Kristliga Ungdomsförbundet i Sydsverige har gett Lennart Axelsson i uppdrag att sammanställa en historik över de sextio senaste årens tältmission. Till Liv presenterar här ett sammandrag av uppsatsen, som också berättar något om Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners motsvarande verksamhet.
Kristliga Ungdomsförbundet i Sydsverige har gett Lennart Axelsson i uppdrag att sammanställa en historik över de sextio senaste årens tältmission. Till Liv presenterar här ett sammandrag av uppsatsen, som också berättar något om Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners motsvarande verksamhet.
Sommaren 1937 samlades missionsvänner i några byar i Skåne och Blekinge till predikan, vittnesbörd och sång under nya och ovanliga förhållanden. Ett tält hade möblerats med ett bord, en tramporgel och ungefär hundra stolar samt dekorerats med blommor och grönt. Ett par predikanter inbjöd till möten, och folk strömmade till. En för oss ny verksamhetsgren – tältmissionen – hade påbörjats. Västra Skånes Missionsförening (EFS) hade rest det första missionstältet några år tidigare, den 4 juli 1933, i Axtorp vid Munka-Ljungby.
Avsikten med det nya var att samla människor kring Guds ord i småbyarna på landsbygden, där inget missionshus fanns. Man lyckades också över förväntan.
”När Herren kallar, o, lyssna då, förhärda icke ditt hjärta! En evig salighet kan du få men ock en osäglig smärta. Om du föraktar en sådan vän, kanhända kommer han ej igen.” Kallelsen till Guds rike både predikades och sjöngs in i människors hjärtan. Sången och musiken har ända från början haft stor betydelse i tältverksamheten.
STORA ÅHÖRARSKAROR
Det visade sig ganska snart, att tältmission var en god verksamhetsform. Under tretton veckor från juni till augusti bedrevs verksamhet. Tälten brukade rivas och sättas upp på måndagarna. När grovarbetet var över, skulle predikanterna gå husbesök och inbjuda människor till mötena. En personlig inbjudan betyder oerhört mycket. Goda skrifter blev också spridda i hem där kristen litteratur var sällsynt. Predikanterna förkunnade lag och evangelium i överensstämmelse med luthersk lära, och sångarna sjöng om ”blodet och såren”. Försoningens hemlighet blev uppenbarad för många som kom ”inom hörhåll”.
”KYRKAN OCH PRÄSTGÅRDEN”
Låt mig citera några rader, som en predikant skrev den första sommaren:
”Nu har B. och jag snart bott i tält i tre veckor. Dagen efter konferensen tog vi ned tältet i Hjärsåslilla. Vi åkte sedan till Torsebro, och där satte vi upp det på en gräsbevuxen skolgård. P.G. Willgren och Karl Håkansson samt en person från platsen och några småpojkar hjälpte oss. Det stora tältet, ”kyrkan”, är sex meter brett och tolv meter långt, och det lilla, ”prästgården”, är tre meter i fyrkant. Där har vi var sin säng, ett bord, ett matskåp och ett par stolar. Vi brukar bli bjudna på middag hos någon av vännerna, men för övrigt har vi mest självhushåll. Första kvällen hade vi omkring femtio åhörare, den andra var det närmare hundra, och sedan ökade antalet. På lördagen kom det nog två hundra, men då var också August Rantzer där med några sångare… Många av byns invånare var verkligen rörda av Guds ord, sådana som aldrig annars kommit till någon predikan.
Om dagarna var vi ute och bjöd in folk till våra möten… de flesta vi träffade var mycket vänliga… någon nästan körde ut oss, men en och annan befann sig i syndanöd och ville gärna samtala om det som hör Guds rike till.”
Predikanten berättar vidare om tältveckor i Gualöv och Viby, och så följer utvärderingen:
”Herren har bekänt sig till denna verksamhet. Återlösta människor har blivit förda från mörker till ljus. Gud är skördens Herre, och han har lovat, att Ordet från hans mun inte skall återkomma fåfängt. Må hans välsignelse allt framgent vila över Kristliga Ungdomsförbundets tältmission!”
Från tältsomrar under fyrtiotalet berättas följande:
”En natt kom en ung man och ropade på mig. Han var i sådan nöd, att han inte kunde vänta till morgonen. Det var inte några särskilda utbrottssynder han plågades av, utan hjärtats tankar och begär. Jag fick nåd att för honom peka på vad den käire Frälsaren gjort, lidit och fullkomnat för ogudaktiga… När vi rivit och lastat tältet på måndagen, sade någon: ’Må det inte vara förgäves, att det predikats Guds ord här en vecka!’ Då ropade lastbilschauffören: ’O, må det inte vara förgäves för mig!’ Så föll han på knä, och vi andra också. Det blev en oförglömlig böne- och avslutningsstund.”
Erik Nilsson, tältpredikant under många år, berättar:
”Mitt första minne från tältmissionen är från år 1940, då tältet var uppsatt i Hemmeströ. Det var inte någon väckelsekampanj i modern bemärkelse. Mötena var enkla. Karl Persson från Hylta stod utanför och hälsade välkommen. Sedan hölls korta predik ningar om fallet i Adam och upprättelsen i Kristus. Lag och evangelium förkunnades, och kallelsen framfördes med Jesu ord: ’Kom, ty nu är allt redo’ (Luk. 14:17). ’Gud vill inte, att du ska gå förlorad utan bli salig…’
Vid ett tillfälle ville markägaren, en äldre kvinna, tala med mig efter avslutningen. Hon hade letat fram flera hundralappar. ’De ska inte ligga här längre. Jag skulle köpt en ko, men det blir aldrig av. Tag dem till tältmissionen!’… Nu ljuder inte frälsningens budskap längre på den platsen. Den gamla kvinnan har flyttat hem till Frälsaren.”
NÅGOT OM BIBELTROGNA VÄNNERS TÄLTMISSION
På MBV:s styrelsesammanträde den 16 oktober 1940 diskuterades frågan om att uppta verksamhet på s.k. ”mörka orter”. Under överläggningen framkom förslag att börja med s.k. tältmission.
Redaktören för BV:s Missionstidning uppmanar i maj 1941 till förbön för den nya verksamhetsformen och påpekar, att ovanligt många av sällskapets yngre tjänare troligen kommer att fä inkallelse till beredskapstjänst under våren och försommaren. ”Detta förorsakar naturligtvis, att föret i själva portgången kan bli besvärligt nog… Vi lever också i en tid, då många människor behöver vända på slanten.”
På styrelsesammanträdet i oktober 1941 summerar man ”ljuspunkterna i verksamheten” och ser positivt på tältmissionen, ”som har varit ett medel att få även utomstående inom hörhåll för Guds ord”. Man beslutade samtidigt att inköpa ytterligare två missionstält. Köpet hann bli avslutat, innan textilransoneringen trädde i kraft.
Under juni–augusti 1942 var tälten uppresta på olika platser i Småland, Östergötland, Västergötland, Värmland och Dalarna. ”Om man slog upp ett tält på en plats, där missionshuset var klent besökt, började människor strömma till. Tältmissionen åstadkom på så sätt en uppryckning av den lokala verksamheten, inte minst på platser, där predikanterna varit trägna husbesökare.”
PÅ STENGRUNDEN ELLER I DEN GODA JORDEN?
I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet skedde en viss utökning av MBV:s verksamhet, särskilt i Norrland. Människor kom i syndanöd och fick tröst i evangelium om Frälsaren. Sommaren 1962 var tälten placerade på sammanlagt fyrtiosju platser i Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Värmland, på Vikbolandet och i östra Småland. ”Verksamheten har haft en utåtriktad karaktär. Tältveckorna på helt nya platser har ofta inneburit en hård skola för predikanterna.”
Tältflyttningar kunde vara ett spännande äventyr. En predikant berättar hur han en kväll stod ensam med tältet vid vägkanten, sedan det lastats av en bil. Hotande regnmoln hängde i luften, och en storm började blåsa upp. Han hade inget annat att göra än att anbefalla saken i Guds händer och sedan ge sig iväg till en av de närmaste gårdarna för att be om hjälp. Han kom fram till ett ställe, där några personer var inbegripna i ett livligt samtal. Försynt frågade han om han kunde få hjälp med att resa missionstältet. Jo visst, det skulle gå bra. Ett helt gäng starka herrar följde med, och villiga händer tog fatt i släggor och rep. Tältet kom upp med väldig fart, och predikanten fick känna sig tacksam till både Gud och människor.
FÖRÄNDRINGAR UNDER DE SEXTIO VERKSAMHETSÅREN
Man har gjort nya investeringar efter hand för tältmissionens räkning. KUS äger nu fem tält. MBV har sex stycken. Förstärkare har inköpts i allt modernare varianter, likaså värmeanläggningar. De farliga ”tegelstensgrytorna” med brännbar vätska har bytts ut mot gasolvärmare. Tramporglarna finns inte längre. De har fått ge plats åt elektroniska underverk, som tål både fukt och temperaturväxlingar.
Under femtiotalet byttes ”prästgårdarna” ut mot husvagnar. Det var säkert en fördel för verksamheten så länge predikanterna bodde i närheten av tältet. Bilismen har dock förändrat situationen under de sista årtiondena. I dag kör talare och sångare ofta bil långa sträckor varje kväll, och bygdens befolkning får knappast möjlighet att samtala med dem.
Under de första årtiondena kom flera ”utomstående” till tältmötena än nu för tiden. På en del platser är det knappast längre fråga om utåtriktad mission. Det är ofta endast ”missionsvännerna” själva som samlas till sköna kvällsstunder i tältet. Då är visserligen inte längre det ursprungliga syftet med verksamheten bärande, men man får å andra sidan inte glömma den stora välsignelse tältmissionen haft även för ”våra vänner”. Förr kom i huvudsak åhörare från de närliggande byarna, men numera kör ”vännerna” i Skåne, Blekinge och södra Småland långa vägsträckor och besöker mötena på olika platser under sommaren. För många är tältveckan något av en ”hemvändarvecka”. Man vill inte försumma att besöka den plats, där man som barn var med far och mor på tältmöte. Det visar lite av verksamhetens både andliga och sociala betydelse.
En person berättade för många år sedan, att han den närmaste tiden efter det att tältet stått på hans gård, hade sett ett stort kors avteckna sig i det daggvåta gräset. Det var de upptrampade mittgångarna som syntes. Mannen tänkte på korsets budskap, som förkunnats ”där hemmavid”, på hans egen gård. Verksamheten har inte gått spårlöst igenom våra bygder.
Våra organisationers ”sommarmission” har burit evighetsfrukt. Guds Ande har varit närvarande under mötena i de enkla och ofta föraktade ”tältkyrkorna”. ”Det ser så skröpligt ut för världen”, brukade de gamle säga. Det hade de rätt i, men de visste också, vad världen inte vet, att där två eller tre är församlade i Herrens namn, där är han själv mitt ibland dem. ”Ingen kan se Guds rike, som inte blir född från ovan” (Joh. 3:3). Men så länge nådens dag varar, ljuder Guds kallelse i världen: ”Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er ro” (Matt. 11:28).
”När Herren kallar, o, lyssna då, förhärda icke ditt hjärta!
Lennart Axelsson, ämneslärare