På resa men med ett bestämt slutmål. Ja visst är det så – missionärslivet. Lika fyllt av hålor som vägen jag far på, ibland kan man komma runt dem men lika ofta måste man acceptera dem och gå ner igenom dem med försiktighet.
På resa men med ett bestämt slutmål. Ja visst är det så – missionärslivet. Lika fyllt av hålor som vägen jag far på, ibland kan man komma runt dem men lika ofta måste man acceptera dem och gå ner igenom dem med försiktighet.
Ut genom grinden och iväg. Första biten av vägen är hyfsad. Det går lätt att stämma in i sången från bandspelaren: ”Sjung, sjung Halleluja! Från hela vår jord vi hör segersång, en ton av Guds himmel från folk till folk.” Ja, trots allt är det ju så: Herrens verk går vidare.
Bensinpåfyllning i Nyakoe och sen gasen i botten. Fast jag hinner nog ändå inte till förmiddagskaffet på Matongo, där skolkommittén ska samlas i dag.
Jag försöker ratta Suzukin mellan hålorna i vägbanan utan att tappa fart. Nästan som slalom. Skönt att det inte är så mycket trafik… Plötsligt ser jag en bil vid vägkanten. Vad gör de?
Aha, de tar vara på regnvattnet till biltvätt. ”Jag blir så glad när jag tänker på: Gud har plats för dig och mig en gång. Jesus välkomnar oss när vi kommer hem.” På resa, men med ett bestämt slutmål. Ja, visst är det så – missionärslivet! Lika fyllt av hålor som vägen jag far på. Ibland kan man komma runt dem, men lika ofta måste man gå ner igenom dem med försiktighet.
Oyugis är som vanligt ett jobbigt ställe att komma igenom. Urusel vägbana och en hel del bussar, getter och människor i vägen. ”Allt jag behöver har jag i Jesu namn. Frid, glädje, kärlek har jag i Jesu namn.” Vad var det nu det stod på Paula Söderlinds väggalmanacka?
”Gud skall i Kristus Jesus fylla alla era behov”, stod det. T.o.m. när vägen tycks bestå mest av hål. Väghyvlarna och grävmaskinerna blir allt fler efter ett tag. Reparationer pågår alltså, och vi kan hoppas på en bättre väg inom en inte alltför avlägsen framtid.
”Låt det liv som jag lever här få bli till välsignelse där jag går fram!” Vad dagen än månde innehålla av pengaredovisningar, överlämnanden och diskussioner.
Det finns kaffe kvar på Matongo. Gott! En liten samtalsstund med Erik Wiberg, som avbryts när han får besök. Strategi, framtid, information? Frågetecknen är många. Vad ska årsmötet hemma i Sverige bestämma? Ska allt nuvarande missionsarbete i Kenya lämnas därhän, eller…? Någon mattetimme på gång i Svenska skolan? Det hade varit skoj, men det behövs ingen extralärare i dag.
Hos Gunnel Gustavsson gör jag min månadsredovisning. Kan man få dela upp telefonräkningen på ett par månader? Hur mycket privatkörning innehåller körjournalen? Som vanligt tycks jag ha mer att betala in än att få ut vid månadsslutet.
Skolkommitténs möte hålls hos Wibergs, det sista, så vitt vi kan se nu. Wibergs har redan börjat packa för hemresa.
”Du finns här… Bakom allt finns du, Gud, finns din tanke och din mening, och vi får glädjas över livet. Stor är du, Gud!”
Så småningom blir alla ärenden avklarade. Lite vatten att dricka och så iväg igen. Det kommer att bli svårt att hinna till Itierio före mörkrets inbrott. Nu verkar vägen ännu sämre. Det är väl tröttheten som gör det. Det märks att det har regnat rejält. Plötsligt dyker en stor buss upp och fyller backspegeln. Naturligtvis måste föraren köra om, trots att det är ont om plats.
Suzukin får krypa ner i hålen och upp igen. Solen håller på att gå ner. Strax före Nyakoe ser jag i backspegeln den färgskiftande solnedgången. Vid ”Junction” kör jag rakt fram mot Kisii stad. Brev ska postas. Kanske finns det några att hämta också. Efter regn är stan en enda lervälling. Människor blir nerstänkta av passerande fordon.
Trångt vid busstationen. Det är ju skolstart den här veckan och många ska till Nairobi med nattbussarna. P.O.Box 1166 är tom, 165 likaså – någon har redan varit och hämtat posten.
Tillbaka mellan bilar, bussar och lastbilar, till vänster i ”Junction” och snart ser jag ljusen från Itierio Girls´ Boarding School. Får besked att bastun är ledig. Skönt! Så går ytterligare en dag mot sitt slut…
Det enda, som bär, när allting annat vacklar, det är Guds nåd och Guds barmhärtighet.
All jordisk berömmelse och glans den slocknar, när sist jag står hos Gud i härlighet.
Kerstin Nilsson, missionär i Kenya