Predikanten talade om bön och lät en bild ur vardagslivet illustrera vad bön är för något: Med sin lille son hade han besökt en djurpark. När de stora elefanterna blev skräckinjagande närgångna, började små fingrar treva efter pappas hand. Pojken sade inget, talade inte om vad far skulle göra – lyfta upp honom, hålla honom hårt i sin famn, bära honom till någon tryggare plats… Han bara stack sin hand i fars hand. – Det är bön, sade predikanten.
Vinet tog slut. Jesu moder gav inga instruktioner om hur Jesus borde handla. Hon vände sig bara till honom och sade: ”De har inget vin.” – Det är bön!
Luther har beskrivit tron som ”den mörka tomheten i mitt inre, i vilken Kristus bor”. I analogi härmed är bönen den nöd, den brist och den skam som vänder sig till den levande, barmhärtige Gud för vilken ingenting är omöjligt.
Tänk, vilken förmån ”att få bära allting fram för Gud i bön”! Vilken förmån att få vara kristen! Kristna är verkligen inte bättre än andra människor – de tillhör i regel kategorin ”det i världen oädla”, de är alla syndare – men de har det bättre än andra människor. I all deras nöd är ”ingen verklig nöd”, för de känner Frälsaren, som både vill och kan hjälpa.
– Ja, suckar du, tänk om man fick ha det så… Det får du! Det är alldeles säkert, för ännu är Frälsarens hand uträckt och han säger: ”Allt är färdigt. Kom!”
”Inga uselheter hindra – kom och se! Kom, vad helst du heter, till din Frälsare!”
Sam-Arne Nilsson