Det finns flera stora tal nedtecknade i Bibeln. Korta tal och långa. Av Mose, profeterna, Jesus själv, Petrus och Paulus m. fl. Ändå är det väl inget av dessa som fått en så dramatisk verkan på åhörarna och för talaren som Stefanus’ tal inför översteprästerna.
Det finns flera stora tal nedtecknade i Bibeln. Korta tal och långa. Av Mose, profeterna, Jesus själv, Petrus och Paulus m. fl. Ändå är det väl inget av dessa som fått en så dramatisk verkan på åhörarna och för talaren som Stefanus’ tal inför översteprästerna. Det talet finns i Apg. 7. Av hans ord grips åhörarna av raseri. De stenar Stefanus och församlingen i Jerusalem skingras och sprids ut över landet.
Förklaringen till denna våldsamma reaktion är att Stefanus brann av helig eld och att åhörarna stod inför den helige Guden, som de inte kände. De stod på helig mark utan att vilja ta av sig skorna i vördnad och tillbedjan inför den Högste, som talade genom Stefanus.
Översteprästerna påstod i stället att Stefanus talat mot Mose, mot templet, ja, mot Gud själv; han hade hädat och måste dö. Men i den stunden fick Stefanus se himlen öppen. Han såg Människosonen stå på Guds högra sida. Stefanus fick se hela frälsningens hemlighet uppenbarad.
I detta tal svarar Stefanus på frågan om Jesus från Nasaret sagt att han skulle bryta ned templet och ändra på de seder som Mose givit folket. Stefanus svarar med en sammanfattning av Israels folks historia från Abraham till Jesus. Han uppenbarar hemligheten med sitt folk, det utvalda, med Mose och den brinnande busken. Det var ju där befrielsen från Egypten hade börjat.
När Mose var ute i öknen fick han en dag plötsligt se en törnbuske som brann. Men den brann inte upp. Mose gick närmare för att se efter. Då hörde han en röst som sade: ”Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Ta av dina sandaler ! Ty platsen där du står är helig mark.”
Vem var det som talade i busken? Det var Herrens ängel, står det, Herrens ansiktes ängel. Det var alltså Herren Jesus själv som hade stigit ned för att befria folket ur träldomen i Egypten. Han sände Mose att meddela folket detta. Mose stod på helig mark inför Guds ansikte. Men busken då? Den är en bild av Israels folk, som genom avguderi och styggelser i Egypten blivit som en törnbuske. Det fanns naturligtvis andra törnbuskar i öknen men Gud valde att uppenbara sig bara i en törnbuske, för ett folk.
”Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Ta av
dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark.”
Elden förtärde inte busken. Eld används ofta som en bild av lidande, plågor och död. Något som förgör. Men Gud förgjorde inte sitt utvalda folk i Egypten. Han renade det genom plågor och lidanden. Törnbuskens hemlighet är att Guds Son skulle födas i detta folk. Guds Son skulle bli människa till räddning för alla folk, alla törnbuskar. Det är Guds Son som genom elden i busken ger Mose uppdraget att leda folket ut ur fångenskapen.
Han som heter ”Jag är ” var i busken men förtärde den inte. Törnbusken är vidare en bild av människan efter syndafallet. Det var först efter syndafallet som törne och tistel började växa på jorden (1 Mos. 3:17–19).
Människan, som var skapad till Guds avbild, hade blivit fördärvad genom synden – vild, stickig, snårig, besvärlig. Profeten Mika skriver: ”Den bäste är som ett törnsnår och den redligaste som en taggig häck” (Mik. 7:4). Människan – en törnbuske, värd att förvisas ut i öknen för att förgöras i eld.
Men som elden förenade sig med törnbusken utan att förtära den, förenade sig Guds heliga natur genom Jesus Kristus med mänsklig natur utan att tillintetgöra denna och utan att få del av dess fördärv. Jesus säger själv i Joh. 3:17 att han inte kommit till världen för att döma världen (förgöra oss) utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Gud såg vår nöd i syndens och dödens slaveri. Han sände sin Son för att frälsa oss till frihet och liv. Det har han gjort genom helig eld, i kärlek, i värme, i ljus, i barmhärtighet, i helighet och rättfärdighet. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19). Så har den helige Guden vänt sitt ansikte mot oss i nåd genom Jesus Kristus.
Inför denna Guds frälsnings hemlighet uppmanas nu vi att dra skorna av fötterna. När Gud talar till oss i sitt ord, står vi på helig mark. Ingen oren kan träda fram inför Gud. ”Ty vår Gud är en förtärande eld.” (Hebr. 12:29.) I Jesu namn får vi dock komma. Men vi får befallningen att ta av de av synden orena skorna i tillbedjan, i ödmjukhet, i bön om förlåtelse och rening i Jesu blod: vi ska överge synden och leva i tron på Jesus Kristus.
Så kan en torr och vildvuxen törnbuske uppfyllas av helig eld till nytt liv och helgelse. Genom sin eld tuktar Gud oss och lär oss att försaka all ogudaktighet. Han låter oss uppfyllas av Helig Ande till att tjäna i Guds rike, till bekännelse av frälsningens hemlighet också inför hot om lidande och död.
O, att den elden redan brunne, som du, o Jesu, tända vill!
O, att all världen även funne den frid, som hör Guds rike till!
Ja, låt den elden spridas vida Och gör den skatten vida känd.
I tron ditt löfte vi förbida, att Anden bliver rikligt sänd.
Låt alla egna nästen brinna, de usla brunnar torka ut
och alla egna stöd försvinna; då blir du ensam Gud till slut. LH 83
Vill du läsa mer om denna hemlighet, så läs först och främst 2 Mos. 3–4 och Apg. 7. Har du tillgång till Professor Joh. Jacob Rambachs bok Kristus i Moses – Betraktelser över de främsta profetior om Kristus och märkvärdigaste förebilder till honom, vilka finnas i Moseböckerna, kan du få ännu mer inblick i hur Gamla Testamentet fullbordas i Nya Testamentet.
Göte Hansson, lärare, Önnestad Naturbruksgymnasium