Ge inte upp utan fatta mod!
Vi har just passerat femtioårsdagen av en epokgörande händelse i dansk kyrkohistoria: ordinationen av de tre första kvinnliga prästerna i folkkyrkan den 28 april 1948.
Därmed skedde en avgörande brytning med dittillsvarande kyrklig tradition och den förståelse av den apostoliska traditionens förblivande giltighet såsom förpliktande norm för församlingens liv och ordningar som låg till grund för denna.
Sen har utvecklingen gått fort. I dag är en tredjedel av den danska folkkyrkans präster kvinnor. Snart kommer de antaligen att utgöra ett flertal, eftersom över hälften av de teologistuderande i Århus och Köpenhamn är kvinnor.
I takt härmed tycks motståndet mot denna ordning ha alltmer försvagats. De flesta förefallar att ha funnit sig i och anpassat sig till denna ordning. De är innerligt trötta på den debatt som pågår och visar sig i ökande grad intoleranta mot de kvarvarande ”besvärliga” få, som i lydnad för Guds ord måste säga nej till frivilligt andligt samarbete och gudstjänstgemenskap med dem som icke håller sig till utan lär och lever i motsättning mot den apostoliska traditionen (jfr. Rom. 16:17 och 2 Tess. 2:15 och 3:6).
Den kyrkliga utvecklingen under dessa 50 år har haft ett närmast klassiskt förlopp: först vinner obiblisk lära och praxis terräng och får fotfäste, på grund av att den – om än motsträvigt – tolereras. Därnäst vinner den växande tillslutning och tillerkänns samma hemortsrätt som biblisk lära och praxis. Till slut blir den dominerande och visar sig i stigande grad intolerant gentemot den minoritet som i trohet mot den apostoliska traditionen säger nej till frivilligt andligt samarbete och gudstjänstgemenskap med dem som övergett densamma.
En sådan utveckling kan verka förlamande och fresta oss till att rycka på axlarna och ge upp. Men modlöshetens ande är inte från Gud (2 Tim. 2:7); den ska vi därför inte låta oss övervinnas av. Står vi själva under Guds ords myndighet och böjer oss för den, så kan vi också med frimodighet förkunna och följa Guds ord, och det ska inte återkomma fåfängt (Jes. 55:10‒11). Därför: Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt; vi får i sinom tid skörda, bara vi inte ger upp (Gal. 6:9).
Niels Ove Vigilius
DBI-posten, maj -98
”Politiskt korrekta övergrepp”
Anders Milton, VD i Läkarförbundet, skrev i Läkartidningen 41/97 att ”Steriliseringarna var övergrepp mot enskilda människor i vilka läkarkåren spelade en central roll. Hade kåren vägrat detta, hade inga steriliseringar kunnat utföras.” (– – –)
Vågar vi spegla en etiskt kontroversiell fråga i ljuset av det ovan sagda? Två välkända professorer i gynekologi skrev i ett personligt brev till mig, för ett fåtal år sedan: ”Vi har själva sysslat med abortverksamhet i 25 år och tycker sannolikt i grunden lika illa om detta som Du, men det finns politiska beslut som man som offentligt anställd läkare måste rätta sig efter…”
Pröva nu att i Miltons citat ovan byta ut ordet ”steriliseringarna” mot ordet ”aborterna”. Synen på fostret har förändrats sedan införandet av vår nuvarande abortlag. Fostret som sades vara ”en del av kvinnans kropp” menas nu allmänt vara ett eget mänskligt liv, vilket också stämmer med medicinska och biologiska fakta. (– – –)
Antag att synen på den nuvarande abortverksamheten kommer att förändras, med en viss fördröjning efter den förändrade synen på fostret. Då blir det futilt att skylla på de politiska besluten, som vi kollektivt var tvungna att rätta oss efter.
Annika Landgren
Läkartidningen 9/98
Tack och skuld
Med gråten i halsen satt han där i TV-rutan, toppdiplomaten, och uttryckte sin stora tacksamhet till honom som dog i hans ställe och räddade hans liv. Hans ”frälsare” var en rysk polischef som hade övertagit diplomatens plats i ett gisslandrama som slutade med en blodig död.
På kransen han sände till polischefens begravning stod: ”Tack, min käre, okände vän för att du räddade mitt liv. Jag skall aldrig glömma dig.”
Men, det fanns ett ”men”, trots att han så att säga fått livet tillbaka, tillade han inför den samlade världspressen att: ”… jag kommer alltid att känna mig skyldig”, trots att även det officiella Sverige visat sin tacksamhet till den dödes anhöriga med en halv miljon kronor.
Tack till människor blir ofta förknippat med skuld: ”… jag är dig tack skyldig.” Men om hans tack också hade riktat sig till en annan Frälsare, han som räddade våra liv på ett högre plan, så hade hans ”tack” också inneburit frihet från skuld – för alltid! Då hade glädjen över det återvunna livet inte behövt grumlas.
Ett ”Hjärtligt Tack” riktat till Golgata kulle är mer värt än miljoner! Då kan jag skuldfri glädja mig åt livet, för att någon genom sin död gav mig det tillbaka. Där finns inga ”men” ty den döden tar bort skulden – även för toppdiplomater.
Då kan vi säga som den räddade diplomaten: ”Tack, käre vän, jag glömmer dig aldrig.”
Signaturen G
Kristianstadsbladet 980511