En stor tacksamhet och glädje fyllde mig när jag vandrade gatan hem efter dagens gudstjänst. Jag kände mig så privilegierad och lycklig över att få vara en av dem som tillhör Jesus. Det är ingen självklarhet. Hade jag gjort det, om jag inte vuxit upp i ett kristet hem? Jag vågar knappt tänka tanken. Men ett är säkert, den lyckan får ingen ta ifrån mig. Den är så annorlunda och inget i världen kan jämföras med den.
”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer…” Att lyckan finns i Guds händer är sant. Det har han allra tydligast visat mig de gånger jag av olika anledningar lämnat tryggheten där hemma – familj, vänner och allt det som känns vant, men som jag inte kan ta med mig. Lyckan över att vara Guds barn genom Jesus Kristus får jag ha, var jag än befinner mig, och det ger mig styrka.
”Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår.” Även de dagar när livet känns tungt och besvärligt har jag lycka, därför att den lycka Gud ger är en sådan som är oberoende av yttre omständigheter. Den är en frid som inte världen, men bara han kan ge. Det är denna frid Jesus lovar när han kallar på oss. Han ger inte löfte om jordisk lycka, ett liv i överflöd och sympati från andra människor.
För några veckor sedan pratade jag med en man som ganska nyligen blivit kristen. Han berättade att han aldrig haft det så jobbigt i sitt liv som efter det att han blivit omvänd. Plötsligt hade han mött många motgångar som han aldrig förut stött på. Familjen och vännerna förstod honom inte längre. För dem var det obegripligt att han fått nya värderingar och börjat se livet med andra ögon. Han fick säkert också känna av smärtan över synden i sitt liv, se sitt verkliga jag. Trots detta sa han ingenting om att ge upp sin tro. Varför inte? Han tycktes ha funnit den bästa lyckan, den inre frid som bara Gud kan ge. Att genom Jesus Kristus vara förlåten och fri.
”Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg var nära att slinta, ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.” (Ps. 73:2–3.)
Psalmisten Asaf var nära att ge upp tron på Gud när han såg hur bra det gick för dem som inte tillhörde Gud, medan han själv hade det besvärligt. I förtvivlans stund tycktes lyckan med Gud vara ett fiasko. Han övervägde om han över huvud taget tjänade något på att leva med Herren. När han såg de ogudaktigas lycka, hade han, precis som jag också ofta gör, förlorat evighetsperspektivet och glömt att livet här bara är en bråkdel av evigheten. När Asaf åter vände blicken mot Gud i hans ord och insåg att de ogudaktigas lycka, till skillnad från hans egen, var kortvarig, kunde han säga:
”Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud, jag söker min tillflykt hos Herren, Herren, för att kunna berätta om alla dina gärningar.” (Ps. 73:28.)
Gud kan vända vår blick åt rätt håll. Att möta Herren varje dag i andakten och varje söndag i gudstjänsten är därför en underbar nödvändighet för oss. Där får vi ny kraft och hjälp att se vad bestående lycka är.
Tack, Gud, för att lyckan finns hos dig och att det är en lycka som består när all annan försvinner. Hjälp mig att aldrig glömma det! Amen.
Eva Giselsson