Jesu Kristi förnedring och upphöjelse är så tydligt förebildad i Josefs historia att man måste anstränga sig för att inte här se tråden mellan GT och NT. Om denna personliga förebild och om det förebildande i de kläder av skinn som Gud gav Adam och hans hustru efter syndafallet undervisade Gustav Börjesson i förra numret. I månadens artikel tar han upp ytterligare två viktiga gammaltestamentliga förebilder.
Jesu Kristi förnedring och upphöjelse är så tydligt förebildad i Josefs historia att man måste anstränga sig för att inte här se tråden mellan GT och NT. Om denna personliga förebild och om det förebildande i de kläder av skinn som Gud gav Adam och hans hustru efter syndafallet undervisade Gustav Börjesson i förra numret. I månadens artikel tar han upp ytterligare två viktiga gammaltestamentliga förebilder.
När vi läser Gamla Testamentet märker vi hur ofta man griper tillbaka på det som skedde när folket räddades ur Egypten. Folket var ju förslavat. Genom Mose lovade Gud, att de skulle bli befriade. Men Farao vägrade släppa folket. Då förutsade Herren en sista plåga: en ”fördärvare” skulle gå fram genom landet och allt förstfött skulle dö (2 Mos. 11:4 f). Men Israel skulle bli skonat. På ett alldeles särskilt sätt. I förväg skulle varje hushåll ta ett lamm och slakta det. Och de skulle ta av lammets blod och utanför huset bestryka dörrkarmen, upptill och på posterna (12:22).
EN HEMLIGHET
Häri låg en djup hemlighet. Varför blev israeliterna räddade? Var de ”bättre” än egyptierna? Nej. Vi är alla syndare och värda att dömas. Israeliterna blev räddade därför att innan fördärvaren kom hade en annan varelse dött i deras ställe – lammet som var slaktat. Lammet fick dö för att de skulle bli räddade.
Från detta som hände i Egypten med påskalammet går tråden genom hela Gamla förbundet – varje år firade ju folket påsk och slaktade påskalammet – ända fram till det som skedde när Jesus dog.
Påskalammet fick bara slaktas på en plats: i Jerusalem. När Jesus säger att det inte går an att en profet blir dödad annat än i Jerusalem (Luk. 13:33) menar han säkert detta. När han förutsäger sitt lidande säger han gång på gång: ”Se, vi går upp till Jerusalem” (Luk. 18:31).
PÅSKHÖGTIDEN
inleddes den 13 i månaden Nisan (motsvarande april månad) med vissa förberedelser. På den dagen utrensades vanligt bröd bakat med surdeg liksom all gammal surdeg (jfr. 1 Kor. 5:7). Så kom den 14 Nisan. Det var den stora dagen: då ställde man i ordning för påskmåltiden. Varje hushåll skulle tillreda sitt lamm. Lammen skulle slaktas i templet, och det skulle ske timmarna mellan kl 12 och 16. När vi nu läser i Nya Testamentet om händelserna vid Jesu lidande och död finner vi i de tre första evangelierna omtalat hur ett par lärjungar gör i ordning för påskmåltiden. Men det står inget om att de var i templet med något lamm. Och när vi kommer till Johannes evangelium möter vi i 18:28 en anmärkning om översteprästerna och rådsherrarna att de – på fredagens morgon – aktade sig för att gå in i pretoriet, de ville inte bli orenade utan kunna äta påskalammet.
JESUS DOG NÄR LAMMEN SLAKTADES
Om vi tar fasta på det tidsschema som Johannes ger oss, kom Jesus upp till Jerusalem den 13 Nisan och höll sin måltid med lärjungarna natten till den 14 Nisan. Samma natt blev han gripen och dömd. Vid niotiden på morgonen blev han korsfäst. Och vid tretiden på eftermiddagen dog han – samtidigt som alla lammen blev slaktade i templet. Men – kan vi undra – hur var det då med den påskmåltid som Jesus höll med sina lärjungar? Biskop Gärtner har i sin bok ”Gamla testamentet blev nytt” (1974) behandlat dessa frågor. Det var – för de judar som inte kunde fara till Jerusalem – möjligt och tillåtet att äta påskmåltid. Då ersatte man lammet med en annan rätt. I evangelierna nämns ju heller inte att Jesus och hans lärjungar hade något lamm på bordet vid sin måltid. Gärtner skriver:
”Var det möjligen så att Jesus medvetet avstod från att ha lammet som måltidsrätt, eftersom han själv var det påskalamm som förebilden syftade fram mot?”
JESUS – VÅRT PÅSKALAMM
För de första kristna blev det tidigt klart att såsom folket i Egypten blev räddat tack vare lammet, så är Jesus vårt påskalamm. Paulus skriver till de kristna i Korint: ”Vårt påskalamm är ju slaktat, och det är Kristus” (1 Kor. 5:7, Giertz). Och Petrus påminner på samma sätt de kristna i Mindre Asien: ”Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fläck eller fel, Kristi dyrbara blod.” Petrus säger också att detta ingått i Guds stora plan redan innan världen började: ”Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror” (1 Pet. 1:19 f)
ALLT SKULLE UPPFYLLAS
Om vi väl har sett detta, upptäcker vi hur det ena efter det andra som var skrivet om påskalammet och iakttogs i Gamla förbundet blir uppfyllt på Jesus och hans död. Lammet stektes över öppen eld, upphängt på ett spett. Detta skulle vara av trä, inte av järn, för att inget ben skulle skadas. Träspettet var försett med en tvärslå, med vars hjälp lammet kunde vridas över elden. Det slaktade lammet hängde således på ett kors av trä. Detta förebildar hur Jesus blev upphängd på ett kors – ett kors av trä.
Det var särskilt föreskrivet att lammet skulle tillredas helt, och inget ben fick krossas på det (2 Mos. 12:46). Detta uppfylldes på ett märkligt sätt på Jesus. De som blev korsfästa kunde hänga länge innan de dog. Döden kunde påskyndas genom att man slog sönder deras ben, så att de inte kunde andas. Så skedde den dagen eftersom judarna ville att avrättningen skulle vara över före den stora högtiden. Soldaterna fick order att göra slut på de korsfästa genom att slå sönder deras ben, och så gjorde de med rövarna. Men då hade Jesus – som vid den fruktansvärda gisslingen förlorat mycket blod – redan gett upp andan. Därför krossade de inte hans ben. ”Detta hände för att Skriftens ord skulle fullbordas: icke ett ben skall krossas på honom” (Joh. 19:36, Giertz).
Enligt 2 Mos. 12:3‒6 skulle påskalammet avskiljas fyra dagar i förväg, innan det slaktades. Jesus höll sitt intåg i Jerusalem fyra dagar före sin död.
Man fick inte ta vilket lamm som helst, inte något med fel eller lyte. Det skulle vara ett felfritt lamm (2 Mos. 12:5). Så är det med Jesus. Han är ”Guds rena lamm, oskyldig”. Han har blivit frestad som vi, men utan synd (Heb. 4:15). Han är lammet utan fel eller fläck (1 Pet. 1:19). På Långfredagen läses i våra kyrkor stycket i Jes. 53 om Herrens lidande tjänare, vilken förs bort som ett lamm till att slaktas. Men lammet är tyst. På samma sätt har Jesus stått tyst inför dem som dömde honom. Han har burit våra synder. Ty han är Guds Lamm som tar bort världens synd (Joh. 1:29).
FOLKETS VANDRING FRÅN EGYPTEN TILL KANAAN
är fylld av förebilder: Räddningen genom Röda havet, molnstoden, mannat, vattnet ur klippan, segern över fienderna. Här ska vi endast ta fram något som hände vid ett tillfälle i öknen.
KOPPARORMEN
Fast folket hade upplevt en sådan underbar räddning ut ur Egypten och fast de på så många sätt fick erfara Guds omsorg, hände det gång på gång att de kom till Mose med knot och klagan – egentligen riktat mot Gud. I 4 Mos. 21 berättas om ett sådant tillfälle. Folket sade: ”Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Vår själ vämjes vid den usla föda vi får.” Då kom ett straff över folket: giftiga ormar som bet människorna, så att många dog. Då ångrade sig folket. De sade: ”Vi har syndat därmed att vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.” Och Mose bad till Herren. Herren hörde dessa böner – men inte på det viset som folket tänkt. Han tog inte bort ormarna, men han gav folket en räddning, så att de som blivit bitna inte behövde dö. På Guds befallning gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en hög stång. Sedan lät han ropa ut i lägret att de som blivit ormbitna skulle se upp på kopparormen.
Det är en gripande scen. Där ligger en man inne i tältet, febersjuk, nära att dö. Han hör ropet, och han hasar sig fram till tältöppningen. Han lyfter huvudet och fäster ögonen på den märkliga ormen som hänger på en stång högt över lägret. Och då märker han att det sker något med honom, febern släpper, han är räddad. Det är Jesus själv som har lärt oss att detta förebildar honom. Han sade det till Nikodemus: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 3:14 f).
DET EGENDOMLIGA
i denna förebild är att Mose skulle göra en orm – det var ju ormen som bar på giftet! Men detta är den innersta hemligheten med det som Jesus gjort för oss. Han fick bära våra synder ”i sin kropp upp på korsets trä” (1 Pet. 2:24).” Den som inte visste av någon synd, honom har Gud för vår skull gjort till synd, för att vi i honom skulle få den rättfärdighet som kommer från Gud” (2 Kor. 5:21). I vårt ställe tog han på sig förbannelsen. ”Det står ju skrivet: ‘Förbannad är var och en som blivit upphängd på trä’” (Gal. 3:13). Därför är Jesus nu verkligen vår räddning: var och en som ser upp till honom och tror ska inte förgås utan få evigt liv.
Gustav Börjesson