1920
Förberedelser ”Under långliga tider har BV:s styrelse spanat efter ett nytt missionsfält, som skulle kunna bearbetas jämsides med det gamla. Åt skilda områden ha våra blickar vänts… Och så ha vi bidat i förhoppning om att Herren, som alltid lett sitt folk, skulle bjuda molnstoden höja sig och visa vägen.
Och den har nu höjt sig. Men den ledde oss icke – åtminstone icke med det samma – till trakterna mellan Victoria Nyanza (Victoriasjön) och Rudolfsjön (Lake Turkana), utan tåget gick åt det gamla hållet: Abessinien (Etiopien) och Galla. Det nya fältet befanns vara det gamla eftertrådda, i tusende böner för Herren framburna fältet… det är också mycket möjligt, att han ämnar leda oss vidare inåt landet och slutligen plantera oss just i de nejder, dit våra tankar under de senare årens undersökningar allt oftare kommit att gå.” (MBV:s årsberättelse 1920.)
1939
Fortsatta förberedelser I februari 1939 besökte ordf. Axel B. Svensson och missionär Anton Jönsson å MBV:s styrelses vägnar Kenya. I brev till styrelsens v. ordf. Nils Nilsson, Nosabyholm, skriver Axel B. Svensson:
”Man får inte lov att begynna någon mission här i Kenya utan att de infödda själva begära det. Här i Kavirondo bo inalles över en million, men i detta distrikt, dit Herren fört oss, bor blott kisiistammen, som räknar 124 000. De är vildar och hedningar. Så du förstår, att vi inte kände oss ha stora utsikter. Huru skulle vi kunna få dessa hedningar att begära hos den engelske kommissarien, att Bibeltrogna Vänner skulle få verka bland dem?
I går hade vi emellertid tillfälle att deltaga i de stora folkförsamlingarna inom tre hövdingedömen. Av kommissarien hade vi fått tolk. Det var underligt att se dessa människor. Där fanns trollkarlar och medicinmän utstyrda på det underligaste sätt. Och sen de mest olika typer.
Först talade jag till dem, sedan hövdingen och så Anton. Sen vart det överläggning. Det var ett obegripligt kackelorum. Mycket utfrågade de oss, vi svarade bäst vi kunde. När överläggningarna var slut, så frågade hövdingen dem, vad de svarade på vår fråga, om vi fingo komma och arbeta bland dem. I Wanjuari blev det ett enhälligt och som det tycktes riktigt glatt: Vi vilja, att de skola komma; vi skola giva dem jord att bygga på. Även i hövdingedömena Kitutu och Nyeribari blev svaret ja, men där var det icke enhälligt, utan där var tydligen tre partier, men de jakande voro i flertal.
Vi voro mycket glada och tacksamma i går kväll.
Men nu återstår en massa formaliteter, och saken kan ännu vältas, ty här på jorden är egentligen ingenting visst. Dock står det fast, att om vår Herre Gud beslutat öppna, så stänger ingen. Och jag tycker, att det är så underbart, att han lett dessa hedningars hjärtan så, att de beslutat begära hos regeringen, att vårt helt okända sällskap skall komma och missionera bland dem. Så nu synes det mig vara stor skam att tvivla på den slutliga utgången hos de engelska myndigheterna. Men – jag är så svag i tron. (– – –)
Numera förstår jag bättre än förr Herrens ledning med vår mission i Abessinien. Det var inte endast tuktan att vi drevos därifrån. Det var också för att få oss att gå vidare till folk med ännu större behov av evangelium. Enligt Apostlagärningarna var det ju genom förföljelse och trångmål, som Herren fick apostlarna att ge sig vidare åstad och inte bli sittande blott i Jerusalem. Både Herren och hans lärjungar äro sig i alla tider lika.”
1948
Äntligen i gång Det andra världskriget medförde att de gynnsamma överläggningarna 1939 inte omedelbart kunde leda till att missionsarbetet påbörjades. Men i början av 1948 anlände Gunborg och Martin Lundström som första missionärer till staden Kisii. ”Söndagen den 25 juli började vi med predikoverksamhet. Vi har ju ännu inte någon lokal, men vi går ned till infödingarnas torgplats, där det varje söndag samlas hundratals människor för att köpa och sälja. På någon liten upphöjning eller under ett skuggrikt träd ställer vi oss och söker undervisa om frälsningens väg. Åhörare saknas inte. Senaste söndag var nog ett par hundra omkring oss och lyssnade till Ordet. Särskilt verkar mycken ungdom ha stort intresse.
Första söndagen talade jag över Upp. 3:20, och så sjöng vi Jesus för världen givit sitt liv samt ett par verser av Herren står vid hjärtats dörr. Jag har lyckats översätta båda sångerna till kisuahili. Senaste söndagen sjöng vi Tänk, en sådan vän som Jesus och Närmare Gud, till dig.” (Bibeltrogna Vänners Missionstidning 1948:160.)
1959
Missionen blir kyrka Efter elva års missionsarbete konstituerades i november 1959 en kyrka som fick namnet Lutheran Church of Kenya Bibletrue Friends, vars styrelse bestod av tre missionärer och fyra inhemska kristna. Till ordförande valdes Martin Lundström. Kyrkan var dock inte självständig utan underställd MBV:s styrelse.
1963
En självständig kyrka Kenya blev en självständig stat i slutet av 1963. Samtidigt aktualiserades också kyrkans önskemål om att vilja stå mer på egna ben. Det ledde till att en självständig kyrka konstituerades under namnet Lutheran Church of Kenya, LCK. 1978 ändrades namnet till Evangelical Lutheran Church in Kenya, ELCK.
Under de kommande åren inviterades flera missionsorganisationer att stödja missionsarbetet: Svenska Lutherska Evangeliföreningen (1963), World Mission Prayer League (1969), Finska Lutherska Evangeliföreningen (1970) och Norsk Luthersk Misjonssamband (1977).
1998
Aktuell situation ELCK har växt till en kyrka med c:a 60 000 medlemmar i närmare 550 församlingar, 25 distrikt, indelade i fyra stift eller storkontrakt. 50 präster, 100 evangelister och drygt 50 missionärer är verksamma i arbetet.