I dagens Etiopien sker många under. Man berättar om det, man tror på det och förväntar, att Gud ska göra stora under.
Under ett veckoslut i mars fick jag tillfälle att besöka en av de lutherska församlingarna i låglandet, den i Chaffe-Jila. Namnet sa mig ingenting, men det var sagt att byn skulle ligga på sjön Zwais sydöstra sida, inte så långt ifrån den snabbt växande staden Zwai.
Avståndet från Asella, där jag hade min stationering, var inte mer än cirka 100 kilometer, men på grund av vägarnas beskaffenhet fick vi ägna en dag åt resande i vardera riktning.
Från Asella for ato Milkias, stationsföreståndare och ansvarig för församlingsbyggandet i låglandet, qes Mekonnen, rektor på det teologiska seminariet, och jag. I Zwai strålade vi samman med Per-Ebbe och Kristina Ingvert från Addis Abeba. På skumpiga vägar, som tillät en maxhastighet på 30 km/h, tog vi oss fram till byn Chaffe-Jila. När vi kom fick vi ett varmt mottagande. Många glada och välkomnande människor.
I dag är det fest i församlingen. Guds ord ska förkunnas och det ska bli dop. För det ändamålet är deras egen präst qes Requel närvarande.
I det lilla hus som tjänar som kyrka har ett hundratal människor samlats, mest unga, men även en del barn och några äldre. Evangelisten Dawit hälsar välkomna, leder i sång och bön. Allt sker på deras eget språk, oromiffa. Sången som följer är stark, glad och djup. Naturligtvis hålls takten med handklappningar.
– I dag ska 13 personer döpas, säger evangelisten. Vi börjar vår gudstjänst med det!
Fram kommer en stor, gammal gul diskbalja i plast. Den är fylld med brunt sjövatten. De 13 dopkandidaterna görs i ordning. Två är spädbarn, barn till församlingsmedlemmar. De övriga är tonåringar och äldre, mest unga män. Alla kommer från muslimska familjer. Här är det mycket ”muslim land”. En av pojkarna har fått leva gömd för sin familj fram till dopet. Han har utsatts för hot om repressalier, livshotande sådana.
Så kommer den stora stunden. I åldersordning med de yngsta först döps de till att tillhöra Jesus Kristus, till att av nåd få del av hans förlåtelse och försoning, till att från denna stund få vara medborgare i Guds rike genom Kristi kyrka.
Efter dopet följer predikan av Guds ord, lovsång och bön. Evangeliet om Jesus Kristus som världens Frälsare och hopp. Lovsång till denne segrare över djävul och död. Bön till alla goda gåvors givare, vår himmelse Far.
I slutet av gudstjänsten ställer evangelisten en fråga till de församlade:
– Är det någon här i dag som vill lämna sitt liv till Jesus, någon som vill bli frälst? Efter en stunds tystnad reser sig en gammal man. På klädnaden ser man att han är muslim.
– Det är första gången jag hör detta budskap. Jag behöver fundera lite innan jag tar ställning. Guds ord hade börjat verka i en människas hjärta.
När vi långt senare på eftermiddagen, efter en härlig gudstjänstdag, rullar tillbaka till Zwai, är min tanke: Vilket under jag har fått vara med om i Chaffe-Jila. Gud har verkat genom sina nådemedel – väckande och nyfödande. Undret i Chaffe-Jila gör att himlen jublar. Och störst av allt – likadana under gör Gud mitt ibland oss även i Sverige.
Lars Hjort