Första huvudstycket i Lilla Katekesen förklarar Tio Guds bud. Hur ska dessa heliga bud användas av oss? Eller är det så, att den kristne är fri från lagen?
Första huvudstycket i Lilla Katekesen förklarar Tio Guds bud. Hur ska dessa heliga bud användas av oss? Eller är det så, att den kristne är fri från lagen?
Att Martin Luther placerade Guds tio bud som det första huvudstycket i sina katekeser är både logiskt och pedagogiskt. Buden utgör sammanfattningen av lagen, som är Guds vilja med oss och våra liv. För att kunna förstå Guds frälsningsväg måste vi först se vår egen situation.
När en biltillverkare sänder ut sin färdiga produkt till försäljning lägger han med en instruktionsbok. Där finns anvisningar om hur bilen ska hanteras och underhållas för att den ska fungera som det är tänkt. Gud har också lagt med en instruktionsbok när han placerat oss in i sin skapelse. Han ger oss klara anvisningar om hur vi ska leva för att det ska gå oss väl.
När vi ger oss ut i trafiken behöver vi också regler för att vi ska kunna ta oss helskinnade till resans mål och inte skada andra med vårt fordon. För att vi ska förstå hur viktigt det är att ge akt på trafikreglerna finns det också bestämmelser om straff för överträdelserna. Att lagstiftarna har infört sådana är inte ett uttryck för deras elakhet eller missunnsamhet mot oss, så att de inte skulle unna oss friheten att själva bestämma hur vi kör.
På samma sätt är det med de regler som Gud har gett oss för våra liv. De är tänkta som vägledning till ett lyckligt liv. Men samtidigt meddelar han också hur det går om vi bryter mot reglerna. Det medför i första hand jordiska olyckor, men i längden drar det också över oss evig olycka.
Under olika tider och kulturepoker har man sett olika på den samhälleliga lagen och hur den ska utformas, även om människan av naturen har en ungefärlig uppfattning om vad som är rätt och fel. I dag anses många hävdvunna lagar vara onödiga. Låt varje kvinna själv bestämma om hon vill göra abort, låt de sjuka bestämma när de vill dö, släpp drogerna fria, ta bort straffen för hädelse o.s.v. Det har blivit omodernt att tala om synd. Att säga att Gud vredgas över synden är gammalmodigt och ökar bara människornas ångest.
Däremot kan man mycket väl acceptera en del av Jesu undervisning som etisk vägvisning. Den gyllene regeln ifrågasätter ingen, och det dubbla kärleksbudet är också gångbart. Går man till de enskilda budorden är det lättast att låta den andra tavlans bud stå, alltså de bud som handlar om vår kärlek till nästan, men den första tavlans bud om kärleken till Gud är det svårare att försvara. Att dessutom tala om att frukta Gud, vilket Luther gör i sina förklaringar, är helt ute.
GUDS BUD SOM TYGEL, SPEGEL OCH REGEL
I detta läge är det hälsosamt att återkalla de gamla lärarnas undervisning om lagens tre användningsområden, eller med den hävdvunna termen: lagens tre bruk. I pedagogiskt syfte brukar man använda tre ord som rimmar på varandra för att lättare minnas dem.
Lagens första bruk är tygeln. Med den styr man hästen och håller den tillbaka när den blir för ivrig. På samma sätt som trafikmärkena ska hålla hastigheten nere och anvisa vilka körfält vi ska använda, ska Guds bud varna oss om vi frestas att ta ifrån vår nästa hans ägodelar eller tala illa om honom. Ifall vi skadar en medmänniska hotas vi av straff, vilket gör att vi bör tänka oss för innan vi utför handlingen. Också i Guds bud finns hot om straff för överträdelse.
Lagens andra bruk är spegeln. När David hade begått äktenskapsbrott och mord levde han utan lag och hade tydligen inga samvetsförebråelser (2 Sam. 11). Så kom profeten Natan till honom med spegeln. Den ställde han upp i form av en berättelse, varefter David själv i vrede utfärdade en dödsdom, som studsade tillbaka på honom själv med Natans ord: ”Du är den mannen.” Det är lätt att gripas av vrede över andras synder, men då behövs lagen för att vi ska se att det är vi själva som står under domen.
Om vi erbjuder en livräddningsboj åt en som går på gatan leder det till åtlöje, men om vi kastar den åt en drunknande kan den rädda honom till livet. Människorna i dag förstår inte talet om frälsning, eftersom synden inte har blivit en verklighet för dem. Vi behöver se oss själva i lagens spegel och så föras till insikt om att vi behöver en Frälsare. När Jesus i bergspredikan undervisar om lagen, skärper han den långt utöver vad som lärdes av Mose. Också av hans övriga undervisning ser vi, att vi inte har någon möjlighet att själva uppfylla det som lagen kräver.
Lagens tredje bruk är regeln. Den som har lärt känna Gud som sin skapare vill be honom om hjälp att leva rätt. Den som har sett sin synd och fått ögonen på Frälsaren, som genom sitt lidande och sin död har tagit bort synden, och i sitt dop fått hans rättfärdighets dräkt, vill söka sig nära honom och lära känna hans vilja. Då blir hans bud kära, samtidigt som den gamla naturen strider mot denna lust att följa Guds lag. Lagen behövs då för att bekämpa den onda naturen i oss, eller med det gamla språkbruket: att döda köttet.
FRIKÖPTA FRÅN LAGENS FÖRBANNELSE
Är vi då inte fria från lagen, vi som är kristna? Har inte Paulus sagt, att vi har dött bort från lagen? (Gal. 2:19)
Den kristnes liv kännetecknas av många paradoxer (skenbara motsägelser). En sådan är att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare. Inför Gud kan lagen inte anklaga den som hör Jesus till, eftersom Jesus Kristus i sitt heliga liv och i sin död har fullgjort allt vad lagen kräver. Men så länge vi lever här i den bristfulla jordiska tidsåldern har vi den gamla, syndiga naturen med oss och den försöker riva bort det som Jesus har gett oss. Djävulen går omkring som ett rytande lejon för att sluka sitt byte. Och han har många knep.
Därför behöver vi flitigt lära oss Guds tio bud och alltid ha dem för ögonen. Det är också hälsosamt att påminna om Martin Luthers sammanfattning: ”Gud hotar att straffa alla dem, som överträder dessa bud; därför skall vi frukta för hans vrede, så att vi inte bryter mot hans bud. Men sin nåd och allt gott lovar han alla dem, som håller dessa bud; därför skall vi älska honom, förtrösta på honom och gärna leva efter hans bud.”
Ola Österbacka