– Tycker du om regn? Jag svarar Coco att det känns skönt med ett uppfriskande, stilla regn. Men regn passar inte in i Chiclayo.
– Tycker du om regn?
Jag svarar Coco att det känns skönt med ett uppfriskande, stilla regn. Men regn passar inte in i Chiclayo. Under hela 1997 har folk pratat om El Niño och regnet som skulle komma. Staten och olika myndigheter har försökt förbereda sig för de problem regn kan skapa. Bland annat har man förstärkt broar och breddat kanaler. Folk har förbättrat sina hus. De som inte har orkat engagera sig har sagt att Gud vet, att det nog ordnar sig på något vis.
Och nu är stunden inne. Det regnar, stilla och uppfriskande, stundvis lite häftigare. För några minuter öser det ner. Folk sopar bort vatten från sina tak. De öser vatten från sina hus, mycket vatten, och jag inser vad stuprännor betyder. Efter en stund går strömmen. Nu börjar det rinna in vatten från gatan, som blivit en mindre å. Fram med sand och säckar! Murar byggs. Huset klarar sig, men vattennivån stiger fort. Tänk, vad viktigt det är med gatubrunnar! Regnet och arbetet fortsätter hela natten, i tolv timmar.
Efter några timmars vila ser vi solstrålarna glittra i allt vattnet. Chiclayo har blivit en stad med många vattendrag och sjöar. Men vägar är det plötsligt ont om. En kvinna står på trottoaren, omringad av upptravade möbler. Hennes och andras hus ser ut som öar mitt i vattnet. Avloppssystemen har fallit ihop. Det kommer inget vatten i kranen. Den fuktiga värmen klibbar på kroppen…
Det knackar på dörren. Det är gamla Marselina. Hon gråter förtvivlat. Hennes hus, hennes livsverk, har fallit omkull. Soltorkat tegel, som många hus är gjorda av, tål inte att bli vått. Det löses upp och väggarna faller.
Vi går en runda upp till kyrkan, dit Marselina och andra har flyttat. Är det katastrof? Det råder en overklig stillhet. Många verkar chockade och handlingsförlamade.
– Varför straffar Gud oss? Frågan är laddad och ligger i luften. Andra undrar om detta är tidens ände. Kommer inte Jesus och hämtar oss nu? Vilken enkel lösning! Men livet fortsätter. Avloppssystemen lagas. Det tar tid. Gatorna är fulla av hål med surt vatten. Det luktar illa och bakterier frodas. Kolerafallen ökar och det finns risk för malaria. Matpriserna stiger och fler barn än någonsin söker sig till kyrkans matbespisning, som staten subventionerar. Missionen går in med extra hjälp.
Det kommer fler regn, och bron som förbinder Chiclayo med landet söder därom rasar, den de försökt förstärka. När regnen upphört ska den byggas upp igen. Den beräknas vara färdig om ett och ett halvt år! Det är svårt med transporterna till och från stan. I öknen norr om Chiclayo har vattenmängderna bildat Perus näst största insjö, om än bara några meter djup. Men trafiken hittar nya ”vägar”. Livet går vidare.
Henrik mår dåligt. Det känns som om avloppssystem och broar har rasat. Kroppen fungerar inte. Han skakar, svettas, sover dåligt, orkar mindre och bekymrar sig. Utbrändhet? Kanske det, men arbetet känns inspirerande och inte oöverkomligt. Något fysiskt? Utlösande faktorer har i alla fall varit den allvarliga olycka han råkade ut för i juli och upplevelsen att nära på mista sin fru i oktober. Rädslan finns kvar. Systemet behöver lagas, vissa saker behöver byggas upp igen. Vi letar efter experthjälp och material. Finns det i Sverige?
Tankarna går till Jesaja 43: ”Men nu säger Herren så, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Om du än måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Måste du än gå genom eld, så skall du ej bli svedd, och lågorna skall ej förtära dig…”
Nej, Chiclayo är inte gjort för regn och kommer förmodligen aldrig att bli det. Och vi människor är ömtåliga; vi kan gå sönder. Men vad håller? ”Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.”
Emma Birgersson