– Kan du förstå att jag sörjer över att inte få möta dig i nästa liv?
– Jovisst, svarade jag. Det kan jag väl förstå.
– Fast du inte tror?
–Man kan väl förstå fast man inte tror själv.
Så återger författaren och läkaren PC Jersild i Fem hjärtan i en tändsticksask ett samtal med sin åldrige far, en gång verksam inom Helgelseförbundet och EFS. Sonen hade uppenbarligen varit nära Guds rike men inte velat tro på Gud utan likt den rike ynglingen gått bort. Öppenhjärtigt och gripande skriver han om en tid då han besökte en frikyrka i Stockholms västra förorter: ”Jag satt där kväll efter kväll. Till en början var jag starkt påverkad av stämningen, särskilt sången, som fick mig att snyfta invärtes. Om jag mött rätt person då, som förstått att varligt leda mig, är det möjligt att jag blivit frälst.”
Med sin bakgrund hör författaren till dem som mycket väl förstår vad kristendom är och inte är, fast de inte själva tror. Detta framgår mycket klart av en artikel han undertecknat på ledande plats i DN för den 2 augusti i år. ”Är tron på Gud ett språkspel?” lyder rubriken. Jersild har iakttagit förändringar, som satt myror i huvudet på honom: ”Jag tänker på en ny generation intellektuella präster som tycks vara på väg att låta alla konkreta begrepp gå mot sin upplösning. (—) Inarbetade föreställningar om Guds natur verkar ha gått upp i rök. (—) Om man frågar en modern präst om hon/han tror på Gud, kan man få till svar att det gör hon/han nog, kanske, fast egentligen är frågan fel ställd. Gud är ingen person och har ingen gestalt. Gud är i stället någonting större än människan, eller i varje fall något bortom varje slags förklaring. (—) Samma typ av svar kan man få om man kommer in på ämnet livet efter detta. Helvetet är förstås borta. Men hur är det med det eviga livet?”
”När jag var barn fick jag veta att den som framhärdar som hedning hamnar i helvetet”, minns Jersild. Han förstår att något är allvarligt fel, när människor inte kan få klara besked: ”Inte för att det egentligen angår mig – men det måste ändå vara tillåtet att ofint påminna om trosbekännelsen som läses var söndag. Där talas om Gud som ’fader’, ’allsmäktig’ – och som ’skapare’. (—) Jag vet inte vad man ska kalla en situation där majoriteten av församlingen tror på Herren Gud på ett högst konkret sätt – medan församlingens herde kan ha en helt annan gudsföreställning, eller ingen alls. Om man som präst kan tro litet som man vill – varför behåller kyrkan i så fall sin trosbekännelse?”
Utan att nämna någon vid namn jämför Jersild med den nyligen avstängda Ma Oftedal och frågar: ”Är det värre att tro på utomjordingar än att omfatta föreställningen att ”Gud” inte kan preciseras närmare än som en språklig kombination av de tre bokstäverna G-U-D?”
Fast han inte tror, visar PC Jersild att han mycket väl förstår både vad kristen förkunnelse bör innehålla och vad som inte hör dit: ”Men litet bekymmersamt är det väl ändå om församlingens förväntan på konkreta besked – om Guds natur, om livet efter detta – möts med en sorts till intet förpliktigande, institutionaliserad privatreligion, där ‘mystik’ verkar vara mantrat för dagen?”
Man önskar att Svenska kyrkans biskopar förstod åtminstone lika mycket som PC Jersild!
”Det verkliga problemet är att man inte inser att vår tids andlighet är den oomvända människans normala tro. – – – Förvisso hörs alltjämt också röster som företräder tron att Gud i Kristus och i de profetiska och apostoliska skrifter som vittnar om honom har uppenbarat sig så, att vi kan ta emot hans Ord och kommunicera det oss emellan. (—) Och inget formligt beslut har fattats i kyrkan om övergång till att se allting som tolkningar och relationer. Men i praktiken synes denna moderna och demokratiska syn på tron och trons föremål vara så etablerad i Svenska kyrkan som det är möjligt utan ett formellt beslut.
– – –
Ännu 1997 måste en nytillträdd ärkebiskop försäkra att kristendom inte får eller kan presenteras som något ’färdigt paket’, en spark åt den kateketiska traditionen från ortodoxin och enhetskyrkan. Distansen till ’fundamentalismen’ har blivit svensk akademisk teologis och det svensk-kyrkliga ledarskapets identitetsmarkering framför andra. En del debattörer brukar denna negativa term med stor frikostighet. Varje tanke på ett en gång för alla givet trosinnehåll och i synnerhet tanken att man ur Bibeln kan hämta svar på trons frågor som gäller mer än en person i sänder drar på sig favoritinvektivet ’fundamentalism’.
– – –
Någonstans under det värdelösa kram som bjuds ut på religionernas och vidskepelsens marknadstorg finns en sund naturlig gudsförtröstan, som vet att Gud är Gud och människan människa. Till den hör insikten – den finns även i judendomen och islam – att människan, och jag är människa, syndar mot Guds vilja och behöver förlåtelse. Detta är god naturlig religion och skall erkännas som sådan.
Men det är ännu inte kristendom. Det är ännu inte död med Kristus och uppståndelse med honom till nytt och evigt liv. I botten ligger här olika uppfattningar om hur allvarligt det onda är. Judendomen och dess efterföljare på kristen mark menar att noggranna anvisningar för hur man skall leva, inklusive en rätt inre moralisk hållning, är nog för att komma till rätta med det onda. Kristen tro är att skadan går så djupt att Gud för att bota den själv måste bli människa.” Erik Petrén i svensk pastoraltidskrift 32-33/97
Fil dr Kerstin Vinterhed har i egenskap av högskolereporter på DN bedrivit teologiska studier i Uppsala. I juni avlade hon prästlöften inför biskop Fjärstedt i Visby. Den förvärvade teologiska kunskapen sammanfattar hon själv på följande sätt:: ”Vi vet ingenting om Gud, alla våra gudsbilder är tids- och sammanhangsbundna.”
Dr Vinterhed är alltså numera prästvigd – inte i Grönköping utan i Visby – och man kan förvänta sig att hon förr eller senare också ämnar bjuda till att predika! Man frågar sig: Om vad?