För något år sedan utkom på danska en bok om Søren Kierkegaard med titeln ”Livet förstås baglæns men må leves forlæns”. Kierkegaard – i det efterföljande benämns han på danskt manér endast som K – räknas i dag som en av Danmarks främsta författare och sannolikt som den störste filosof Norden frambragt. Han föddes 1813 och dog redan 1855, endast 42 år gammal.
Under K:s livstid aktades inte hans verk högt. Det är först efter hans död, och kanske först under detta sekel, som K:s storhet erkänts fullt ut. Många, även svenska författare, filosofer och teologer, har tagit intryck av honom. Sedan jag träffade på boktiteln ”Livet förstås baglæns men må leves forlæns”– som också är ett citat från K – i en recension i en av våra största dagstidningar, har jag funderat på dess innebörd.
…blickar vi bakåt kan vi se stora penseldrag av Guds nåd i våra liv. Händelser, små och stora, som länkas ihop på ett förunderligt sätt
På sätt och vis kan man säga att boktiteln passar ganska väl in på K:s eget liv och livsgärning och är träffande vald. Men stämmer den mer generellt ? Att livet måste levas framlänges förefaller självklart. När livet väl har tänts brinner det tills det slocknar. Att vrida livets klocka tillbaka går inte, även om många önskar att så skulle vara möjligt. Därför är det så viktigt hur man lever sitt liv, hur man utnyttjar tiden. Eftersom ingen fått något löfte om morgondagen, gäller det hur nuet används.
Naturligtvis innebär detta inte att man skall sluta att bry sig om och planera för framtiden. Tyvärr träffar man ofta på inställningen – kanske främst bland unga människor – att det inte lönar sig att bry sig då det ändå inte kommer att finnas några jobb o.s.v. En sådan defaitistisk inställning kan vara farlig och förödande om den får breda ut sig. Lätt kan den leda in i missbruk och brott. Visst är arbetslösheten alldeles för hög i Sverige, speciellt bland ungdomar. Å andra sidan har fortfarande nio av tio ett arbete. Vi skall inte heller glömma att vi nutidssvenskar lever i ett materiellt välstånd, som tidigare generationer inte ens kunde drömma om. Var finns tacksamheten? Hur länge skall Gud ha tålamod med vår otacksamhet? Här bör den kristne tänka till extra noga.
Visst kan framtiden te sig oviss. Men för den kristne blir den aldrig otrygg. Med psalmisten kan han säga: ”Min tid står i dina händer” (Ps. 31:16). Ingenting händer honom av en godtycklig slump. I Jer. 29:11 säger Herren att han vill ge ”en framtid och ett hopp”. För den som vill lägga sitt liv i hans händer finns alltså både framtid och hopp.
Det bästa väntar framöver. Hur är det då med den del av livet som vi redan har lagt bakom oss? Förstår vi det fullt ut? Faller allt på plats som bitarna i ett pussel? Knappast. Mycket som hänt förstår vi inte. Visserligen kan vi lätt erinra oss sådant där vi ställt till det för oss själva och andra. Mycket borde ha blivit osagt, ogjort eller utfört på annat sätt. Om jag bara hade vetat… Samtidigt minns vi sådant som vi borde ha sagt eller uträttat, men som av någon anledning aldrig blev av. Mycket blev inte som vi hade tänkt oss. Att gräva ner sig i det förgångna, att grubbla över icke utförda eller utförda handlingar hjälper emellertid föga varken oss själva eller någon annan. Att likt tungan åter och åter söka sig till den onda tanden gör bara lidandet värre. Därmed inte sagt att man skall strunta i det förgångna. Men att ständigt gräma sig över det gamla kan förpesta tillvaron för både oss själva och omgivningen och hindra och förlama oss i arbetet. Paulus, som hade mycket på sitt samvete från tiden före sin omvändelse, skriver på ett ställe: ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig” (Fil. 3:13). Man måste få lov att glömma.
Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett men i dag hjälper Herren.
Över den kristne välver sig Guds förlåtelses väldiga båge. Människor som upplevt omedelbar dödsfara har efteråt kunnat berätta om hur de under några ögonblick sett sitt liv passera revy. Minnen, tankar, brottstycken av livet fladdrade förbi i ett rasande tempo. Sådana upplevelser sätter spår för livet. Vi lever ofta som om vi trodde att det finns all tid i världen. Tid att pröva och ompröva. Tid att uppleva, våga och ångra. Men livet är sammansatt av minuter och timmar, som blir till dagar och år. Det är därför så viktigt hur vi handskas med tiden, med nuet. Så att vi inte – som en av våra poeter uttrycker det – överraskas av ”alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. Gud har inte gett oss något löfte om att vi fullt ut skall förstå hans handlingssätt med oss. Men blickar vi bakåt kan vi se stora penseldrag av hans nåd i våra liv. Händelser, små och stora, som länkades ihop på ett förunderligt sätt. I ett tidigare nummer av denna tidning skrev Ruth Smetana under Reflektionen tänkvärt om ”Välsignelser från Gud”.
Citatet från Søren Kierkegaard ”Livet förstås baglæns men må leves forlæns” är tänkvärt, men för min vardag vet jag ett långt bättre tänkespråk: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett men i dag hjälper Herren.”
Curt Einarsson, professor