Landsmötet i Linköping den 8‒9 november 1997

Det slog mig att människor inte såg ut riktigt som vanligt. Tänk på alla dessa slutna, hårda, tunga, uttryckslösa ansikten som vi möter på bussen, på tåget, i T-banan. Ansiktena såg annorlunda ut i Linköping. Jag mötte dem på gatorna, i hotellgarderoberna, i matköerna, runt borden.

Det var öppna, ljusa, leende ansikten med ögon som lyste. Guds löften hade blivit tydliga. Vi fick alla något från Guds ord och av de heligas gemenskap. Vi fann att ju fler vi var som delade, desto mer fick var och en. Det kan man kalla mängdrabatt. Gud, vår Far, är sådan.

Detta möte var originellt nog inte arrangerat av någon organisation utan av biskop Bertil Gärtner personligen. Biskopen skrev i Kyrkans Tidning 44–45/97: ”I början av detta år föreslog jag Synodens ledning att det beslutade landsmötet 1997 inte skulle vara Synodens möte utan ett allmänt möte, öppet för alla enskilda personer ute i församlingarna som ville vara i samklang med Svenska kyrkans bekännelse sådan den varit genom århundradena.

Inga organisationer hade bjudits in; enskilda är välkomna, lekmän, diakoner och präster.” Människor från hela landet hade hörsammat denna inbjudan. Mötet blev på ett sätt historiskt. Aldrig förr har lågkyrkliga, gammalkyrkliga och högkyrkliga kommit i så stora skaror för att tillsammans uppbyggas och ta ansvar. Påfallande var att många ungdomar var med. Att hälften av deltagarna var kvinnor är ju bara helt naturligt. Även utländska gäster deltog i mötet, bl.a. två engelska biskopar och två kvinnliga representanter från den lutherska kyrkan i Lettland.

GUDSTJÄNSTERNA

Gudstjänsterna var höjdpunkter. Nära 2 000 människor i Linköpings väldiga domkyrka fick lyssna till biskop Gärtners predikan över Joh. 6:60‒69 vid den inledande gudstjänsten på lördagen. Vi är samlade här för att vi känner oro, sade Gärtner. Grundläggande kristna sanningar sätts i fråga inom Svenska kyrkan. När vi säger det som Jesus själv sade, och det Kristi kyrka alltid har sagt, kallas vi för fundamentalister. Men vilket annat fundament skall kyrkan ha än Jesu ord, hans liv, död och uppståndelse? Det är uppenbarat för oss i Den Heliga Skrift. Den är kyrkans fundament.

Jesu åhörare reagerade negativt, berättar Johannes: ”Detta är ett hårt tal.” Jesu samtid reagerade över den gudsbild han hade och över hans vittnesbörd om sig själv. I dag reagerar människor på samma sätt. Det som var till förargelse då är till förargelse nu. Exklusiviteten stöter bort. ”Ingen kommer till Fadern utan genom mig.” Jesu väg är vår väg. En kristen kyrka kan inte lära vad som helst. Vi måste säga i klartext vad som är trons grund och var gränserna går. Medan biskopen talade föll en flod av blekt solljus över predikstolen och predikanten. Det förstärker för mig minnet av denna stund av evighet. Jag kommer aldrig att glömma den. På lördagskvällen talade kontraktsprosten Sven-Arne Svenungsson vid vespern i domkyrkan och vid söndagsmorgonens högmässa predikade kontraktsprosten Dag Sandahl över dagens evangelietext, Matt. 24:1‒4. Hans predikan hade två delar: Inte rädd för människor men rädd om dem. Den som är rädd för att stöta sig med människor visar i längden ingen omsorg om dem. Det var angelägna ord.

”Bröders gemenskap och nådenes bord.” Att få del av Kristi kropp och blod tillsammans med så många systrar och bröder är en välsignad upplevelse.

Skaran av människor drog sakta fram genom den breda mittgången – och jag fick ta steget in i den. Då sjöng i mitt hjärta inte bara Rosenius’ sång utan också sången av Koras söner i Jerusalems tempel: ”Jag gick med… under fröjderop och tacksägelse i högtidsskaran.” Vilken sång det var! Man kunde bara inte låta bli att tänka på den himmelska lovsången.

FÖREDRAG, GRUPPSAMTAL OCH SEMINARIER

Vi trängdes i klassrummen i Birgittaskolan för att få plats. På lördagen arbetade vi i grupper med Linköpingsdeklarationen, det dokument som enigt togs under avslutningsmötet.

Grupperna var stora och meningarna många när det gällde vår hållning till Svenska kyrkan, våra respektive stift och vår biskop. Stor enighet rådde däremot om dokumentet Grunden och gränserna. På kvällen var vi samlade i stadens sporthall under biskop Gärtners ledning. Vi fick höra Anders Månsson tala om glädje och stolthet över bibelordet och två lettiska kvinnor säga, att ”det är en grundläggande rättighet för en kristen kvinna att få tillhöra en sådan kyrka där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas enligt Guds ord”.

BIBELTROGNA VÄNNER

”Stolt över Bibeln”, stod det på en stor affisch i Birgittaskolan. I ett av klassrummen presenterades MBV närmare. Lena Artman hade tillsammans med andra arrangerat en skärmutställning över sällskapets historia och en presentation av dess yttre mission.

Till Liv, Insidan, KUM och BVFörlag hade material där. Besökare visades runt av yngre och äldre presentatörer. En ungdomskör sjöng dämpat i bakgrunden. ”BV – en bibelrörelse” stod det på en banderoll och ”Bibeln – alternativ till trenderna”. Det kändes rätt. Nej, det var rätt! Jag var en av presentatörerna, iförd orangefärgad skärmmössa med MBV:s logotype. Jag var stolt över att vara BV:are under dessa dagar.

GRUNDEN OCH GRÄNSERNA

Temat för landsmötet var Grunden och gränserna. Vid avslutningsmötet antog deltagarna högtidligt en deklaration med samma namn. Den handlar dels om kyrkans tro och liv och dels om de förpliktelser en sådan tro för med sig för den enskilde.

Hur ser vi då på framtiden, vi som varit i Linköping? Det är utsagt i de nämnda förpliktelserna. Vi är fast beslutna att hålla samman och stödja varandra, att försöka gestalta ett sunt kristet liv, att utöva kyrkokritik på Bibelns grund, att låta de olika andliga traditionerna bidra till kyrkans förnyelse och att förkunna evangeliet när kyrkan har förlorat sin missionerande kraft.

I kyrkans historia har Gud ibland sänt benådade ledare för att föra sin kyrka in i framtiden. Det tycks inte vara så i dag. Till biskoparna knyter trons folk inte längre några förhoppningar. Men Gud kan också utrusta det enkla gudsfolket, vars representanter var i Linköping, så att de blir lyhörda för kallelsen att göra Jesus känd och beredda att som Guds gerillaarmé leda hans kyrka in i framtiden. När den etablerade kyrkan sviker är det vi – utstötta präster och enkelt lekfolk – som ska presentera Kristus, så att inte New Age är ensamt om att ge svar på sökande människors frågor.

Kyrkohistorien visar att en väckelserörelses historia har två faser: en explosiv tillväxtperiod och en långsamt avtagande konsolideringsperiod. Väckelserörelserna som var samlade i Linköping har nått olika långt i konsolideringsprocessen. Utmaningen i dag för dem är kanske att ge av sitt liv åt en avfallen kyrka, där Gud sedan, när hans tid kommer, kan börja något nytt.

Ingen ny kyrka, inga nya samfundsbildningar, men rustade av Gud att vara hans gerillasoldater – en härlig uppgift!

Rune Gustavsson