Referat från temadagen ”Våra rötter” på Strandhem

En strålande februarilördag samlades 125 personer från skilda delar av södra Sverige till en innehållsrik dag på Strandhem. Ett bra initiativ hade Markaryds församling tagit genom att bjuda hela kyrkorådet till temadagen som en studiedag.

Det vi har bakom oss är en del av oss

Vår andliga identitet är ofrånkomligt knuten till de inomkyrkliga väckelserörelsernas historia. Historien ger oss kunskap om vilka vi är, liksom den även hjälper oss att förstå varför vi är som vi är och tänker som vi gör. Och de som på ett initierat och intresseväckande sätt förde oss bakåt i tiden var docent Rune Söderlund, som undervisar vid teologiska fakulteten vid Lunds Universitet samt domprost em Per-Olof Sjögren, som är en Roseniuskännare.

ORTODOXI OCH PIETISM
Rune Söderlund jämförde inledningsvis ortodoxi och pietism och påpekade att den vanliga förklaringen att ortodoxin handlar om den kristna läran och pietismen om det kristna livet visst är riktig men inte innehåller hela sanningen. Olika syn hade man för det första på förhållandet mellan Ordet och Anden. Ortodoxin betonade att den Helige Ande alltid är närvarande i Ordet (Joh. 6:31 och Hebr. 4:12) och i den kunskap som en människa kan ha i Guds ord, även om hon inte tagit emot det i sitt hjärta. Det är som om hon bar på dynamit, som när som helst kan skapa andligt liv. En del pietister menade däremot att Ordet i sig självt är dött. Den Helige Ande måste komma och ge liv åt den döda kunskapen och så skapa tro.

Det var då följdriktigt att ortodoxin skulle hänvisa till att eftersom Guds Ord är levande och kraftigt, har Skriften i sig själv förmåga att övertyga om sin egen sanning: ”Gå till Ordet – där finner du kraft.” Pietisterna hade tendensen att gå omvägen över människans egen religiösa erfarenhet: ”Se in i ditt eget hjärta och på den förändring som där har skett. Av denna kan du då sluta dig till att Skriften är av gudomligt ursprung.”

Att pietisterna intresserar sig för vad som sker i en människas hjärta, kommer också fram i deras syn på kallelsen, som de definierar som rörelser i människans hjärta.

Ortodoxin betonar att kallelsen föreligger i bibelordet. Människan kan läsa den där och hon behöver aldrig tvivla på att hon är kallad. Jesus säger t. ex.: ”Kom till mig, ni alla som är betungade.”

Hur länge blir då en människa kallad? Ortodoxin sätter likhetstecken mellan livstiden och nådatiden, eller som en ortodox postilleförfattare uttryckt det: ”Så länge det finns tid, finns det nåd. Tiden och nåden följas åt.” Eftersom pietisterna uppfattade kallelsen som nåderörelser i människans hjärta, menade de att när en människa inte längre får sådana rörelser, då har nådatiden upphört. De ortodoxa höll med om att en männi-ska kan förhärda sig under livstiden, men de var samtidigt noga med att påpeka att från Guds sida står ändå alltid kallelsen fast.

Hur är det då med begreppet tro? Luther brukade skilja mellan den historiska tron och den rättfärdiggörande tron. Den historiska tron är teologiskt försanthållande, den tro som även de onda andarna kan ha. Trots att de tror Skriften blir de inte frälsta, för de saknar den rättfärdiggörande eller frälsande tron, som alltid innebär förtröstan och en personlig tillägnelse. Så långt höll pietisterna med, men de kunde även tala om en död förtröstan, vilket var att utan bättring tillägna sig Guds nådelöften, d.v.s. en tro som inte åstadkommer förändring i levnadssättet.

Ortodoxin hävdade mot detta att den tro som förlitar sig på syndernas förlåtelse för Jesu skull inte kan vara en död tro, eftersom den är skapad av den Helige Ande. De varnade en människa för att vilja se sitt eget hjärta förvandlas innan hon vågar tro sina synders förlåtelse.

Det kunde t.o.m. hända att människor aldrig vågade anse sig pånyttfödda eller rättfärdiggjorda. Pietisterna menade att man kunde tro för tidigt. Pontoppidan, som var en känd representant för pietismen, uppmanar i sin bok Härlig trosspegel människan att pröva sig själv för att få reda på i vilket av de tre själstillstånden, sovande, väckt eller pånyttfödd, som hon befann sig, något som i praktiken kunde vara ganska svårt. Pontoppidan vågar inte säga att någon enbart på grund av Guds löften i Skriften kan tro sig vara rättfärdig. Visst kunde även Luther räkna med möjligheten att människan på falska grunder skulle kunna tro sig vara ett Guds barn, men han ville å andra sidan verkligen uppmana henne att tro i förtröstan på vad Kristus gjort.

När uppstår denna frälsande tro? Ortodoxin betonade att övergången från vredens till nådens tillstånd går på ett ögonblick, medan pietisterna menade att tron är något som växer fram. Den väckta människan får troskrafter som tänkes växa sig allt starkare, tills hon når fram till den rättfärdiggörande tron. De tolkar Rom. 7 så, att det är den väckte Paulus som talar när han beskriver sig själv som vanmäktig till att göra det goda som han trots allt vill göra. Luther och ortodoxin utlägger däremot detta kapitel så, att det är den omvände Paulus som talar, för före omvändelsen finns nämligen ingen god vilja hos honom.

PIETISM OCH HERRNHUTISM

Rune Söderlund jämförde även pietism och herrnhutism. En reaktion mot pietismens ständiga inåtskådande var herrnhutismen, som betonade vikten av att i stället se på Jesus. Det som behöver göras för vår frälsning är redan gjort, och på grund av det får vi anse oss vara Guds barn. Lyckan i att vara det är orsak till stor glädje.

Med risk för att generalisera, kan man enligt Em. Linderholm säga: ”För ortodoxin var kristendomen en självklar plikt, för pietismen en oändligt svår uppgift men för herrnhutismen en oändligt stor glädje.” Någon har sagt att pietisterna i normala fall har blicken riktad på sig själva och bara ibland ser på Kristi kors för att inte gå under. Herrnhutarna däremot har i normala fall blicken riktad mot korset och ser bara i undantagsfall på sig själva, för att de inte skall gripas av högmod utan komma ihåg att de är syndare.

Den mest kände representanten för herrnhutismen i Sverige var Carl Rutström. Han blev så småningom åtalad och landsförvisad, delvis på grund av anklagelse för villolära. Han menade att det var oevangeliskt att säga att en människa blir rättfärdig först när hon kommer till tro. I och med Kristi död är alla redan rättfärdigade. Det som sker när människan kommer till tro är bara att hon kommer till insikt om att hon är rättfärdig. Mot pietisterna var herrnhutarna noga med att påpeka att tron aldrig är någon medverkande grund till saligheten.

ROSENIUS – LÄRAREN
Att Per-Olof Sjögren håller Rosenius mycket högt kan man förstå av det faktum att han placerar honom i raden av kyrkolärare bredvid Hieronymus, Chrysostomos och Augustinus. Rosenius koncentrerar sig inte bara på Jesu försoningsverk, som många tror. Han går ända tillbaka till det rådslut som de tre personerna i gudomen enligt 1 Mos 1:26 fattade innan Gud skapade människan. I sin allvetenhet vet Gud att hon kommer att bryta hans bud. Därför vill han först från Sonen ha en försäkran att denne är villig att frälsa människan, och från Anden ett löfte att ta på sitt ansvar att upplysa henne om detta. Syndafallet blir ett faktum, men varför var det nödvändigt att Sonen skulle dö för att de i synd fallna skulle bli frälsta? Hade det inte räckt med ett förmaningstal? Nej, Gud ryggar aldrig sitt ord. Han hade sagt till Adam och Eva att när de åt av den förbjudna frukten skulle de dö.

Kristus hade lovat att ta på sig deras straff, så den död som han dog på korset var den död som Adam och Eva skulle ha dött. Genom sitt ställföreträdande lidande och död banar han väg till himlen. Rosenius pekar på de två sätt på vilka Jesus visade sig lydig sin Fader. För det första fullgjorde han Guds vilja. Allt vad han gjorde var rättfärdigt och rätt. I vårt ställe uppfyllde han lagen. Detta var Kristi görande lydnad. För det andra led han det straff som vi bort lida, vilket är Kristi lidande lydnad.

Syndafallet beskriver Rosenius visserligen som något förfärligt, men det finns även en positiv aspekt på det. Liksom Ambrosius påpekar han att sedan en människa hos Kristus tagit emot syndernas förlåtelse, får hon ännu mer kännedom om Gud, eftersom hon då också lär känna hans nåd och barmhärtighet. Vi skall inte förtvivla, ty förtvivlan är synd. I stället skall vi tro på Guds nåd, som ges oss för Kristi skull och för hans lidande lydnads skull. Dessa är de grundtankar som Rosenius på olika sätt använder i sin själavård.

ROSENIUS – SJÄLAVÅRDAREN

Rosenius var nämligen en mycket sökt själavårdare. Många var de som kom till honom misströstande om Guds kärlek. Anledningen till denna misströstan, säger Rosenius, är dels vår synd och vårt kvarboende fördärv, dels Guds besynnerliga fördöljande. Antingen undandrar han oss sin nåd och närvaro, eller också sänder han någon nöd eller frestelse, eller är det så, att han inte tycks höra våra böner. Vi glömmer bort att vi har samma fördärvade natur som Adam. Därför har vi t.o.m. förvända tankar om Gud.

Det kvarboende fördärvet går inte att omvända. Den gamla människan kan man väl putsa upp, men det onda ligger ändå kvar i själens källarvalv. Så länge de kristna går här på jorden, får de göra den erfarenhet som Paulus beskriver i Rom. 7: ”Det goda som jag vill, det gör jag icke.” Men kom ihåg: ”Mitt under syndens dagliga plåga du dock en evig rättfärdighet har”, som Rosenius skriver i en känd sång.

Hur underligt det än kan låta, säger Rosenius att det faktum att en människa känner av och lider av det kvarboende fördärvet är ett tecken på levande kristendom. Kampen mellan det köttsliga och det andliga sinnet visar att människan är, som Luther uttrycker det, ”simul justus et peccator” (samtidigt rättfärdig och syndare). Varför måste det vara så? Jo, Gud vill fostra oss till större kärlek till honom, han vill öka min längtan efter Kristus. Rosenius använder ofta ordet ”längtan” i stället för ordet ”kärlek”. Att jag känner av det onda i mig gör att jag ständigt tvingas att ta upp kampen mot det onda. Detta tar han som ett exempel på hur det onda kan bli till gagn och nytta.

Rosenius talar vidare om Guds besynnerliga fördöljande. Gud gömmer sig ibland så att vi inte ser eller känner honom trots att vi längtar efter honom. Det är detta som Luther talar om när han beskriver Gud som dels Deus revelatus, den uppenbarade Guden, dels Deus absconditus, den fördolde Guden. Prövningen består i att Gud drar undan sin nåd och frid så att den troende tror sig vara alldeles övergiven av honom. Gud vänder bort sitt ansikte. Men ändå får vi lov att be: ”Herre, låt ditt ansikte lysa för oss och var oss nådig!”
Att vi efter dessa föredrag sjöng sången ”Ängsliga hjärta, upp ur din dvala” det var helt följdriktigt, för den sången ger en bra sammanfattning av Rosenius som själavårdare.

Under den avslutande samtalsstunden påminde Rune Gustavsson om det kyrkohistoriska arv vi har, vi som bor i det ”bibelbälte” som sträcker sig från nordvästra Skåne österut in i Blekinge och ända upp i Småland. Det var här som herrnhutismen fick stort inflytande genom att flera präster med förbindelse med Herrnhut förkunnade Ordet till varning och väckelse. På grund av deras måttfullhet bibehölls väckelsen inom kyrkan.

En kritik mot herrnhutismen kom P. O. Sjögren med, när han påpekade den svaga ställning som sakramenten har inom denna riktning, en kritik som han också riktade mot Rosenius, även om denne är luthersk i den mån han undervisar om dem.

En av deltagarna frågade sig om det månne finns en kyrkohistorisk förklaring till skillnaden mellan norra och södra Sverige. Det kunde vara intressant att forska i. Herrnhutismen var utbredd i söder ända upp till Stockholm, medan Norrland var det område där pietismen först fick fäste genom de hemvändande karolinska krigsfångarna.

Gemensamt för flera av de deltagare som jag talade med efteråt var att de var intresserade av våra rötter och tyckte att de hade fått lära känna dem mer genom dagens undervisning. De var eniga i att det är viktigt att veta var man står och vad man står för och så ha en fast grund för att vid behov kunna argumentera för sin sak. Att ha kännedom om sina rötter är viktigt inte bara för identiteten utan också för att bli medveten om det rika arv vi har och kunna värna om det på så sätt att varje ny generation tar del av det, gör det nytt och levande för sig och så förmedlar det vidare.

Historien ger oss kunskap om vilka vi är och förklarar för oss varför vi är som vi är. Inom Bibeltrogna Vänner finns det något från alla de tre riktningarna ortodoxi, pietism och herrnhutism. Från ortodoxin har vi hänvisandet till Skriftens auktoritet och värnandet om den rena läran och från pietismen betonandet av att det är nödvändigt att inte bara ha rätt kunskap i huvudet utan även låta den tränga ner i hjärtat, d.v.s. omvändelsens nödvändighet. Betoningen på Kristi ställföreträdande lidande och betydelsen av Jesu blod och sår har vi från herrnhutismen. Den glädje som ligger i att vara ett Guds barn – har vi upptäckt den och delar vi med oss av den? Det som Paulus skriver i 1 Kor. 2 om vikten av att vår tro inte grundas på mänsklig visdom utan på Guds kraft är värt att besinna, och vi får med tacksamhet till Gud instämma i de ord som han skriver längre fram i samma brev att det är genom Guds nåd som vi är vad vi är. Hans önskan i Kol. 2:2 gäller även oss, när han skriver: ”Jag vill att deras hjärtan skall styrkas och att de skall bindas samman i kärlek och få uppleva hela rikedomen av en fast och genomtänkt tro och så lära känna Guds hemlighet, Kristus.”

Hanna-Karin Stark-Hechamo

Några förklaringar till orden ortodoxi, pietism och herrnhutism: Ortodoxin såg som sin uppgift att bevara Luthers lära och arvet från reformationen oförändrat. Man betonade prästernas ansvar för församlingsmedlemmarnas andliga fostran. Av en kristen kunde man kräva att han hade klar kunskap om den kristna trons huvudpunkter. Pietisterna, vars grundare var Spener, betonade nödvändigheten av att tron fått fäste i hjärtat så att den visade sig i vardagslivet. En sann kristen var en som var född på nytt. Herrnhutismen uppstod kring greve Zinzendorf, vars gods blev en tillflykt för landsflyktiga protestanter. Där grundade han Brödraförsamlingen, som till att börja med bara hade tron på Jesus som krav på tillhörighet. Senare antog man Augsburgska bekännelsen som läronorm. Typiskt för herrnhutismen är betonandet av Jesu ställföreträdande lidande och talet om Jesu blod och sår, liksom glädjen i att vara en kristen.