Tiden mellan den 8/6 och 26/6 1997 gjorde biträdande missionssekreterare Per-Martin Hjort på MBV:s vägnar ett besök i Eritrea och Etiopien. Här följer hans rapport – det händer saker där ute!
Tiden mellan den 8/6 och 26/6 1997 gjorde biträdande missionssekreterare Per-Martin Hjort på MBV:s vägnar ett besök i Eritrea och Etiopien. Här följer hans rapport – det händer saker där ute!
Av den minste skall komma tusen, och av den ringaste skall bli ett talrikt folk. Jag är Herren. När tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta (Jes. 60:22).
ETT UPPDRAG I ERITREA OCH ETIOPIEN
Tiden mellan den 8/6 och 26/6 1997 gjorde jag på MBV:s vägnar ett besök i Eritrea och Etiopien. Syftet var dels att träffa representanter för våra båda samarbetskyrkor, framför allt dessas styrelser, för dialog och erfarenhetsutbyte, dels att bese och rapportera om det missionsarbete som vi i Sverige och Danmark understöder i bön samt med gåvor och missionärer.
Det ovanliga med just detta besök var att det inte fanns en enda missionär från Sverige eller Danmark tillstädes på fältet. Alltså kunde jag notera många tomma missionärsbostäder och många stillastående missionärsbilar, ett förhållande som gjorde mig ganska ont, men jag måste samtidigt vara uppriktig och säga: missionsarbetet stod på intet sätt stilla – tvärtom, det jag såg och bevittnade, särskilt i Etiopien, pekar helt tydligt i alldeles motsatt riktning!
…missionsarbetet stod på intet sätt stilla –
tvärtom, det jag såg och bevittnade, särskilt i
Etiopien, pekar helt tydligt i alldeles motsatt
riktning!
NÅGRA GENERELLA IAKTTAGELSER
Den 14/6 anlände jag efter en knapp vecka i Eritrea till Addis Abeba. Under tio dagar försökte jag sedan bese så mycket som möjligt av det pågående arbetet inom den lutherska kyrkan (LCET). Ett par dagar ägnades åt mer eller mindre formella överläggningar med kyrkans ledare.
Det var i stort sett två år sedan jag senast var i Etiopien, 1994–95, då som missionens representant i Addis Abeba. Om jag jämför med hur jag då upplevde situationen i landet och i kyrkan, kan jag göra följande påståenden om läget i dag. Etiopien förefaller att vara på väg att återhämta sig sakta men säkert. Saker och ting verkar faktiskt nu fungera bättre. Bl.a. byggs det rätt så mycket, framför allt i Addis Abeba. Marknadsekonomin är högst påtaglig.
Men fri konkurrens och kapitalism leder samtidigt på många håll till stora ekonomiska bekymmer. Att ”de rika blir rikare och de fattiga fattigare” märks på flera sätt – även inom LCET.
Dessvärre tycks muslimernas frammarsch fortsätta oavbrutet, bl.a. såg jag flera nya moskéer, som inte fanns där för två år sedan. Slutligen förelåg en klart märkbar attitydförändring inom LCEt:s etablerade kretsar till uppdraget ”att gå ut med evangeliet”. Glädjande nog förefaller det som om denna punkt numera får hög prioritet inom kyrkan. Lovvärda initiativ har på senare tid tagits i denna riktning och fler är på gång…
NYA ÅTAGANDEN
När Herrens tid är inne, då sker saker… Det ska vi ha klart för oss. Man kan få vänta och vänta, men arbetet är aldrig förgäves. Nu sker sådant som (i varje fall jag tyckte) saknades för ett par år sedan. Överallt och i snart sagt alla sammanhang nämndes nu vårt gemensamma ansvar att föra ut evangelium. Och det bästa är att det inte stannar vid ord! Det omsätts i praktisk handling!
STADSMISSION I ADDIS ABEBA
I Addis Abeba har församlingen öppnat en filial i (den i och för sig något mondäna) stadsdelen Bole – där också den internationella flygplatsen ligger. Där har man på eget initiativ satt i gång ett projekt för att hjälpa yngre kvinnor och mödrar (20–35-årsåldern), som på olika sätt har det svårt.
Ett trettiotal kvinnor undervisas gratis varje dag i handarbete och symaskinssömnad. För detta har man anställt ett par utbildade, erfarna lärare. Lämpliga frivilliga krafter inom församlingen ansvarar för den dagliga bibelundervisningen av dessa kvinnor, som alla kommer ”utifrån”. Självklart har man sedan både söndags-, måndags- och onsdagsgudstjänster precis som i Gulleleförsamlingen (alltså moderförsamlingen). För ovannämnda ”projekt” har man en årlig utgift på c:a 50 000 Birr. Addis Abeba-församlingen står dessutom för underhållet till LCEt:s evangelist i staden Nazareth, ett hundratal kilometer sydost om huvudstaden.
Det finns nu också planer på att börja på ytterligare en plats i Addis Abeba och att understödja några fler evangelister ute i landet.
MUSLIMMISSION I ARSI
Det har talats en hel del om det utåtriktade arbetet i Arsis lågland, framför allt runt sjön Zwai. Tveklöst har ganska mycket hänt där nere sedan jag senast var på platsen i maj – juni 1995.
Ett helt litet nätverk av ännu så länge blygsamma församlingar har uppstått i detta muslimområde. Nya, enkla men ändamålsenliga kyrkor – som de själva uppfört – kunde jag se i Lalo A, i Lalo B och i Herara Mandoyo. Tyvärr hann jag inte med att besöka den nya församlingen i Kolla på Arsis högland på nordöstra sidan av Chilaloberget, en församling som nu lär ha ett medlemsantal på mellan 30 och 40 personer. Även denna plats ligger mitt i ett traditionellt sett mycket starkt muslimområde. Herrens löften är sanna: Av den minste skall komma tusen, och av den ringaste skall bli ett talrikt folk!
MUSLIMMISSION I HARERGE
I Harerge (östra Etiopien) har man också med stor frimodighet påbörjat ett nytt arbete på ett par ställen, som jag beklagligtvis på grund av tidsbrist inte hann med att bese. Den viktigaste och mest lovande platsen är en by, som heter Mesela, ganska nära staden Hima, drygt 150 km väster om Harrar. Här har man långt gångna planer på att uppföra en mindre, enkel kyrkbyggnad, och enligt vad som berättades för mig finns det just nu en väldigt stor lyhördhet för evangelium på denna ort, där alla är muslimer sedan många generationer tillbaka. I Harerge har (precis som i Arsi) flera muslimer kommit till tro, och de vill nu gärna bli döpta. Just nu arbetas det febrilt med frågan hur man på bästa sätt ska kunna ta hand om dessa nyvunna själar, när de väl tagit steget fullt ut och blivit medlemmar i Kristi kyrka. De kommer med stor visshet att bli totalt utstötta ur sina sammanhang (familj, gemenskap etc.), och därför undersöker nu Harerges ”out reach committee” olika tänkbara lösningar för dessa systrar och bröder.
Ett av många konkreta förslag som nämndes och som tilltalade mig var att man kunde tänka sig att iståndsätta och använda de f.d. internatsbyggnaderna vid Harrarskolan till något slags provisoriskt hem för f.d. muslimer.
MUSLIMMISSION I SOMALIA?
Man har sett hur detta i praktiken kan fungera genom att studera det privata barnhem för 16 somaliska flyktingbarn som av en schweizisk privatperson inrättats i Harrar. Alla dessa muslimska f.d. gatubarn från Somalia går i LCEt:s skola, där de varje dag får en timmes bibelundervisning. Dessutom tillbringar de mycket av sin fritid inom kyrkans hägn, där inte minst evangelisten Alemayehu blivit ett av deras stora föredömen.
AV DEN MINSTE SKALL KOMMA TUSEN
En liten parentes: under vårt missionsseminarium på Strandhem den 9–10 mars 1997 hörde vi Oddrun och Finn Aasebo-Rönne tala om den stora utmaningen på Afrikas horn – att föra ut evangeliet om Jesus Kristus till somalierna. Jag måste erkänna att jag vid tillfället till en god vän yttrade: ”Tänk om vi på något sätt kunde utnyttja Harrar som en spjutspets i detta företag. Tänk om vi kunde ha ett muslimcenter i Harrar och där utbilda evangelister, som sen kunde föra det glada budskapet in bland Somalias nomader!” Tänk om vi kunde göra…
Och så – vad är det som händer? Här utbildas 16 ”evangelister” med tanke på somalierna på Afrikas horn utan att det var tänkt så i Sverige eller i Addis Abeba. Visst är det väl underligt eller kanske ändå inte? För vad är det Guds Ord säger? ”Av den minste skall komma tusen, och av den ringaste skall bli ett talrikt folk. Jag är Herren. När tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.”
Herren säger ju i sitt Ord att han med hast skall fullborda uppdraget!
”Av den minste skall komma tusen, och av den ringaste skall bli ett talrikt folk. Jag är Herren. När tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.”
BÖNHÖRELSE
För mig personligen var det också ett stort glädje- och tacksägelseämne att se hur ivriga och angelägna LCET: s nya präster är att föra ut det sanna och fulla evangeliet till sina medmänniskor.
Jag hade förmånen att lyssna till ett par av dem då de predikade (i Asella och Zwai), och jag fick samtala om arbetet med samtliga fyra. Det finns nu planer på att viga ytterligare en ung man, Bruk Wubishet, till präst just med tanke på Harrarförsamlingen. Det är redan beslutat att qes Berhanu Taye ska placeras i Dire Dawa. Vad är detta nu då om inte ett bönesvar, att kyrkan inom kort kommer att ha två unga präster i det förut så eftersatta Harerge-området?
EN NY KYRKBYGGNAD I HARRAR?
När det gäller en ny tilltänkt kyrkbyggnad i Harrar, har LCET antagit utmaningen att försöka samla in 20% av medlen. Man har i Etiopien tillsatt en insamlingskommitté, som har fått samma uppdrag därute som Paul Otto Kjøller och undertecknad här hemma, nämligen att på något sätt försöka hjälpa till med att få in dessa välbehövliga missionsmedel.
Hur nu detta ska gå till? Kanske du som läst just detta har en del av svaret?
Per-Martin Hjort, gymnasielärare biträdande missionssekreterare