I våras presenterade vi en artikel om de fyra evangelisk-lutherska organisationerna MBV:s, NSM:s, ELM:s och KUS:s historia. I höst följer tre artiklar om tre personer som haft stor betydelse för dessa organisationer. Vi börjar i detta nummer med Martin Luther. Luther – en man som påverkat kristenheten och är en del av vår historia.
I våras presenterade vi en artikel om de fyra evangelisk-lutherska organisationerna MBV:s, NSM:s, ELM:s och KUS:s historia. I höst följer tre artiklar om tre personer som haft stor betydelse för dessa organisationer. Vi börjar i detta nummer med Martin Luther. Luther – en man som påverkat kristenheten och är en del av vår historia.
En psalm som denna (LH 47:1) är typisk för Luther – d.v.s. typisk för den verklige Luther. (Att den inte stämmer in på den gängse bilden i Sverige av Luther – en grå och melankolisk typ, som gör att svenskarna har det tråkigt och arbetar ihjäl sig – skall vi inte gå in på här. Det har jag tidigare belyst i Ungdomsbladet, 11/96.)
Redan denna enda psalmvers ger oss exempel på tre viktiga aspekter av Luthers teologi:
- Den kristnes glädje
- Glädjen beror på att Guds nåd för Kristi skull vilar över henne
- Den kristne får därför vara frimodig och leva i hoppet.
Vi skall nu se hur dessa punkter återkommer i Luthers teologi.
LUTHER INGEN SYSTEMATIKER
När man studerar Lutbers teologi, måste man ta med i beräkningen, att han inte var någon systematiker i ordets teologiska mening (d.v.s. systematisk teolog), till skillnad från teologer som Thomas ab Aquino, Melanchthon och Calvin. (Carl Axel Aurelius belyser detta i boken Martin Luthers företal till Bibeln, s. 5.)
Dessa tre sammanfattade sin teologi i stora dogmatiska arbeten. Thomas’ Summa Theologiae är höjdpunkten inom den romersk-katolska skolastiken, den teologi som dominerade under högmedeltiden. De båda reformatorerna Melanchthon och Calvin skrev i unga år viktiga dogmatiska arbeten, Loci resp. Institutio, som de därefter gav ut i flera reviderade upplagor.
Luther systematiserade inte sin teologi på det sättet. I stället sammanfattas mycket av hans teologi i hans båda katekeser, lysande dogmatisk-pedagogiska framställningar.
Huvuddragen i Luthers teologi återfinns alltså i skiftande sammanhang: i hans predikningar, bibelkommentarer, psalmer och bordssamtal. Viktiga drag återfinns också i hans stridsskrifter, d.v.s. arbeten som skrevs i polemik mot de ”påviska”, de reformerta och ”svärmeandarna” (Om kyrkans babyloniska fångenskap, Om den trälbundna viljan m. fl.)
Men all uppmärksamhet får inte läggas på stridsskrifterna. De är skrivna i stundens hetta och ofta under tidspress. Dessutom återfinns vissa drag i Luthers teologi kanske främst i andra sammanhang, t. ex. psalmerna.
En psalm som denna säger mycket om hans teologi:
Av himlens höjd oss kommet är ett bud, som frid till jorden bär: Stor fröjd I skolen höra få, det I mån noggrant akta på. (LH 104:1.)
Återigen finner vi den kristna glädjen. Den har sin grund i Guds glädjebud till människan, frälsningen i Kristus.
LUTHER – BIBELUTLÄGGAREN
Luther var framför allt bibelutläggare, exeget. Han sade själv på sitt träffande och karaktäristiska sätt: ”Den Heliga Skrift är en stor och mäktig skog men det finns inte ett enda träd i den, som jag inte skakat med min egen hand.” (Ur Bordssamtalen, citerat efter Aurelius, s. 5.)
Redan här anar vi något av Luthers betydelse. Den medeltida teologin hade blivit förstelnad. Detta gällde både trosläran (dogmatiken) och bibelutläggningen (exegetiken). Grekisk filosofi i Aristoteles’ tappning lades som en mall över bibeltolkningen tillsammans med skolastikens intellektualism.
Luther, med sin dynamiska personlighet, gick i närkamp med texten på ett för den tiden unikt sätt. Resultatet: kyrkans reformation började! Såväl andligt som intellektuellt var Luther en gigant. På det yttre planet var han gynnad jämfört med tidigare teologer som också varit banbrytande, t. ex. tjecken Jan Hus. Trots fri lejd blev Hus gripen under kyrkomötet i Konstanz 1414 och avrättad följande år. Hus tystades för alltid av den katolska kyrkan – men Luther skyddades hela tiden av kurfursten av Sachsen.
Flera förändringar mot slutet av medeltiden underlättade Luthers arbete:
- Boktryckarkonsten – hans arbeten kunde spridas över halva Europa inom en månad.
- Kunskaperna i Bibelns grundspråk, särskilt grekiska, ökade oerhört i Västeuropa, bl. a. som ett resultat av Bysans fall 1453 (grekiska flyktingar flydde västerut) och renässansens intresse för allt grekiskt. När Luther blev exegetikprofessor i Wittenberg var bibelvetenskapen inne i ett dynamiskt skede.
- Ett antal nya universitet hade grundats, bl. a. i Tyskland. Därmed försvagades skolastikens makt över teologin ytterligare.
- Påvedömets makt över Centraleuropa hade brutits; Luther kunde arbeta oavbrutet, trots att han under sina 25 sista år var lyst i kyrkans bann!
VILKET VAR LUTHERS ÄRENDE?
En sak som Luther aldrig tappade ur sikte var detta: Som präst och teologie doktor var hans huvudsakliga uppgift en enda – att utlägga Guds Ord. (Luther var också den man som gav det tyska folket dess första riktiga bibelöversättning.
När Bibeln trycktes på svenska 1541 var det indirekt ett resultat av Luthers arbete. Ofta ledde Luthers skriftutläggning till att han hamnade i en häftig polemik, främst med påven och hans efterföljare (de ”påviska”) men även med de reformerta och ”svärmeandarna”, Han skriver själv: ”…när synden är tydlig och griper allt vidare omkring sig eller – såsom påvens lära – gör offentlig skada, då gäller det att inte tiga utan avvärja och bestraffa. Detta gäller i synnerhet mig och alla andra som innehar det offentliga predikoämbetet och som skall lära ut och varna. Detta har nämligen befallts och ålagts mig i min egenskap av predikant och teologie doktor. Dessutom skall jag se till att ingen blir förförd, och för detta måste jag avlägga räkenskap i den yttersta domen.” (Kommentar över Bergspredikan, s. 43.)
Men polemiken, hur häftig den än blev, var alltid sekundär. Det primära för Luther var att förkunna frälsningens under och mysterium. Han ville förkunna evangeliet – Guds gåva till mänskligheten, Guds nåd i Jesus Kristus.
Detta märks ständigt, också i hans psalmer:
För mig sitt liv, sitt dyra blod han ville icke spara, att för den dom mig förestod, jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman, uti hans död min synd försvann: Så är jag frälsad vorden. (LH 47:6.)
VAD KÄNNETECKNAR LUTHERS TEOLOGI?
Det är svårt att i korthet sammanfatta Luthers teologi. (För en mera detaljerad framställning hänvisas till Carl Fr. Wislöffs bok på norska, Martin Luthers teologi.) Dessa är några av de viktigare dragen:
- Luther betonade oerhört kraftfullt Bibelns auktoritet. Han skriver t. ex. i Schmalkaldiska artiklarna på följande sätt (Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter, s. 316): ”Guds Ord allena skall grunda trosartiklar, men eljest ingen, inte ens en ängel.” Han förkastade alltså traditionen som auktoritet vid sidan av Skriften. Här följer de reformerta honom, medan romersk-katolsk teologi ställer traditionen vid sidan av Bibeln.
- Hans bibelutläggning var rak, enkel och konkret. Det märks t. ex. i hans kommentar över Bergspredikan.
När man läser den i en modern svensk översättning, studsar man till över hans förkunnelse. Jämfört med honom skulle de flesta präster och predikanter i våra dagar framstå som ”spiritualiserande”.
- Vissa frågor är centrala i Luthers teologi, och han återkommer ständigt till dem, t. ex. det som Aurelius kallar ”de båda motsatsparen”, nämligen lag – evangelium och tro – otro. Båda motsatsparen återfinns överallt i Bibeln, i både GT och NT. Aurelius skriver: ”Genom lagen bringas människan till insikt om sin synd. Genom evangeliet lyfts hon ur synden till ett liv i obruten gudsgemenskap. Detta omtalas redan i Gamla Testamentet.
Såväl lag som evangelium finns i båda testamentena om än i olika grad och under skilda förutsättningar till följd av Kristi ankomst.
Även det andra motsatsparet, tro – otro, finner Luther överallt i Skriften. För honom är mänsklighetens hela historia och varje människas historia, alla yttre skiftningar till trots, en ständig kamp mellan tro och otro. De uttrycker människors motsatta reaktioner på Guds tvåfaldiga handlande genom lag och evangelium. Mot bakgrund av dessa två ur Skriften hämtade motsatspar framställs Skriften som en enhet.” (Aurelius, s. 7.)
På liknande sätt återkommer Luther ofta till andra frågor: Trons plats i kristenlivet, relationen mellan tro och gärningar, trons visshet, den kristna kallelsen, de båda regementena (d.v.s. förhållandet andligt – världsligt), den kristnes frimodighet i all nöd, o.s.v. En bok som Luthers kommentar över Bergspredikan ger åtskilliga exempel på detta.
HAR LUTHER NÅGOT ATT SÄGA OSS I DAG?
Ja, verkligen! Vi kan tänka på hans frimodiga förkunnelse av evangeliet, hans förtröstan på Guds nåd och försyn, hans framhållande av Bibeln som den enda auktoriteten i trosfrågor.
Naturligtvis finns det anledning att reagera över vissa drag i Luthers liv. bl. a. en del grovheter, och vissa drag i hans teologi kan det också finnas skäl att ifrågasätta. (Vilken roll spelade t. ex. missionen för honom?)
Men framför allt får vi tacka Gud för att han sände en man som Luther till att reformera dåtidens dekadenta kyrka. I sin frimodighet att förkunna Guds nåd, frälsningen genom tron allena utan gärningar, Skriftens auktoritet gentemot alla människotankar o.s.v. är Luther en profetgestalt som talar också till vår allt mera dekadenta tid och kyrkliga apparat. Ta som exempel Luthers mest kända psalm, Vår Gud är oss en väldig borg. Den har mycket att säga oss och påminna oss om, t. ex. i den sista versen. Där lyfter Luther fram Guds löften i Ordet – han visar att Guds Ord ofta blir motsagt här i världen och de kristna förföljda – han poängterar ändå den kristna frimodigheten!
Även om vi likt Luther kommer att möta många svårigheter och konflikter under vägen, kan vi förbli trygga, och vi skall inte fålla modet – Guds rike kommer alltid att besegra ondskan!
Guds Ord och löfte skall bestå; vi det i hjärtat bäre. För himmel, ej för jord vi gå till strids och glada äre, äro alltid väl till mods, fast vi våga gods och ära, liv och allt: Ske blott som Gud befallt! Guds rike vi behålle. (LH 405:4.)
Rune Imberg, Studierektor, Församlingsfakulteten i Göteborg