FADER GUNNAR I OSBY av Staffan Ljungman. Till 100-årsminnet av Fader Gunnars födelseår 1897. Arcus förlag 136 sidor. Pris: 140 kronor.
Fader Gunnar i Osby – en helt ovanlig präst, så ovanlig att författaren Staffan Ljungman, själv präst sedan mer än 30 år, anser att hans inflytande alldeles uppenbart tillhör den svenska kyrkohistorien.
Det är svårt för mig att förstå hur Ljungman lyckats fånga denne mans stora personlighet med de många kvaliteterna, med två doktorsavhandlingar, med ett omfattande författarskap (60-talet böcker och även Osby församlings gåvo- och krönikebok, omfattande nära 3 000 sidor).
Ljungman begränsar sig visserligen till Rosendahls tid i Osby, men intensiteten i dennes liv var mycket stor och det mesta hände där. Jag ska bara ge ett par exempel från boken och hoppas det ska locka till studium av den. Det är den verkligen värd.
Ett genomgående drag hos Fader Gunnar var glädjen. Han gladdes åt att få höra Herren till och få tjäna honom, att få möta medmänniskor och vara dem till hjälp. Prästvigd av biskop Billing 1922, 25 år gammal, fick han sin första tjänst i Väsby och nästa i Färingtofta men fortsatte samtidigt sina studier till en teol. lic 1924. Två år senare lade han fram sin doktorsavhandling i ämnet praktisk teologi. Emellertid drog han tillbaka den före disputation för att genast börja på arbetet med nästa. Fyra år senare försvarade han sin andra doktorsavhandling, denna gång i dogmatik.
Under dessa år hade Rosendahl förlorat sin barnatro, starkt påverkad av den liberala teologi, som ville ta bort sådant i Skriften, som inte förnuftet kan förstå. Men under sin tjänst i Trelleborg började han komma i kontakt med likasinnade, högkyrkliga präster i Lunds stift och gjorde även studieresor till England, där han tog djupa intryck av den anglikanska kyrkans högkyrklighet.
År 1933 sökte Rosendahl kyrkoherdetjänsten i Osby, där han kom att realisera sina tankar om kyrklig förnyelse. Avsikten var att återupptäcka vår kyrkas tro och skapa ett kyrkomedvetande genom att peka på ”kyrkans fyra kännetecken”: Ordet, sakramenten, ämbetet och församlingen. Dessa fyra drag blev grunden i skriften Kyrklig väckelse, vars titel biskop Aulén, Rosendahls lärare i dogmatik, föreslog ändrad till Kyrklig förnyelse, 1935.
Förnyelsen tog sig uttryck i ökade aktiviteter i det kyrkliga arbetet men väckte också nedlåtande omdömen eller frågetecken från många. Åtskilliga för tidigt uttalade omdömen i negativ riktning fäll des men det gavs också exempel på motsatsen, när förnyelsen snabbt spred sig.
Fader Gunnar visade alltid stor respekt för stiftets biskop. Under Rodhes episkopat var det en nära och förtrolig kontakt. Biskopen stöttade och bistod Fader Gunnar, samtidigt som han varsamt gav goda råd. Han var själv inte högkyrklig men en from man med ett ömsint själavårdande hjärta.
Förnyelsen utvidgades snart till avhållande av kyrkodagar, och landets mer kända präster och lekmän deltog. Många stötte sig på Fader Gunnars ämbetsdräkt och dagliga riter men intogs av djupet i hans avsikter och målsättning.
Alla tyckte om honom. Det kunde gälla en ledamot av kyrkorådet i Osby, komministern i Torpa, Bo Giertz, eller redaktören Axel B. Svensson. Staffan Ljungman belyser detta med att citera brev eller utdrag ur Krönikan. Här hittar vi verkliga pärlor; ett par måste omnämnas.
År 1941 var det kyrkodagar i Osby. Fader Gunnar höll föredrag om helgelsen. Dagen efter kommer brev från Bo Giertz. Han betygar, att han, vad gäller Fader Gunnar, som han betraktar som en nyckelperson för den kyrkliga förnyelsen, har en mer lidelsefull önskan än någon annan, att allt skall vara rent, rätt och klart i läran. Fader Gunnar är den broder med vilken man till varje pris vill äga den inre gemenskap som endast kan grundas på verklig gemenskap i trons väsentligaste stycken. Nu konstaterar Giertz att den gemenskapen saknas. Han menar att Gud fört Fader Gunnar till en punkt, där denne skall lära att predika Kristus på ett alldeles nytt sätt.
Brevet måste läsas i sin helhet, men i korthet skriver Giertz ungefär följande: Du har fullkomligt tillfredsställande kunskaper om salighetens grund, men det brister i insikten, d.v.s. den av Guds Ande verkade personliga tillägnelsen och därmed också i tillämpningen. Vore jag din själasörjare skulle jag ålägga dig att byta ut någon del av dina dagliga andaktsövningar mot ett meditativt och böneuppfyllt läsande av t. ex. Rosenii dagbetraktelser (Giertz har själv tidigare fått just detta råd av en predikant i Östra Smålands Missionsförening; min anm.) eller hans Samlade Skrifter. Sedan tilläger Giertz: ”Låt Kristus försonaren och budskapet om rättfärdigheten från Gud, trons rättfärdighet och försoningsgrunden få den allt annat överträffande plats i ditt hjärta och på din predikstol, som den tillkommer.” Tänk, vilka brev man skrev på den tiden! Och vilken kärlek, insikt och visdom som präglar dem. Tänk, så klart man såg vad som är väsentligt!
Rosendahl skrev senare en bok om Lag och evangelium i Rosenii dagbetraktelser. För min del känner jag inte många, som skrivit mer positivt om Rosenius och hans gärning.
Vänskapsfullt brevväxlade också Axel B. Svensson med Fader Gunnar. Han älskar den starka personligheten och brodern i Kristus. ”Brodern i Osby är en av vår kyrkas bästa, men jag önskar Rosendahl gärna frälst och förlossad från en del ritualism.” Så kunde det låta. Axel B. Svensson säger om Rosendahls bok om Rosenius bl a: ”Jag har djupt känt vid läsningen av boken att doktor Rosendahl och jag likt Mefiboset spisa vid Konungens bord. Vi äta samma andliga mat. Det synes mig vara huvudsak. I Konungens hus finns många kärl och den ene spisar på ett, den andre på ett annat. Men samman höra de för matens skull, det levande brödet och det livgivande som de dricka.” Axel B. Svensson inbjöds också att predika i Osby kyrka och därefter följde ”ett underbart skönt samtal i prästgården”.
Mycket mer väl värt att läsa om och fundera över, finns i minnesskriften. Men det får Du själv upptäcka i Ljungmans välskrivna och väl disponerade alster. Rosendahls fönyelsearbete har fått sin fortsättning i Arbetsgemenskap för Kyrklig förnyelse som fortsatt enligt Rosendahls riktlinjer. Det är en svår tid för vår kyrka och den behöver mycket förbön.
Men arbetet att slå vakt om Ordet, sakramenten, ämbetet och församlingen kan aldrig vara förgäves. Detta fick Fader Gunnar visa och Staffan Ljungman skriva om på ett mycket givande sätt. Visst tillhör Fader Gunnars gärning kyrkohistorien!
Ingmar Månsson