Runt 3 000 personer var samlade när Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige för nittioandra året i rad anordnade sommarmöte. Under två julidagar fylldes fotbollsplanen på Breanäs Missionsgård i nordöstra Skåne av besökare.
Runt 3 000 personer var samlade när Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige för nittioandra året i rad anordnade sommarmöte. Under två julidagar fylldes fotbollsplanen på Breanäs Missionsgård i nordöstra Skåne av besökare. De fick ta del av ett väl avvägt program med innehållsrika predikningar, uppmuntrande vittnesbörd från unga kristna och information om evangelisations- och missionsarbete. Och massor av sång och musik. Tema: Livet med himlen som mål!
Lördag morgon, blå himmel och solsken. Den stora skylten nere vid avtagsvägen med ”Välkommen till sommarmötet!” och raden av bilar som rullar fram på grusvägen. Jag konstaterar att allt är som det brukar vara. Parkeringsvakterna dirigerar oss in i rätt ficka, rätt vinkel: lite till och så lite till – stopp! Aningen stela i lederna efter färden, lite lågmälda så här på morgonen tar vi våra hopfällbara stolar, filtar, sångböcker, solglasögon, solstiftet med skyddsfaktor 15. Här behövs inga vägvisare för att man ska hitta rätt. Det är bara att följa raden av förväntansfulla familjer med barnvagnar, tonåringar, män och kvinnor mellan tjugo och fyrtio, medelålders och pensionärer. ”Jag kan inte tänka mig en sommar utan sommarmötet”, säger en mötesdeltagare. ”Det hör till!” Redan som barn brukade hon följa med sina föräldrar. Det kändes självklart att fortsätta traditionen när hon själv bildat familj. En enda gång har hon varit tvungen att avstå. Det var när äldsta dottern föddes i mitten av femtiotalet. Numera kommer hennes barn med sina familjer till sommarmötena. Flera av besökarna nämner just ordet tradition vid frågan om vad som lockat dem till sommarmötet. Många åker varje år 100-tals mil från olika delar av Sverige för att vara med. På väg till mötesplatsen passerar vi campingen, där kopparna efter morgonkaffet just dukas av. ”Vi brukar alltid ta med oss husvagn”, berättar några campare. ”Det blir mera helt då.” För många har sommarmötet blivit en form av minisemester. Här får man vila till både kropp och själ, samtidigt som man har möjlighet att träffa vänner. I pauserna mellan mötespassen kan man förse sig med aktuell kristen litteratur i det välförsedda boktältet, äta glass och godis eller bara njuta av sommaren. För dem som stannar på kvällen erbjuds en rad aktiviteter: brännboll, grillning, kanotpaddling eller bad.
I den röda Breanässtugan hålls barnsamlingar under mötesdagarna. Barnledarna har förberett ett omväxlande program. C:a 140 barn följer i andlös spänning dramat om kung Darejaves och Daniel, prisar Gud iglad sång och tecknar tillsammans en jättetavla.
Folke Carlsson, ordförande i missionsgårdens styrelse, är den som först kom på tanken att förlägga sommarmötet till Breanäs. Då var det inte så många som trodde att det skulle gå att genomföra. ”Men jag visste hela tiden att det skulle gå! Det känns verkligen roligt att stå här i dag.”
Gröngräset framför talarstolen är fullt av filtar med lekande barn, solande tonåringar och andra åhörare i lättburna campingstolar, när Göte Hansson håller sin inledningspredikan.
”Alla vägar bär till Rom… men det finns bara en väg till himlen”, slår han fast och knyter an till mötets tema: ”Livet med himlen som mål”. Temat återkommer på olika sätt under hela mötet. Talarna utgår från Bibelns texter om Israels folk på vandring från Egypten till Israel. Här finns tydliga paralleller till människans vandring genom livet.
”Det är svårt att välja”, svarar två pigga 16-åringar på frågan om det är något särskilt de fastnat för i förkunnelsen. ”Men det om ‘örknen’ var jättebra.
Han var häftig!” Den ”häftige” talaren är Per Munch, präst och f. d. missionär från Danmark. Övriga talare representerar en mängd skilda yrken och intressen: miljöprisvinnare, åklagare, tandläkare, lärare och präster.
Bland de medverkande finns ett stort antal positiva och livsbejakande ungdomar. Korttidarna, som arbetarmed skolevangelisation, illustrerar sin vardag med en väl genomtänkt levande ”stillbildsvisning”. Dessvärre öppnas molnens regnförråd just minuterna före deras inslag. Filtar rafsas ihop, stolar smälls igen, och folket skingras. Endast en liten skara paraplyförsedda kan följa händelserna uppe på talarstolen.
I pausvimlet på söndagseftermiddagen är det många som nämner ungdomarnas personliga, direkta och enkla vittnesbörd i programpunkterna ”Sång- och vittnesbörd” och i ”Ung och kristen”. Unga människor har ofta en förmåga att vittna om Kristus på ett sätt som berör på djupet. Därför känns det extra roligt att i raden av missionärer välkomna nya missionärsfamiljer.
Båda dagarna är fyllda av uppfriskande sång- och musikstunder med både nyare och äldre musik. Djupt intryck gör de sex välsjungande tjejerna i övre tonåren som framför både egen musik och sånger i ny, spännande tappning: ”Amazing grace, how sweet the sound, that saved a wretch like me. I once was lost but now I’m found, was blind but now I see…”
Söndag eftermiddag. Sommarmötet 1997 är slut. De utmärkta mötesledarna Joakim Hector och Fredrik Carlsson har all anledning att vara nöjda. Deltagarna skingras för denna gång. Förhoppningsvis är vi ändå alla på väg mot samma mål.
Gunnel Hjort