”En liten stund med Jesus…”

I Lukasevangeliet 7 berättas det om att Jesus blev inbjuden till en farisé som hette Simon. Det hörde inte till vanligheterna, för fariséerna var ofta de bittraste fiender till Jesus. Jesus tar emellertid emot inbjudan.

Det framgår inte i vilken stad Simon bodde men det kan mycket väl ha varit i Nain, där Jesus uppväckt en änkas son. Denna händelse är nämligen nedtecknad i samma kapitel. Simon måste ha hört ryktet om Jesus. Alla som varit med i Nain hade gripits av fruktan och prisat Gud och sagt att en stor profet uppstått ibland dem och att Gud besökt sitt folk. Så hade ryktet om Jesus gått ut över hela Judéen och alla länder runt omkring.

Var det bara en allmän gest av artighet från Simons sida att invitera Jesus eller var det så att han, liksom rådsherren Nikodemus, bar på livets viktigaste fråga: Vem är Jesus? Simon funderade över om Jesus var en profet eller rent av profeten, den profet som Gud lovat Mose: ”En profet skall jag låta framträda åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom” (5 Mos. 18:18). Frågan var aktuell bland judarna. Då Johannes Döparen uppträdde sände de ut präster och leviter, som skulle ta reda på om han möjligen var profeten.

Jesus antog inbjudan. Han ville att Simon skulle få tillfälle att verkligen lära känna honom, för det är det eviga livet att känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus. När man lagt sig till bords i Simons hus händer något oväntat. En kvinna från staden kommer in, känd för sitt syndfulla liv. Hon måste få träffa Jesus! Hon har tagit med sig en alabasterflaska med väldoftande olja och skyndat iväg och gråtande ställer hon sig nu bakom Jesus, vid hans fötter.

Vad var det som drev denna kvinna till Jesus? Det hade blivit uppenbart för henne att hon var en syndare, och hennes egen skuld hade blivit outhärdlig. Detta hade Guds Ande verkat i hennes samvete. Alldeles säkert hade Anden också fått påminna henne om några trösteord av profeterna, kanske Sak.13:l: ”På den tiden skall Davids hus och Jerusalems invånare få en öppen brunn, till att rena sig från sin synd och orenhet.”

Eller kanske de underbara orden i Mika 7: 18-20: ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och förlåter den dess överträdelse, du som inte behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd, och du skall åter förbarma dig över oss och trampa våra missgärningar under fötterna. Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup. Du skall bevisa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, som du med ed har lovat våra fäder i forntidens dagar.”

Så manar Guds Ande kvinnan att skynda till Jesus. Kärleken till Jesus har tänts i hennes hjärta, det visar hon i handling, då hon väter hans fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår, kysser och smörjer dem med den välluktande oljan.

När Simon får se detta föraktar han både kvinnan och Jesus. Han tycker sig ha fått ett klart bevis för att Jesus inte kan vara någon profet. I så fall skulle han inte nedlåtit sig till att låta en sådan synderska som denna kvinna röra vid sig. Simon håller sig själv för vida bättre än både kvinnan och Jesus. För honom är det andras synd som är stor, inte den egna. Han säger inget, tänker det bara.

Aldrig kan något större sägas om mig, än då Herren säger:
”Du är min.”

Hur behandlar nu Jesus, som läser tankar som en uppslagen bok, en sådan skrymtare? Den vanliga, mänskliga reaktionen skulle ju vara att svara med samma mynt – avsky och förakt. Men sådan är inte Jesus.

När Jesus läser Simons tankar visar det sig också tydligt att han verkligen är profeten. ”Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon, och inför honom måste vi göra räkenskap” (Hebr.4:13). I

Ps.139 säger David: ”Förrän ett ord är på min tunga, se så känner du, Herre, det till fullo.” – Ord, som också vi behöver komma ihåg !

Det är inte med förakt Jesus möter den egenrättfärdige Simon utan med kärlek försöker han få honom att förstå hur hårt och kärlekslöst hans hjärta är och att inse sin skuld och sitt eget behov av nåd och förlåtelse. Jesus vill inte att vare sig Simon eller någon annan egenrättfärdig människa skall gå förlorad. Därför tilltalar han honom personligt: ”Simon, jag har något att säga dig.” För Jesus är ingen ende människa bara en anonym sifferkombination utan en unik person, skapad av Gud med en odödlig själ och ämnad för gemenskap med Jesus här i tiden och för evigheten.

I Jes.40 talar Den Helige och säger: ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar, han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir.” Genom att peka på de oräkneliga stjärnorna och försäkra att han nämner dem alla vid namn vill Herren visa sin ännu större omtanke om var och en av oss människor. Ingen är glömd av Gud, ty för oss alla har han utgivit sin enfödde Son på Golgata för att sona all vår synd. ”Men nu säger Herren så, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min” (Jes. 43:1).

Aldrig kan något större sägas om mig än då Herren säger: ”Du är min.” För att väcka Simons hårda hjärta framställer Jesus en kort liknelse. Den handlar om två män, deras skuld, deras oförmåga att betala och skuldens efterskänkande. Avmätt svarar Simon på Jesu fråga att han antar att den som fått mest efterskänkt är den som kommer att älska den gode långivaren mest. När Jesus visar att både Simon och kvinnan var skuldsatta och att det var så illa att ingen av dem förmådde betala sin skuld, undervisar han samtidigt oss om något allmängiltigt. Vi befinner oss i precis samma situation.

Männen i liknelsen hade en så förunderligt god långivare att han efterskänkte dem allt, då de inte kunde betala. Nu har Gud efterskänka inte bara kvinnans och Simons skuld utan också din och min och hela världens skuld. Jesus har betalat den. Du är skuldfri! ”Han har förlåtit oss alla våra överträdelser och utplånat det skuldebrev som punkt för punkt förklarade oss skyldiga. Det skaffade han undan genom att spika fast det på korset” (Kol. 2:13–14).

Kvinnan fick detta personligen bekräftat i mötet med Jesus. ”Dina synder är förlåtna. Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Vi har också orsak att tacka Jesus för syndernas förlåtelse och ge honom all vår kärlek.

En liten stund med Jesus, o, vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.

Harald Waldemarson

Resepredikant och ingenjör

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan