden… och all världen föll i beundran och följde vilddjuret…det fick makten över alla släkten och folk och språk och nationer ” (Upp. 13).

Var finner vi nu det rätta ledarskapet? Den Gode Herden, finns han ?

Herren Gud är den rätte ledaren. Han är den gode herden och den sanne kungen. Guds Rike, hans herravälde är vad som proklameras i evangeliet, och det är historiens slutmål. ”Dock förblir jag hos dig, du håller mig vid din högra hand. Du skall leda mig efter ditt råd” (Ps. 73).

”Du leder folkslagen på jorden” (Ps. 67). ”Herren skall ständigt leda dig. Herren skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp” (Jes. 58: 11). ”Herren är min herde, mig skall intet fattas – han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar…” (Ps. 23).

”Lyssna, Israels herde, du som leder Josefsom din hjord” (Ps. 80). ”Han är vår Gud, och vi är det folk som han har till sin hjord, vi är får som står under hans vård” (Ps. 95). ”Herren har ställt sin tron i himmelen , och hans konungavälde omfattar allt” (Ps. 103). ”Ditt rike är ett rike för alla evigheter, ditt herradöme varar från släkte till släkte” (Ps. 145).

Jesus kom till Galiléen och predikade Guds evangelium och sade: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nära ” (Mark. 1:14-15).

Det hade under gamla förbundets tid funnits rätta herdar, som sänts av Gud för att leda hans hjord, och som kunde säga som Jeremia: Jag har inte dragit mig undan herdekallet i din efterföljd. ”Genom Moses och Arons hand förde du din hjord” (Ps. 77). Till herdepojken David sade Herren: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, och David förvaltade sitt uppdrag väl.

Där är en herde som med särskild omsorg tar sig an de svaga och mindre konkurrenskraftiga.

Men Herren hade lovat, gång på gång, att en  dag själv ta sig an sina får och föra dem i bet, ja han skulle ”samla lammen i sin famn” .(Hes. 34:11–15, Jes. 40: 10–11).

Han skulle komma själv, men i gestalten av ”min tjänare David (= den älskade )”. Han skulle komma i enlighet med orden hos Mika: ”Du Betlehem Efrata, så ringa bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en furste i Israel, en vars härkomst tillhör förgångna tidsåldrar… och han skall träda fram och vakta sin hjord i Herrens kraft, i sin Guds namns höghet … och han skall vara stor intill jordens ändar.”

”Jag har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg… du är min Son, jag har i dag fött dig.” (Ps. 2).

Jesus Kristus kom, han som är alla Guds löftens ”ja och amen” . Han är ”konungen över Jakobs hus till evig tid”. På hans rike skall det inte bli något slut. Han kunde säga: ”Jag är den gode herden.” Han var den rätte ledare, som kunde säga: ”Följ mig” och: ”Jag är vägen” och: ”Jag är världens ljus.” Han ”sökte inte sig själv”, så som vi genom våra första föräldrar hade gjort. Han kom tvärtom ”i sin Faders namn” och gick lydnadens väg, från början till slutet. Denne som utblottade sig och ödmjukade sig har Gud upphöjt över allting. Han har fått Namnet över alla namn. Lydnadsvägen förde honom till det kors där han, den gode herden, gav sitt liv för faren , där evigheternas konung fick bära törnets krona.

Så hade Skrifterna talat. ”Svärd, upp mot min Herde, min Närmaste. Må herden bli slagen, och fåren skingras. (Sak. 13:7, Matt. 26:31). Så är han ”genom ett evigt förbunds blod den store herden för fåren”.

Vårda Guds hjord, den som han vunnit med sitt eget blod, manar Paulus de äldste i Efesos (Apg. 20:28).

Om den vitklädda skaran inför Guds tron står det att dess herde, som ”leder dem till livets vattenkällor”, är Lammet. Det slaktade Lammet, som också kallas ”herrarnas Herre och konungarnas Konung”. (Upp.17:14).

Redan mitt i förnedringen uppenbaras för trons ögon hans härlighet. Bländverken förgås, Guds storverk består. Han som dog, lever. Förloraren segrar. Den stungna hälen krossar ormens huvud.

Han har ”vunnit” hjorden; han har dyrt köpt sina får. De är hans. Vart får kan han kalla vid namn och säga: ”Du är min.” ”Jag känner mina får, och mina får känner mig.” Han försäkrar oss att ingen skall kunna rycka hans får ur hans hand. Att de aldrig i evighet skall förgås. Att han skänker dem evigt liv. Om de än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar de inget ont, ty Herden är hos dem, hans käpp och stav, de tröstar dem. Han säger: ”Frukta inte, du lilla hjord; det är er Faders goda behag att ge er riket. Riket där en annorlunda kung regerar, en vars ok är milt och vars börda är lätt. Där är en herde som med särskild omsorg tar sig an de svaga och mindre konkurrenskraftiga. Det enstaka förlorade fåret går han efter tills han hittar det. Glad lägger han det då på sina axlar och bär det hem.

Vad gör nu fåren? De lyssnar till herdens röst. De lever inte av gräs allena, utan av vart och ett ord från Guds mun. Och de orden talar den gode herden, han som säger: ”Vad jag talar, det talar jag så som Fadern har sagt mig.” (Joh. 12:50).

Genom sin Ande talar han också till oss i vår tid. Hans församling i världen representerar detta Andens fortgående samlande av Kristi hjord.

Han tar underherdar i sin tjänst, vallpojkar som på olika sätt tar hand om små grupper av den stora hjorden. Pastorer säger vi ibland- pastor betyder just herde. Ska de vara till något gagn måste de arbeta i Överherdens sinne – den störste ska vara som den yngste, och ledaren en tjänare. Ordets, församlingens och Kristi tjänare. ”Inte som herrar, utan som medarbetare till er glädje” skriver Paulus. ”Var ledare för Guds hjord som ni har i er vård”, skriver Petrus till Församlingarnas äldsta. ”Led den såsom Gud vill och med villigt hjärta.”

Föd mina lamm; var en herde för mina får – så hade den uppståndne Jesus sagt till Petrus en gång vid Tiberias sjö. Den gången då han, som tre gånger förnekat, tre gånger fick svara på frågan: ”Har du mig kär?” Kärlek till hjorden är nödvändig, och kärlek till honom som först har älskat oss.

De mänskliga herdarna i Kristi tjänst har själva ofta anledning att be med psalmisten: ”Herre, om jag far vilse, så sök upp din tjänare som ett förlorat får.” ”Herre, fräls ditt folk, och välsigna din arvedel, och var deras herde och bär dem till evig tid” (Ps. 28:9).

Det enstaka förlorade fåret går han efter tills han hittar det. Glad lägger han det då på sina axlar och bär det hem.

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan