Redaktören har ordet

Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter på hädares plats, utan har sin lust i Herrens ord och tänker på hans undervisning både dag och natt. Ps.1:1–2.

Anpassning är ett huvudord i ledaren på nästa sida. Enskilda kristna möter olika frestelser på skilda plan. Alla behöver förmaningen i Rom. 12:2: ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”

Men den gemensamma, stora frestelsen för kvarlevan av bibeltrogna i vårt land är utan tvivel teologisk anpassning. Denna frestelse är farlig inte minst därför att anpassningen i regel sker stegvis och för många omärkligt.
Ett förskräckande exempel: På femtiotalet beslöt ett kyrkomöte att följa de ogudaktigas råd angående prästämbetet. I fyrtio års tid har kyrkans ledning delat väg med otrons människor och nu sitter den s.k. majoriteten bland mediernas hädare, som hånar motståndarna till kvinnliga präster för deras ”omoraliska” halsstarrighet. Anpassningen har gått steg för steg. Sanningen uppenbarad i Guds ord är absolut. Den kan aldrig blandas upp med relativa sanningar. Då blir allting relativt och Sanningen förloras. ”Lite surdeg syrar hela degen.” Gal. 5:9.
Guds bud och ordningar – den kristna etikens grund – är likaså absoluta. De kan inte mjukas upp med en s. k. situationsetik som faller en tillfällig opinion i smaken. Då blir det till slut antingen en tongivande elit eller majoriteten som under demokratins täckmantel godtyckligt avgör vad som ska vara rätt och fel.
Det är vår plikt som bibeltrogna att stå lika fasta gentemot den sekulariserade teologins maktanspråk som Sadrak, Mesak och Abed-Nego en gång gjorde, när Nebukadnessar befallt alla och envar att tillbe den gyllene bildstod han behagat låta uppställa på Duraslätten. ”Om ni inte tillber, då skall ni i samma stund bli kastade i den brinnande ugnen, och vilken är väl den gud som då kan rädda er ur min hand?” hotade kungen. De tre männen svarade: ”O Nebukadnessar, vi behöver inte ge dig något svar på detta. Om vår Gud, den som vi dyrkar, förmår rädda oss, så skall han också rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o kung. Men om han inte vill det, så må du veta, o kung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar, och att vi inte vill tillbe den gyllene bildstod som du har låtit ställa upp.” Dan. 3: 15 ff.

Kunde det inte få vara månadens böneämne – att vi i likhet med Paulus, anklagad för att vara ”en pestböld”, som enskilda och tillsammans av Herren får nåden att hålla fast vid bekännelsen? Inför makthavaren Felix deklarerade aposteln: ”Men det bekänner jag inför dig att jag enligt ’den vägen’ som de kallar för en sekt tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror allt som är skrivet i lagen och hos profeterna och har samma hopp till Gud som dessa ock hyser, att de dödas uppståndelse skall, ske, både de rättfärdigas och de orättfärdigas.” Apg. 24: 14–15.

Sam-Arne Nilsson

Foto: –