Släpliftar och vurpor. Bland sydsvenska sportlovsfirare i Värmland

Barn, tonåringar och äldre – tillsammans på en skidresa! Hur ska det gå? Rosa Westmark berättar om sina intryck under sportlovslägret i Värmland.

– Varje år tänker jag att jag inte skall följa med, men när det blir dags kan jag inte låta bli att anmäla mig. Detta säger Lennart Svensson som varit med på Värmlandsresorna 12 gånger. Det är han som håller i micken denna lördagsmorgon i februari medan Olle L. Nilsson styr bussen mot Värmland. Lennart har ett 40-tal förväntansfulla sportlovsfirare framför sig. En del av dem har varit med på resan tidigare men för många är det första gången. När Lennart hälsat oss välkomna och inlett med morgonbön då han lade hela veckan i Guds hand, försvinner många bakom sina freestylelurar. Några barn spelar UNO medan en och annan försöker reparera den korta nattsömnen.Jag tittar mig omkring och ser en spännande blandning av unga, familjer och äldre i åldern 5–60 år. Tycker de yngre om att de äldre är med? Blir inte de äldre trötta på barnen och de stökiga tonåringarna? undrar jag för mig själv. Eftersom jag ska ta hand om de yngsta barnen på kvällarna lutar jag mig tillbaka och funderar på hur det ska gå. Hur ska jag få tio trötta uppskruvade barn att lyssna på mig efter en hel dag i skidbacken?

Åtta timmar senare var vi framme i Vitsand, den lilla byn två mil norr om Torsby. Solen sken och det var –17 grader men ingen snö. Här anslöt sig ett 30-tal lägerdeltagare som tagit sig upp på annat sätt. Man fick en känsla av hemtrevnad då man kom in på hotellet; det luktade bastu från källaren och mat från köket och där stod veckans värdpar Bo och Ing-Britt Sjödahl och Göran och Christin Giselsson och hälsade välkommen och berättade var vi skulle bo.

”Man fick en känsla av hemtrevnad då man kom in på hotellet; det luktade bastu från källaren och mat från köket…”

GOD MAT OCH GOD GEMENSKAP

Att bo på Vitsands hotell var verkligen hemtrevligt. Vi fick fantastiskt god mat varje kväll av hotellets trevliga personal. De lät oss använda köket varje morgon, då några trötta lägerdeltagare fick det stora ansvaret att bre hundratals bullar, som vi sen tog med oss till backen. Vi fick även använda deras kök då det var dags för kvällsfika. ”Far i huset”, Knut, gled oftast omkring på hotellet och pratade och varje dag lurade han någon oskyldig gäst med att det var telefon till Sven Göransson…

På kvällarna fick vi använda matsalen till bibelstudier. Lars-Åke tog med sina åhörare på djupdykningar i några psalmer i Psaltaren. Veckans lägersång var även den tagen från psaltaren: ”Lova Herren, min själ, och förgät ej vad gott han har gjort.”
Marcus Hector tog hand om de äldre barnen som till hans glädje var mycket frågvisa. Marcus gestaltade varje dag en bibelperson, vilket var mycket uppskattat av barnen.

Jag försvann med de yngsta till ett annat rum, där vi talade om vad Jesus gjorde när han gick här nere på jorden. Varje dag skulle barnen givetvis berätta om små olyckor i backen, vurpor de gjort – eller deras föräldrar! Andra små kommentarer från barnen var t.ex. ”Jag är tacksam till Gud för att jag inte är flintskallig” (sex år).

”Bara för att läraren i skolan säger att Gud inte skapat världen så behöver hon inte ha rätt” (nio år). ”Jag vill inte va’ i Guds hand, jag vill va’ på hans axel!” (sju år).

Varje dag, då vi fått en stadig frukost och tagit på oss alla tröjor och strumpor, gav vi oss i väg med bussen upp till Hovfjället 20 min slingrig väg från hotellet. Uppe på fjället finns aktiviteter för alla, längdåkningsspår i olika längder, gångstigar för de riktigt aktiva som inte behöver hjälpmedel för att ta sig fram, slalombackar i olika svårighetsgrad för såväl nybörjare som rutinerade. Det var fantastiskt att få vara ute i Guds vackra skapelse en hel vecka.

MÖJLIGHET TILL EVANGELISATION

Att åka på sportlovsläger i Värmland kan man kalla en missionsuppgift. Vi bildade en ungdomskör och en lägerkör som på onsdagskvällen sjöng upp i Vitsands kyrka, som ligger alldeles i närheten av hotellet. Göran Giselsson predikade och körerna och flera olika smågrupper sjöng och spelade. Barnkören klämde i för full hals ”Över bergen genom dalen vill jag följa när Jesus kallar mig”. Alldeles bredvid hotellet ligger ett pensionärshem där de boende varje år vid denna tid väntar på att ”skåningarna” ska komma. Vi gick dit en eftermiddag och sjöng några välkända sånger för dem och Lars-Åke hade en liten andakt. Jag blev så rörd när jag såg hur tanterna sjöng med. På några av dem trillade tårarna när vi sjöng ”Blott en dag ett ögonblick i sänder…” Ni kommer väl tillbaka till nästa år? frågade en man när vi gick.

RÖSTER BLAND DELTAGARNA

Jag frågar Annika och Magnus Tuvesson varför de följt med till Värmland. De har barnen Gustav och Anna med sig och är med för andra gången.

– Vi tycker att det är roligt att åka skidor och vill även lära barnen det, säger Annika, men det är inte bara skidåkningen som lockar oss utan också den öppna kristna gemenskapen där alla hjälps åt och vi gör mycket tillsammans. Det är bra med meningsfulla kvällar då barnen tas om hand och vi får sitta ner och lyssna.

– Vad säger ni om åldersskillnaderna på lägret? – Det är verkligen bara positivt och berikande, säger Magnus. Vi är mycket tacksamma för att det tas så stor hänsyn till barnen och att alla är så hjälpsamma emot oss.”
De fyra som ordnar veckan har gjort det flera år tidigare.

– Vad driver er att ordna resan år efter år? Är det inte jobbigt?

– Efter dessa år går mycket av planeringen på rutin. Vi och vår resa är välkända här uppe och därför har vi också lätt att få bra priser, säger de. En stor belöning är att så många vill följa med och att gemenskapen är så fin och att alla verkar trivas.

– Värmlandsresan kan vara ett mycket bra tillfälle att ta med någon som inte är kristen, som på ett naturligt sätt kan slussas in i en kristen gemenskap, säger Bo Sjödahl.

– En kristens väg genom livet kan liknas vid en släplift, säger Ola Hector, då han har morgonbön innan vi ger oss söderut. Liften för oss mot ett bestämt mål, och har vi kommit på liften, är det bara att följa med så kommer vi rätt. En bit upp i backen står en skylt med texten ”Sick-sack åkning förbjuden”. Håller vi oss inte i mittspåren utan åker hit och dit är risken stor att vi ramlar av och kommer fel. Någonstans på vägen upp möter oss texten ”Avstigning endast på toppen”. Ska vi nå toppen är det viktigt att vi inte hoppar av innan och gör en egen väg. Det är viktigt att vi som kristna går på vägen som leder till himlen. Hoppar vi av och försöker vandra vår egen väg missar vi målet. Med denna tänkvärda liknelse från slalomvärlden lämnade vi Värmland efter en toppenvecka.
Jag är vägen sanningen och livet, säger Jesus.
Rosmarie Westmark

”En kristens väg genom livet kan liknas vid en släplift”

”Lova Herren, min själ, och förgät ej vad gott han har gjort.”