Det är en tidig morgon i april. Jag har varit på morgonmässa i Vittsjö kyrka, min hembygds kyrka. Där konfirmerades jag en gång för mer än 50 år sedan. Jag vandrar lite på måfå över kyrkogårdens krattade gångar.
Det är en tidig morgon i april. Jag har varit på morgonmässa i Vittsjö kyrka, min hembygds kyrka. Där konfirmerades jag en gång för mer än 50 år sedan. Jag vandrar lite på måfå över kyrkogårdens krattade gångar. Här möter jag alla min barndoms vittsjöbor som namn på gravstenarna. De är alla här: lantbrukarna, lärarna, kristidsnämndens ordförande och byfånen – ja, den sistnämnde har ingen sten. Min hembygd har bytt befolkning sedan jag var barn.
Jag kommer att tänka på en kyrkogård i Småland, omgärdad med en bred stengärdsgård och med två väldiga grindar. Konstnären har i grindarnas stålkonstruktion svetsat fram bilden av de tio tärnorna, de kloka och de oförståndiga. ”Alla blev sömniga och somnade”, står det. Ja, så blev det! Här inne på kyrkogården sover de alla.
Vårsolen stiger över sjön och skogen i öster, och jag tänker på alla som vilar här i jorden under mina fötter. De vilar med ansiktet vänt åt öster, åt den uppgående solen. Han som kommer, som de väntar på, är Rättfärdighetens Sol. Några har olja i sina lampor, andra inte. Så är det, säger Jesus. Kyrkogården predikar för mig. Jag känner väckelseropet från den predikan.
Jag stannar framför en gammal sten. Namnet är svårläst. Jöns Hansson, står det, född 1799. I Vittsjö Hembygdsförenings Årsskrift för 1996 har jag nyligen läst om honom. Denne lantbrukare från Snärshult hade en gång varit vid ett stormöte i Vanneberga och hört Carl Olof Rosenius predika. Predikan hade gripit honom djupt och fyllt honom med en så stor glädje att ”han sprang och sjöng hela vägen hem”. Det var fyra mil.
Med Jöns kom den evangeliska väckelsen till Snärshult och spred sig snabbt över bygden. Han hade flera söner, som i nästa generation kom att tjäna väckelserörelsen som lekmanna predikanter och andliga ledare. Jag tycker att den direkta kopplingen till C.O. Rosenius är intressant.
Men jag låter tanken gå vidare genom generationerna. Väckelsens arv, tron på Jesus Kristus som Herre och Frälsare, har förts vidare. Det slår mig att i Lund finns två familjer, aktiva i Kristna Föreningen Filippi, i vilka barnen är sjätte generationen räknat från Jöns Hansson i Snärshult. De är inte de enda familjerna. När jag tänker efter kommer jag på flera, från Malmö i söder till Arjeplog i norr. Det går en livsvåg genom släkterna.
Den rosenianska väckelsen är på ett märkligt sätt slitstark. Inom vissa delar av den har man också lyckats hålla balansen, så att man undgått både att stelna i former och att förytligas och dö.
Jag funderar lite över dagens andliga rörelser. Är de lika slitstarka? Den ena vågen av förnyelse avlöser den andra. När upplevelsens intensitet avtar söker man något nytt.
Hur var det i min barndoms missionshus? Ja, inte satsade man på upplevelser eller gudstjänstens skönhet. Missionshusets folk hade en prioritering – Guds ords predikan. I tid och otid trädde de fram, dessa predikanter – lärda och olärda. De läste en bibeltext och predikade. För dem var bibelordet Sanningen, och det hade ett centrum – Kristi kors. Utifrån detta predikade de omvändelse och syndernas förlåtelse. Det fungerade, ty tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord. Kanske är det så enkelt. Låt oss gärna få mer glädje, fest och skönhet över våra gudstjänster, men allt detta måste helgas genom Guds ord och bönen.
Jag står länge och funderar vid en annan gravsten. Kvinnan som fått sin sista viloplats här känner jag väl. Hon kom från Bohuslän och hade gift sig med en smålänning från Stenbrohult. Han dansade som en gud, tyckte hon. De bosatte sig i en arbetarbarack i Emmaljunga. Det var år 1904.
Hon blev nära vän med en ung kvinna i baracken vid sidan om. Denna kvinna hörde till väckelsens folk och brukade läsa Guds ord och be. Det underbara hände att kvinnan från Bohuslän blev en kristen och kom att tillhöra väckelsens folk.
Det är snart 100 år sedan detta hände. I dag är det hennes barnbarns barn som är aktiva i samhälle och kyrka. Det slår mig att många av dem är bekännande kristna. Flera av dem är aktiva medarbetare i kyrka och frikyrka.
Och det hela började med att en ung kvinna talade med en annan om sin tro på Jesus. Mitt hjärta fylls av en stor glädje. ”Tack, Gud, för den kvinnan!” Efter hundra år bär hennes vittnesbörd hundrafaldig frukt.
Att föra en medmänniska till tro är det största en kristen kan få göra. Då startar en livsrörelse genom generationer och århundraden. Ingen kan ana var det slutar. Det borde uppmuntra oss till större frimodighet i vårt vittnesbörd om Herren Jesus.
Vårsolen värmer. Det känns skönt. Men jag fryser i mitt inre. Jag kom att tänka på dem i de stora släkterna som tog steget bort från livets gemenskap med Kristus. Det fick konsekvenser inte bara för dem själva. De tog med sig barn och barnbarn också – bort från Livet. Efter en enda generation är det kristna arvet förskingrat. De blev rännilar i ökensanden.
Rune Gustavsson