Jesus Kristus, världens Frälsare, är missionens Herre. Evangelium angår alla människor på jorden, och Jesu lärjungar – varje ny generation – är anförtrodda uppdraget att föra det glada budskapet om frälsningen i Kristus vidare genom lärande, d.v.s. genom en undervisning, som i grunden är ”ett ständigt påminnande om vad Jesus lärt och sagt”.
Jesus Kristus, världens Frälsare, är missionens Herre. Evangelium angår alla människor på jorden, och Jesu lärjungar – varje ny generation – är anförtrodda uppdraget att föra det glada budskapet om frälsningen i Kristus vidare genom lärande, d.v.s. genom en undervisning, som i grunden är ”ett ständigt påminnande om vad Jesus lärt och sagt”.
Kristus är nu konung är den missionerande kristna kyrkans fältrop i alla tider, hos alla folk, på alla språk. Det är inte betydelselöst att hans generalorder – missionsbefallningen – börjar med satsen ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden”. Det betyder att uppdragsgivaren står i centrum, hans är uppdraget, hans är äran och makten – överallt. Det är till honom allt tack och all ära återvänder.
Det är p.g.a. vår ställning inför honom, som har getts all makt, vi har fullmakt (”gå därför ut”) att gå ut med evangeliet i hela världen, till grannfrun Johansson och till världens yttersta gränser. Två saker skall vi enligt denna maning göra: döpa och lära. Inympa och låta växa, kan vi säga med en annan bild. En annan sak lovas vi, om vi lever och lär som han befallt: att han skall vara med oss.
I en allmän mening kallas alla kristna att vara missionärer, hemma eller borta, i denna sats. När Jesus uttalade den, stod världen helt öppen för förkunnelsen. I dag ser bilden annorlunda ut. Vår närvärld har avkristnats till den grad att den måste re-evangeliseras. På många andra håll finns fortfarande vita fläckar, och bland folk av andra religioner finns stora möjligheter. Det är viktigt att se för oss att vi redan är missionärer i och med att vi är kristna. Det är inget ”speciellt” med detta – det gäller inte för några få, särskilt begåvade utvalda. När vi lever med Kristus, går vi med honom och bär fram honom, vare sig det är till grannen mitt emot eller till en luo i Kenya på 900 mils avstånd från oss. Jag vill gärna trycka på den allmänna uppmaning till alla kristna att föra det glada budskapet vidare som ligger i missionsbefallningen. Kraft, fullmakt och utrustning till detta får vi genom Jesu Kristi evangelium; likt Johannes (1 Joh. 1:1‒3) kan vi säga ”att det vi skådat och tagit på med våra händer, det är vårt ärende: Livets ord. Ja, livet blev synligt, och vi förkunnar för er det eviga livet som var hos Fadern och blev synligt för oss: det vi har sett och hört förkunnar vi för er för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans Son, Jesus Kristus.” Denna gemenskap ”i Kristus” behöver vi ofta hjälpa varandra att se, vårda och fördjupa.
Det andra viktiga i missionsbefallningen är att den är ställd till flera samtidigt. Det ser man tydligt; i grekiskan och äldre översättningar är det ännu tydligare genom att imperativ står i pluralis. Det betyder att den är utsagd till lärjungagruppen tillsammans och efter dem till alla lärjungar i alla tider, samlade i Kristi kyrka. Alla har gemensamt fått detta uppdrag, missionen är kyrkans, utgår från henne och har som mål att samla nya lärjungar till Kristus och till de kristnas jordiska hem, kyrkan.
Det tredje viktiga är att uppmaningarna är ställda i nuet. Varje ny generation lärjungar är anförtrodd detta, har samma utrustning att hämta, samma mål och samma löften.
Om vi försöker förena det vi sagt om missionsbefallningen är den alltså en proklamation om Jesu makt, ett påstående om alla kristnas uppdrag tillsammans – i nuet – och ett oerhört löfte.
Det är med andra ord fråga om:
a. En livsstil
med Jesus i centrum och och ett uppsökande sinnelag i bagaget. Det är att ta alla tillfällen, utan att nödvändigtvis söka upp dem, att leva ett missionerande liv, där vittnesbördet får figur, form och färg. Varje människa är en mycket originell missionär, därför att vi alla är så olika och får olika gåvor i Kristi tjänst.
Allt oftare på sista tiden har jag kommit att dras till Ef. 1, där vi hittar en av de mest underbara lovprisningar av Gud och tacksägelser till honom vi kan finna i NT. (Jfr 1:3‒14 el. ‒23.) Särskilt har jag fascinerats av ett par prepositioner som förekommer tillsammans med Kristus (v. 4: utvalt oss i honom ‘εν αυτω, v. 5: igenom δια Jesus Kristus, v. 7: i honom ’εν αυτω, genom hans blod δια του αιματοσ, v. 9: det beslut om Kristus κατα την ευδοκιαν αυτου v. 11: i honom ’εν αυτω har vi fått vår arvslott, v. 13: i honom ’εν αυτω har också ni, sedan ni kommit till tro, fått den utlovade Helige Ande, som ett sigill.
Vilka ämnen för lovsång får vi inte när vi begrundar detta ord om Jesus och om våra liv!
b. Mission som särskild uppgift
Men, frågar ni, behöver vi då missionärsavskiljningar och sändningar? Jo, då. Den kristna kyrkan har också i uppdrag att gå ut till alla onådda folk, de utanför som inte hört evangeliet.
Det är det särskilda missionärsuppdraget, som alla kristna – predikanter, präster, lekmän – kan få. Och det är den kristna församlingens uppgift att utrusta, inspirera och sända missionärer dit där de behövs. Och att proklamera för och lära hedningar, både hemma och ute, är en speciell utmaning.
Världsmissionen har ju också med löftet om Jesu andra återkomst att göra (Jfr. Upp.).
VAD ÄR LÄRANDE?
Vad kan lärande innebära? Får jag friska upp minnet? ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud, jag har gett er.”
Lärande är onekligen en vid term – inte minst i kristna sammanhang. Vad kan det innebära? Jag talar först om begreppet frikopplat från sammanhanget i Matt. 28:19 och förstått i de båda betydelserna utlärande och inlärande – att lära sig.
Det första som slog mig är att det rör sig om kunskap på litet fler plan än vanligt. Det är sällan fråga om ren instruktion, manual eller torr förmedling av ett antal data. Lärande är inte fråga om att till varje pris öka den individuella kompetensen, det är inte heller en summa av enskilda utlärningssituationer, ett papper med vitsord på eller ett antal väl packade utbildningspaket.
Vad är det då? – I grunden är det en livslång, flerdelad process – som leder till ökad kunskap och mognad för den enskilde kristne och hans församling. Ett av särmärkena i denna process är att man tar fram en uppenbarad, evig sanning och kollektiv erfarenhet och ger vidare till ett nytt kollektiv, en ny generation med samma grundläggande behov och med samma mål.
Denna förmedling sker till människor av olika åldrar, med olika bakgrund, förutsättningar och behov. Därför bör kristna lärare ha detta i åtanke – med en kort formulering skulle vi kunna säga: ”Rätt mat i rätt tid till rätt person.” Självfallet ska inte detta tolkas som att vi alltid kan veta eller beräkna – Gud vet bäst och den Helige Ande leder – men det kan ju var en prövningspunkt och en viljeinriktning och – en bön.
I grunden är kristen undervisning och lärande ett ständigt påminnande om vad Jesus lärt och sagt och det är den Helige Ande som förmedlar detta. Om detta sägs i Apg. 2:13: ”Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss – vi tolkar andliga ting med Andens hjälp.” eller hos Johannes (14:26): ”Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”
Det ligger inget självändamål i kristet lärande. Det har ett klart syfte: det leder till fördjupning av tron, och därmed till handlande och till tjänst. Till sist finns det oändligt många fora för lärande. Från bönens stillhet, där outsägliga ting kan förmedlas, till predikans proklamerande, apologetiska seminarier och kamratkretsens delande.
Mycket kristet lärande sker ”gående”. ”Learning by doing” – att lära sig genom att göra – är att samla och använda erfarenhet både bland kristna och icke kristna. Inget kan ersätta denna form av kunskap, i synnerhet inte som ”gåendet” sker med Jesus vid sidan.
”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.”
LÄRANDE OCH/I MISSION
Till sist kommerjag till frågan om vad lärande i mission kan innebära. Det grundläggande är redan sagt. Det som kommer till är ett understrykande av det dubbelriktade i läraruppgiften: det gäller att lyssna och lära, innan du själv är i stånd att lära ut. I inledningen av en missionstjänst är det ett ovanligt intensivt lärande (språk, kultur, vardag, uppgift). Och detta lärande fortsätter så länge du är i tjänst. T.o.m. missionärer som varit ute i decennier lär sig nya ting, om inte dagligen, så ofta. Det som gör det spännande att undervisa i en främmande kultur är alla möten och utbyten som kan ske.
Möten mellan
• olika pedagogiska system
• olika kulturellt betingade roller
• olika världsbilder, sociala och moraliska system, begreppsapparater och människouppfattningar
• olika kristendomstolkningar
Det var intressant att notera att när medlemmar i MBV:s missionärsgrupp i Kenya ombads att formulera huvudinnehållet i missionärsarbetet vid ett strategimöte i mars 1997, stod undervisning överst på allas lista. Det är ingen tillfällighet. I en ung kyrka som Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Kenya (det är nu andragenerationskristna som sitter på alla företrädande och ledande poster i ELCK) kommer man till en punkt där behovet av undervisning blir skriande. I Kenya blir detta extra accentuerat, när växten i antal döpta medlemmar är stark men resurserna – och eventuellt också viljan och förmågan att lära dem – är svaga. Utan mat i rättan tid förtvinar tron.
På en plats som Matongo och på dess college kan man verkligen få till stånd dessa möten. I klassrummet, i Staff Meetings och i alla informella kontakter med elever, pastorer, lärare.
IDENTITET I KRISTUS
Alla slags uppgifter i Guds rike bottnar till sist i att vi känner en grundmurad identitet. Som människor är vi skapade till Guds avbild. Som kristna har vi del i Kristus, Det är Kristus som kallar oss och sänder oss och undervisar oss. Från Ordet, från nattvardsbordet och från den kristna gemenskapen är det han som tar oss ut i livet, till människorna, till katedrar och predikstolar. När vi går ut i den utrikes missionens tjänst, gör vi därför det i den trygga förvissningen att han är med oss, utrustar oss och hjälper oss att lära ut efter hans förebild: mild, rak, klar, levande och kärleksfull. Mycken kunskap i facket, i Ordet och om den nya kulturen jämte förmåga att leva sig in i människors situation behövs; lärandet är på så sätt dubbellriktat, och är det i all missionsverksamhet. Det är bl.a. därför som mission kan bli ett så fruktbart fält för kristen tjänst.
Erik Wiberg
gymnasielärare & f.d. missionär
(Redigerat ur föredrag, hållet vid ungdoms- och missionsdagar på Falketorp Missionsgård i juni 1997.)