Sekulariserad kristendom

Det finns vissa skolor av teologer som bedriver s.k. sekulariseringsteologi.
Men sekulariserad kristen – kan man vara det?

Det finns vissa skolor av teologer som bedriver s.k. sekulariseringsteologi.
Men sekulariserad kristen – kan man vara det?

En journalist beskrev engagemanget i Lady Dianas begravning som ”en post-kristen religiös manifestation”. Människor i det en gång av kristendomen präglade Västerlandet ger ännu uttryck för religiositet men det är inte längre kristet tänkande som styr dem.

Vad kännetecknar då den religiositet som råder efter det att kristendomen mist sitt inflytande? Om vi kristna vill undgå att omedvetet påverkas bör vi nog fundera litet över den saken.

 

VAD INNEBÄR SEKULARISERING?

Begreppet används ofta men är inte så lätt att definiera. Ordet saeculum på latin betyder sekel, århundrade men också tidsskede eller världen. I en ursprunglig, mera allmän bemärkelse betecknar sekularisering helt enkelt att något överförs från det kyrkliga till det världsliga området. Reformationstiden ger exempel på sådana överföringar.

”I modernt språk används sekularisering främst i betydelsen förvärldsligande, tilltagande likgiltighet för det religiösa” (Bonniers Lexikon). Men det är inte bara det att den sekulariserade människan har glömt Gud eller vänt honom ryggen; hon är också engagerad i ett aktivt motstånd. I

Trons sekularisering (Pro Veritate, 1975) definierar Bertil Gärtner ”det sekulära” såsom ”något som strävar mot Guds vilja och den kristna trons innehåll och dess övergripande värderingar”, vilket också medför ”att den kristna trons innehåll är under påverkan från idéer och värderingar som kommer från en värld, en mänsklighet, ett samhälle som icke bygger på den kristna trons sanningar”.

 

DEN RELIGIÖSA MÄNNISKAN

”Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa”, inleder Paulus sitt tal på Areopagen. Vår tid berömmer sig av att ha återupptäckt att människan är en ”religiös varelse”. Det är legitimt att vara religiös, i synnerhet privatreligiös. Det är inte förvånande att människan, skapad av Gud till hans avbild, är benägen för gudsdyrkan. Men Guds ord lär oss, att denna religiösa benägenhet efter syndafallet leder henne till avguderi. Vi har ingen anledning att berömma oss av någon religiös begåvning, för det finns i verkligheten ingen som förstår sig på att söka den levande Guden. ”Ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade” (Rom. 3:11–12). Skriften anger inga undantag från denna regel.

Den av naturen religiösa människan är förlorad om inte Gud i sin nåd söker upp henne och talar till henne. Nu har det emellertid behagat honom att göra just detta genom Bibelns ord. Genom hela Skriften går ropet: ”Hör, så får er själ leva!”

 

SEKULARISERING GER INTE FRIHET

När människan inte vill höra Guds ord utsätter hon sig ofrånkomligen för sekulariseringens mekanismer. I den enskildes tillvaro och i folkens liv är själva grundorsaken till sekularisering alltid ohörsamhet mot Guds ord. Man har sagt att nutidsmänniskans främsta kännetecken är jakten på en obegränsad frihet. Men religionsfrihet i bemärkelsen total frihet från religion är bara en illusion. Den som vänder Gud ryggen och slår dövörat till för hans ord blir aldrig fri. ”Ni vill inte höra mig”, säger Herren Gud till det folk han en gång utvalt av nåd. ”Därför skall jag också slunga er bort ur detta land, till ett land som varken ni eller era fäder har känt, och där skall ni få tjäna andra gudar både dag och natt. Ty jag skall inte ha något förbarmande med er” (Jer. 16:12–13). Det blir inga religiösa manifestationer på den myndiga människans egna villkor utan en förfärlig, oavbruten slavtjänst.

 

EN RELIGION FÖR DETTA LIVET

Vad som är orsak och verkan i sekulariseringsprocessen kan vara svårt att avgöra. Om förlusten av evighetsperspektivet är en orsak till den sekularisering vi kan bevittna, så är det förkrympta tidsperspektivet och fixeringen vid nuet samtidigt en följd av den fortgående sekulariseringen. Själva processen är en ond cirkel.

Vad blir följden när evighetsperspektivet förlorats i en ursprungligen kristen miljö? Dödens visshet kan inte bortresoneras men domen och den eviga förtappelsen kan ju ifrågasättas eller förnekas. När detta sker, förlorar omedelbart frågan ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” sin prioritet. Frågan om detta livets mening hamnar i centrum. När evigheten inte längre ligger i människans synfält, tycks också det förgångna förlora sin betydelse för henne. Den kristna gudstjänsten har alltid hänvisat till ”vad Gud har gjort i frälsningshistorien, i Jesus Kristus”, säger Gärtner. ”Tyngdpunkten ligger på det förgångna. Även om dessa Guds gärningar är trons stora innehåll blir den ’sekulariserade’ människan trött på att höra detta. Frågan är i stället ’Vad skall Gud göra i framtiden? Eller människa och Gud göra tillsammans? Eller Gud i människan? Eller människan allena?’ Tron får inte göra oss till varelser som bara underkastar oss Guds vilja.”

Den sekulariserade människan frågar sig vad hon här och nu kan ha för nytta av kristendomen. Svaret brukar bli att den kristna etiken (givetvis i uppdaterad form) är användbar. Guds heliga ”Du skall” ersätts med ett ”Vi skulle ju…” Guds lag, given som en ”tuktomästare till Kristus”, reduceras till en uppsättning moraliska råd. Psykiatrin tillåts styra själavården, för det enda nödvändiga har ju blivit att må väl, så länge livet på jorden varar.

När inte Guds dom får träffa mig med sitt ”Du är den mannen”. Du har syndat och du måste därför dö! blir försoningen en subjektiv angelägenhet: hur jag i någon mening försonar mig med Gud och lär mig att för mitt eget välbefinnandes skull acceptera och utnyttja tanken på honom. Försoningen i Kristus blir överflödig; evangelium blir obehövligt och till slut obegripligt. Sen kan vad som helst kallas för evangelium. Men lägg märke till att detta ”annorlunda evangelium” alltid kommer att handla om vad vi skall göra, medan Bibelns evangelium uteslutande kungör vad Gud i Kristus har gjort för oss syndare.

 

FÖRMODAN I STÄLLET FÖR TRO

Sekulariseringen gör den religiösa människan helt och hållet beroende av hennes egna upplevelser. Den sekulariserade människans tro är oförenlig med vetande. Den kristna tron däremot vet något, eftersom Gud har talat och uppenbarat något, han som inte kan ljuga och för vilken ingenting är omöjligt.

Job sitter på sitt eländes askhög och säger: ”Dock, jag vet att min förlossare lever.” Att Job skall uppstå och få skåda Gud, det vet han, trots allt. En sådan attityd är fullkomligt främmande för den sekulariserade ”tron”, som utan grund i verkligheten antar eller tar för givet att allt ska bli bra till slut.

Abraham trodde Gud, trots att alla fakta han för ögonblicket hade tillgång till talade emot tron. Herren Gud hade talat och lovat Abraham en ”orimlig” välsignelse. Utan stöd av sitt förnuft, sina känslor eller andra människors åsikter höll patriarken Gud för sannfärdig och absolut pålitlig och förtröstade på hans ord. Den sekulariserade religiösa tron tål inte att sättas på prov, men om Abraham, som tagit emot den tro som Gud förlänar, står det att han i tron bar fram Isak som offer, när han blev satt på prov. Han gjorde detta ”fastän han hade fått löftena”. Han räknade nämligen med ”att Gud hade makt till och med att uppväcka från de döda”.

En sådan tro är omöjlig utan Guds ord, för det är själva Ordet som föder den hos var och en som hör när Herren talar. Utan Guds ord får ”tron” karaktären av godtyckligt antagande. Mose hade inte hittat på att man kanske skulle kunna vandra med blicken på den Osynlige. Han hade mött den Gud som ingen kan se och leva. Gud hade talat och presenterat sig för Mose under namnet Jag är. Därigenom hade Mose fått den rätta gudsbilden och så var det möjligt för honom att härda ut med den Osynlige liksom för ögonen.

Hur pass sekulariserade har vi ”fundamentalister” hunnit bli? Våra förfäder fick ofta bära ett annat smädenamn. De kallades ”läsare” eftersom de inte bara höll Bibeln för att vara Guds ord utan också använde det eviga livets ord. Låt oss vara deras efterföljare! Guds ord innehåller medicin mot sekulariseringens smitta.

”Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis” Upp. 2:7.

Sam-Arne Nilsson, redaktör

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan