Det var en gång två unga män, Olof och Johnny, som båda avlagt teol. kandidatexamen.
Biskop Bertil prästvigde dem för tjänst i evangelisk-lutherska kyrkor i Afrika. Det var inget i denna prästvigning som stred mot vad Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter lär om evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete. Ändå fann höga kyrkliga dignitärer akten klandervärd, medierna moraliserade strängt mot ”tilltaget” och feministerna skrek i högan sky.
De båda ynglingarna hade aldrig företett någon allmän fientlighet mot kvinnor. Emellertid hade de visat en lovvärd konsekvens i sin respekt för Bibelns klara lära om ämbetet; de hade gjort sig kända som ”kvinnoprästmotståndare”. Och eftersom nu majoriteten i Olofs och Johnnys fosterland hade bestämt att kvinnan ska ha tillträde till prästämbetet, och folket inte kände någon högre instans än den egna viljan, blev det omoraliskt, oansvarigt och allmänt avskyvärt att vara motståndare och inte bejaka denna tidsenliga reform. Sådana borde inte få finnas till, inte ens i Afrika. Ingen kunde väl begära att en avkristnad allmänhet skulle begripa att det egentligen handlar om något så grundläggande som bibelsyn?
Men det är det saken gäller: Har Guds ord absolut auktoritet eller är det tidsandan som avgör vad kristendom i lära och liv får vara?
Majoriteten behövde inte bekymra sig så mycket över Olofs och Johnnys och biskop Bertils motstånd. Man har en långt mera fruktansvärd motståndare, eftersom man uppenbarligen inte har Gud och hans ord på sin sida.
Sam-Arne Nilsson