Samtal & frågor

Här är sidan för samtal och frågor er läsare emellan. Skicka gärna in tankar och funderingar som kan vara andra till uppbyggelse.

Fråga: I en gudstjänst jag var på formulerades en av förbönerna så här: ”Vi ber för dem som genom döden har tagits ifrån oss.” (Namn nämndes, ljus tändes och klockorna ringde.) ”Låt ditt eviga ljus lysa för dem!”

1) Är det rätt eller fel att be för döda? Kan vi med vår bön påverka något i tillvaron bortom döden? Vad säger Bibeln?

2) Det man ber om i en gudstjänst får man väl fortsätta att be om hemma? Hur många år efter ett dödsfall får man be?

Frågande

Svar: Bakom eller under de framställda frågorna finns det en annan fråga, som dock inte är utsagd: ”Finns det någon möjlighet till omvändelse efter döden?” I de fall, då man verkligen lär att det finns en sådan möjlighet, brukar man hänvisa till 1 Petr. 3:19‒20. Men enligt de pålitligaste bibelutläggarna kan dock detta ställe inte tillämpas för en sådan tolkning. Det handlar om en annan sak, nämligen hur den uppståndne Frälsaren i dödsriket tillkännagav sin seger.

En felaktig tillämpning av det nämnda bibelstället är farlig, eftersom den kan fresta människor att försumma sin nådatid och samtidigt inge dem ett falskt hopp för evigheten. Låt oss därför, innan vi närmare försöker besvara ”Frågandes” spörsmål, göra detta helt klart: Ingenting av det som säges i det följande kan eller får läsas eller tolkas så, som om det funnes en möjlighet till omvändelse efter döden för sådana människor som har fått tillfälle att höra Evangelium under sin levnadstid.

FRÅGORNA OM EN DEL YTTRE TING I GUDSTJÄNSTEN

”Frågande” nämner hur man läser de dödas namn, tänder ljus och utför klockringning. Om man t. ex. skulle förbjuda tändandet av levande ljus vid nämnandet av de dödas namn, skulle några kanske komma på tanken att i stället släcka och tända det elektriska ljuset vid vissa moment, och då vore vi omedelbart i samma läge igen, nämligen att falska tankar och läror skulle ligga frestande nära. Jag blir tvungen att påpeka detta: Man kan inte reglera läror eller läropunkter bara genom att utfärda bud eller förbud. Det helt avgörande är här som alltid att bedriva riktig och positiv förkunnelse och undervisning.

DE ÖVRIGA FRÅGORNA RÖR SIG OMKRING BÖNEN

Huvudfrågan, nämligen om en sådan ”bön för de döda” att man ber att de redan hädangångna skall få tillfälle till omvändelse, har redan blivit besvarad. Men vad kan då ”bön för de döda” ytterligare betyda? Något förbud i Skriften mot varje som helst omnämnande i bönen av våra bortgångna nära och kära existerar veterligen inte. Det kan ju inte vara fel att t. ex. be så: ”Herre, tag nu din vän i dina händer” eller ”Herre, ge din trogne tjänare (din trogna tjänarinna) en rik nådelön”. Eller skall sådana böner förbjudas?

”Frågande” använder ordet ”påverka” om Gud. Jag tror nog att många med sina böner ofta försöker ”påverka” Gud i andra frågor, t. ex. vid ett allvarligt sjukdomsfall, inför en examen eller inför en viktig affärstransaktion. I samband med ”bön för de döda” verkar dock ordet ”påverka” stötande. Jag vill därför påminna om vad kristen bön är. Mycket mera än i ett ”begärande” består den i ett frågande efter Guds vilja, i överlåtelse åt Gud, i tacksägelse och lovprisning och – inte minst – i ett behov av att få ”vara inför Guds ansikte”.

Tänk på exemplet med fadern som säger till barnet som envist klänger på honom: ”Vad vill du, mitt lilla barn?” Och barnet svarar: ”Jag vill bara vara hos Far.”

HUR LÄNGE KAN MAN FORTSÄTTA ATT ”BE FÖR DE DÖDA”?

Det vi kan be om i någons dödsögonblick, vid tacksägelseringningen eller på begravningsdagen, det blir väl aldrig helt inaktuellt så länge vi själva lever. Däremot blir kanske många ord omformade och tankarna får andra dimensioner. Läget är dock i princip detsamma: den saknade och käre har gått över gränsen, medan däremot vi själva är kvar på denna sidan. Den stora skillnaden är om vi har ett evighetshopp i fråga om den döde eller inte. Det som bl. a. saknas i ”Frågandes” antydningar är nog tanken på en sådan gemenskap mellan Herrens trogna som omfattar både levande och döda.

Vår egen kamp och strid pågår ju oavbrutet, och de som i tro på Jesus har gått före oss väntar på andra sidan otåligt på ”Kristi dag”, Upp. 6:10‒11. De har visserligen kommit så långt på livets långa resa att de redan har nått näst sista bytesstationen, men vårt tåg kan snart vara där, mycket förr än vi anar. Då får vi dela deras otåliga väntan, men också deras redan påbörjade salighet. På domens dag skall vi tillsammans med dem vara framme vid den allra sista ombytesstationen. Sedan det bytet skett blir det aldrig något byte mer, eftersom den fullkomliga evigheten och saligheten bryter in.

ÄN EN GÅNG: VAD FÅR VI TALA MED GUD OM?

Vi har mycket mer att tala med Gud om än vi vanligtvis gör, och vi får göra det. Det allra mesta i kristen bön bör gälla frågande, ödmjukhet, tacksägelse och ett ivrigt rop om Guds hjälp till oss att dela med oss av allt det vi har fått, men allra mest glädjen över frälsningen och det eviga hoppet.

Josef Imberg