En småbarnsmammas vecka

Det är söndagskväll och en ny vecka ligger framför oss. Vi har varit i kyrkan och det var kalas, som vanligt. ”En liten stund med Jesus, o, vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.”

Det är söndagskväll och en ny vecka ligger framför oss. Vi har varit i kyrkan och det var kalas, som vanligt. ”En liten stund med Jesus, o, vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.”

Johannes döptes. Han bjöd oss alla på ett stort leende, när prästen hälsade honom välkommen in i Guds stora familj. Det kändes som om han i sin barnatro med sann glädje strålade mot oss och sa: ”Det här har jag längtat efter i hela mitt tremånaders liv.”

En ny vecka… För mig betyder det köra till och från kyrkans barntimmar med femåringen två gånger och mammagruppen en gång. In och ut i bilen åker även treåringen och minstingen. Så är det att laga mat och diska, handla, baka, tvätta och stryka, bada, leka och läsa… Det är svårt att få tiden att räcka till. Ständigt rör det sig om prioriteringar för att få ”familjeföretaget” att snurra runt. Klistra kort och skriva brev hamnar långt ner på listan, så högarna växer oavbrutet.

Det är också svårt att få tid och stillhet till bibelläsning och personlig andakt. Ibland blir det ett kassettband, när skjortorna och strykjärnet står på tur. När ska man ”tanka” och fylla på mer än under söndagens högmässa? Det är en återkommande fråga, då man trött och slut stupar i säng på kvällen.

Mitt i allt detta vimlar det ändå av små tankstationer, som – ofta helt oplanerat – blir andaktsstunder. Aftonbön och bibelboksläsning med barnen ger guldkorn även åt mammor och pappor, särskilt när stunderna kryddas med böner och funderingar från barnen. Det ryms många stora tankar i de små huvudena, och de tillgodogör sig mer än man anar.

Strax efter Davids dop hörde jag Viktor säga till Lova i badkaret: ”Nu döper jag dig i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn. Ta emot korsets tecken!” När jag med största diskretion tittade in genom badrumsdörren såg jag Viktor teckna ett kors på Lovas panna, mun och hjärta. På frågan varför han gjorde så svarade han, att Jesus vill att vi ska tänka på honom, berätta om honom och älska honom.

En dag var jag helt slut efter en vaknatt med en sjuk David. Tålamodet var sämre än vanligt. Vi hade en tid att passa. Klockan sprang iväg, och barnen ville inte följa mitt tempo. Till slut brast fördämningarna. Jag satte mig ner på stolen i hallen mitt ibland overaller, vantar, mössor och stövlar. Tårarna strömmade ner och jag kved: ”Gode Gud, hjälp mig! Nu orkar jag inte längre.” Barnen tittade på mig och blev alldeles tysta. Viktor kom fram och ställde sig framför mig. Han tog mitt ansikte i sina händer och sa: ”Mamma, du behöver inte vara ledsen och be så, för Gud hör dig innan du ber. Han vet hur du har det.”

Det var precis vad jag behövde höra just då, och fulltankad fortsatte jag dagen. Det är väldigt få människor som har kvar sin barnatro. Tänk om vi i stället för att bekymra oss kunde tro som barn, leva i vår tro som barn och leva ut vår tro som de!

Gud, påminn oss om att vi är dina barn, oavsett om vi är som trotsiga treåringar, som revolterande tonåringar eller som rofyllda spädbarn, och att det då är som barn vi får relatera till dig!

Gud vet vad jag heter.
Gud vet var jag bor.
Han vet vad jag tänker
och han vet vad jag tror.

Marie Lundin

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan