Kullo Konta eller som folket självt kallar det, Dauro Konta, är ett underbart vackert, kuperat landskap cirka fem-sex mil väster om Wollaita-området, Lutherska Kyrkans mest dynamiska del i Etiopien. Dauro-folket, vars antal 1993 uppskattades till cirka 163 000, är besläktat med det betydligt mera talrika wollaita-folket (1991: 2 miljoner), och de båda språken är identiska till ungefär 80%.
Wollaita-synodens legendariske ledare, ato Burro Dubale, tillhörde själv dauro-folket, och det var också han som för flera decennier sedan initierade evangeliskt-lutherskt missionsarbete i dessa avlägsna och hedniska trakter. De två personer, som jämte ato Burro, betytt mest för Guds rikes framväxt i Dauro Konta, är prästen Daniel Dejassa från Wollaita, som under många år bott och verkat bland grannfolket, men som numera flyttat tillbaka till sitt riktiga hem utanför Soddo, samt evangelisten Marqos Roba, som mer och mer har kommit att betraktas som församlingarnas inofficiella ledare.
SPORADISKA BESÖK
Guds rike har slagit rot och utbrett sig i Dauro Konta – egentligen utan något nämnvärt stöd vare sig från den centrala Lutherska Kyrkan i Addis Abeba eller från MBV. Visst har det företagits sporadiska besök av kyrkans styrelsemedlemmar och MBV:s missionärer, men dessa visiter har varit förknippade med stora svårigheter, inte minst på grund av områdets svårtillgänglighet, och de har därför blivit så sällsynta att man med fog kan tala om ”den bortglömda synoden”.
Trots detta finns där i dag uppskattningsvis 2 500 medlemmar fördelade på 12 församlingar i en del av Lutherska Kyrkan i Etiopien, som inom kort på ett eller annat sätt måste få erkänd och officiell status.
Måndagen den 25 maj var på sätt och vis en historisk dag i den blivande Dauro Konta-synodens historia. Då kunde vi, Hanna-Karin och Workeneh Hechamo, qes Daniel Dejassa, ato Tadesse Bogale (ordf. i Wollaita-synoden) samt undertecknad, praktiskt och konkret konstatera att Dauro Konta numera ”öppnats för civilisationen” med allt vad nu detta kommer att innebära, i och med att vi under samma dag kunde köra fram och tillbaka från Soddo till den i Dauro Konta mest centralt belägna församlingskyrkan i Shaba.
EN NY VÄG
Ett italienskt vägbyggnadsföretag håller på att bygga en förnämlig och storslagen väg från Soddo över den väldiga Omofloden, rätt igenom Dauro Konta västerut mot huvudstaden i provinsen Kaffa, Jimma. Denna huvudväg har nu t.o.m. nått förbi Tartja, orten i närheten av det flygfält, dit ett antal av våra missionärer anlände med flyg på den tid då det var hart när omöjligt att nå området landvägen. Denna nyanlagda väg har nu t.o.m. tvingat församlingen i Tartja att flytta sin gräskyrka några hundra meter åt sidan! Från detta primitiva flygfält, som nu faktiskt inte används längre, brukade så våra tappra missionärer ge sig av uppåt de blånande bergen på mula mot Shaba och Bobbi och de andra kända församlingarna. I dag har en humanitär biståndsorganisation anlagt en liten men för en fyrhjulsdriven bil fullt körbar vägsträcka från Tartja ända upp till Shaba.
Vi kunde alltså nu på fem timmar avverka de 125 kilometer som för bara något år sedan kunde ta en hel dag. Det hade i förväg gått ut skriftliga kallelser till de 12 församlingarna att vi just denna dag skulle vilja träffa församlingsledare och evangelister i just Shaba, som ligger mitt i ”synodens” verksamhetsområde.
De uttryckte sin stora glädje över att vi hade kommit till dem, men tyckte att det var på tiden, eftersom det gått fyra år (!) sedan de senast besöktes av någon från centrala kyrkan eller MBV.
MÖTET I SHABA
Efter ett tag började det ena ombudet efter det andra att anlända – en del hade gått till fots i omkring tre timmar – och efter cirka en och en halv timme var hela gräshyddan i Shaba full av tysta och förväntansfulla människor. Vi hade bett ato Tadesse att hålla en kortare predikan, vilket han gjorde mycket bra, tolkad till dauro-språket av evangelisten Marqos Roba. Därefter framförde vi hälsningar och sade oss sedan vilja lyssna på vad de kunde ha på hjärtat. De uttryckte sin stora glädje över att vi hade kommit till dem, men tyckte att det var på tiden, eftersom det gått fyra år (!) sedan de senast besöktes av någon från centrala kyrkan eller MBV. Den gången var det Carlåke Söderlind tillsammans med qes Israel och qes Daniel som besökte ett stort antal av församlingarna. Så tala om att vara bortglömd!
Nu tror vi att det är dags att på rätt sätt uppmuntra och stödja våra kristna systrar och bröder i de många församlingarna där nere. De har fått Guds ord och de är både trosvissa och frimodiga. Gud vare lov och tack så växer också församlingarna hela tiden, och fler och fler vänder sig till Herren och vill höra honom till. Vill du stödja detta arbete i Guds världsvida rike genom att först och främst be för men också genom att ge till arbetet i Dauro Konta, så är jag säker på att Herren Gud kommer att välsigna dig ytterligare!
Det är framför allt tre saker våra trossyskon i Dauro Konta vädjade till oss att få hjälp med. För det första önskar de ytterligare fortbildning för sina 12 evangelister, för det andra påstod de att de för några år sedan utlovats takplåt till sina gräskyrkor, men att denna av någon anledning glömts bort(!) och för det tredje skulle de så gärna vilja ha ett antal gitarrer – i dag finns det inte en enda gitarr i en ”synod” med c:a 2 500 medlemmar.
BÖNEVÄGEN ALLTID ÖPPEN
Våra bröder och systrar i Shaba tackade och prisade Gud att han, som de uttryckte det, hade ”öppnat en ny väg mellan oss och er”. En äldre, gråhårig församlingsledare sade ungefär följande: ”Bönevägen har ju alltid varit och kommer alltid att vara öppen, så att vi kan be till Herren för varandra, men nu har han också gjort det möjligt för er att lätt komma till oss, och han har säkert en mycket speciell plan och avsikt med ert besök.” Framåt eftermiddagen var det så dags för oss att trots ivriga protester – de ville att vi skulle stanna åtminstone några dagar! – ta farväl av våra vänner. Vi lovade att det inte skulle dröja fyra år till nästa besök, styrde sedan kosan mot Waqa och var så framme i Wollaita Soddo igen ungefär kl 19.30.
EVANGELIET SKA UT TILL ALLA
Under färden hem berättar den gamle prästen Daniel Dejassa om hur han många gånger under väldiga strapatser tagit sig både till och från Dauro Konta till fots. ”Det brukade ta tre dagar dit och tre dagar hem, och Herren hjälpte mig alltid så att allt gick bra. Nu tar det knappt en halv dag dit och knappt en halv dag hem – men vi är lika beroende av Guds beskydd för det!” tillägger den gamle missionären lite knipslugt och förefaller tro mycket mer på Gud än på modern teknik. När Hanna-Karin frågar honom om anledningen till att han har kunnat hålla på med detta mödosamma och ibland rent av farliga arbete år efter år, svarar den gamle trotjänaren utan att blinka: ”Herren Gud vill det! Jesus har sagt att evangeliet ska ut till alla – till världens yttersta ände.”
Och nog kunde både qes Daniel Dejassa och vi andra som fick vara med på denna historiska resa med egna ögon se att Guds rike gått fram på ett helt otroligt och häpnadsväckande sätt också i denna del av Etiopien. Men är det så konstigt egentligen? Jesus går ju själv med oss alla dagar ända till världens yttersta ände.
Herre, låt ditt rike komma,
dit det icke kommit än,
öppna väg, där väg ej varit,
och giv trogna såningsmän!
Samla hednavärldens skaror
under korsets fridsbanér;
vi förbidar dig, o Herre,
Du är Gud och ingen mer!
Per-Martin Hjort