Det var inte alltid lätt att vara provinsguvernör under den romerske kejsaren.
Märkliga ting kunde dyka upp som han måste ta ställning till och han kunde aldrig vara riktigt säker på att det inte låg några storpolitiska komplikationer inbyggda i problemen.
Nu hade Pontius Pilatus drabbats av en – som han såg det – rent religiös konflikt mellan olika fraktioner i judendomen. Han insåg snart att den ena sidan var totalt dominerande både till antal och inflytande. Men samtidigt tyckte han nog att kraven man ställde var helt orimliga. De ville nödvändigtvis korsfästa Jesus från Nasaret. Men nog var han svår att få grepp om, denne Jesus. Teg gjorde han inför anklagelserna om påstådda brott. Den enda gång han yttrade sig, gällde det hans person, vem han var och vad hans uppgift bland människorna innebar. Han påstod bl. a. att han kommit för ”att vittna för sanningen”.
Det var då en irriterad Pilatus ställde den av många som retorisk betraktade frågan: ”Vad är sanning?” Som romersk provinsguvernör visste Pilatus alltför väl att sanningen aldrig underlättade arbetet. Sanningen måste alltid vara underställd andra och – till synes – högre mål. Och när det högsta målet var att bli och förbli kejsarens vän, då kunde sanning vara en i högsta grad olämplig arbetsprincip.
Nej, anpassning och smidighet var lösningen. Att alltid vara till lags, att inte i onödan eller kanske över huvud taget irritera, det var grunden för ett framgångsrikt guvernörskap. Men bara uppåt, mot dem som hade makten eller verkade ha trumf på hand. Nedåt, mot dem som var beroende av maktutövningen, var det naturligtvis annorlunda. Där var hårdhet och hänsynslöshet en klart överlägsen princip.
Historien upprepar sig aldrig, men den kan ibland förete märkliga likheter och paralleller. Vi har fått en ny ”provinsguvernör” för vår svenska kyrkoprovins. Som biskop i Lund gladde han utan tvekan många genom att i långa stycken föra trons språk. Och kanske var det med en viss förhoppning vi såg fram mot att KG Hammar skulle bli ärkebiskop i Sverige. Det var länge sedan en i tjänst varande biskop så klart och tydligt – och öppet – förkunnade kristna sanningar, så att det blev känt bland allmänheten i varje fall.
Många bekännelsetrogna uppfattade det som om Hammar hade djup förståelse för deras nöd inför kyrkans förfall. Därför är det med stor sorg vi ser att den gamla regeringsprincipen från Pontius Pilatus m. fl. kommit att gälla igen. Smidighet och anpassning uppåt. Och utåt mot den allmänna opinionen.
Och bakom smidigheten skymtar vi beklagligtvis Pilatus gamla fråga ”Vad är sanning?” För sanningen kan tydligen alltid diskuteras. Eller anpassas. Det behöver väl inte vara biologiskt sant med jungfrufödelsen? Det kan väl vara teologiskt (sic!) sant bara? (intervju med Hammar i Sv D 21/2 -97.)
Här visar sig hänsynslösheten nedåt, mot dem, som i egentlig mening är Kyrkan och som på visst sätt – i varje fall ännu – är beroende av ärkebiskopsämbetet. Den regeringsprincip som var grunden för Pilatus guvernörskap, visade sig inte särskilt framgångsrik i längden. Han missbedömde läget så att han i makthavarnas ögon blev för hård nedåt och därför så småningom avsattes.
Anpasslighet medför alltid risker. Bara den som på allvar ställer frågan ”Vad är sanning?” och som söker svaret i Guds ord kan stå verkligt fri. Fri att tjäna Herren, utan ängsliga sidoblickar.
Göran Giselsson, tandläkare