Under denna rubrik erbjuds plats för samtal och frågor er läsare emellan. Skicka gärna in tankar och funderingar som kan vara andra till eftertanke. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera och korta ner de bidrag som sänds in.
Under denna rubrik erbjuds plats för samtal och frågor er läsare emellan. Skicka gärna in tankar och funderingar som kan vara andra till eftertanke. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera och korta ner de bidrag som sänds in.
Vi kan alla dagligen ta del av den förvirring som råder i samhället då det gäller jämlikhet och jämställdhet. Ingen är väl ovetande om dess yttringar: en sammanblandning av begrepp som leder till konkurrens och avundsjuka i stället för kompletterande samverkan, samt ett raseri mot allt och alla som inte låter jämställdheten vara högsta norm.
Det finns dess värre en oroväckande vilsenhet då det gäller synen på manligt/kvinnligt i församling, föreningsliv och inom familjen också bland de ungdomar som har sitt andliga hemvist inom MBV och dess samverkande organisationer.
Och nu för jag deras talan som jag har lyssnat till muntligt och brevledes. (Jag har fått tillåtelse att citera.)
Unga kvinnor undrar, med djup smärta, om det är så att män och kvinnor inte har lika värde inför Gud. Då män uttolkar och utlägger Bibeln och i ord förkunnar allas lika värde, jämsides med att de i handling ”så självsäkert sätter oss kvinnor på plats” (som en ung kvinna uttrycker det), så sätts Bibelns trovärdighet på prov. Någon säger att ju äldre hon blir desto tydligare får hon veta att hon helst ska vara tyst då det gäller allvarliga frågor. Eller i alla fall inte begära att bli tagen på allvar.
Det finns de som klart säger att de inte orkar slå sig fram för att bli hörda och sedda. De vill inget hellre än att ”få fortsätta att vara kvinnor och ändå få plats i det som så mycket är männens värld”. En uttrycker sig så här: ”Jag vill inte stå på mig bara för att visa att vi kvinnor också har något att komma med; det jag verkligen har att komma med får inte drunkna och försvinna i allt stå-påendet.” Och ett sista citat: ” Läget är allvarligt. Kanske leder situationen till ett avståndstagande, ett förakt som kanske inbegriper Gud, och slutligen insikten att jag inte kan bekänna mig hit. Det är hemskt och jag vet inte vad jag ska göra åt det”.
Det finns bland dem jag citerat även kvinnor som hör till dem som syns och hörs i våra sammanhang, som alltså trots sin rika utrustning och sin förmåga att använda sina gåvor till välsignelse och glädje för oss alla känner det så här.
Utifrån detta väcks frågorna:
Har vi ett tydligt ledarskap i vår rörelse?
Har vi goda manliga förebilder?
Har vi goda kvinnliga förebilder?
Om svaren på någon eller några frågor är nej, vad gör vi åt denna brist?
Om svaret/svaren är ja, varför är då förhållandena som de är?
Om det finns goda manliga förebilder varför har de inte lyckats förmedla kvinnors och mäns lika värde inför Gud och människor emellan?
Eller är det så att dugliga, väl utrustade kvinnor inom olika områden helt saknas bland oss?
Vad beror det i så fall på och vad gör vi åt det?
Om det å andra sidan är så att det finns goda kvinnliga förebilder men att de inte syns/ inte får synas eller finnas vad beror då det på och vad gör vi åt det? Eller är det så att de unga saknar förmågan att tyda oss som är äldre?
Vems ansvar är i så fall det, vårt eller deras?
Jag tror att vi envar behöver våga ställa frågorna, och i bön om den Helige Andes ledning söka svaren och arbeta med vårt eget och våra ungdomars bästa för ögonen.
Det är viktigt att vi som älskar och vördar Guds ord ger en klar och bibelenlig undervisning om Guds skapelseordning, om människovärdet samt om uppgifter och kallelser inom familj, föreningsliv resp. församling.
Där det saknas tydlighet, undervisning och vägledning blir människor hänvisade till känslor och till opinionen. Och vart detta leder har vi väl sett och ser tydligt nog i sammanblandning av ämbetssyn och jämställdhetsyn inom de lutherska kyrkorna världen över.
Jag tror, efter att ha lyssnat, att läget är allvarligt, så som en kvinna påtalade. Och jag tror att det brådskar. Tålamod och tid att vänta är inte precis något som utmärker vår tid.
Det vi riskerar är att vi tappar bort unga människor och, ännu värre, genom vår oskicklighet medverkar till att de förlorar tron.
Lena A-Artman
Efter att ha framfört detta upprop vid KUS:s årsmöte den 17 juli i år uppmanades fru Artman att skicka in det till Till Liv.