Bön och bönhörelse

Bönen är de kristnas förnämsta gudstjänst näst efter predikoämbetet. I det sistnämnda talar Gud till oss, i bönen däremot talar jag med Gud. Martin Luther

 

Det tredje huvudstycket i Martin Luthers Lilla katekes behandlar bönen. I Stora katekesen förklarar Luther hur djävulen, världen och vårt eget kött sätter sig till motvärn när vi försöker hålla de tio buden. Då vi ser att vi inte kan hålla dem, inte ens om vi börjat tro, blir det nödvändigt att ansätta Gud med åkallan, rop och böner att han skall ge oss tron och hjälpa oss att hålla hans bud.

Bönen är alltså en följd av att Gud kommer till oss i lagen och evangeliet, som vi tidigare har behandlat i form av Tio Guds bud och Trons artiklar. Förhållandet är som vår in- och utandning – en naturlig del av det kristna livet. Bönen är vårt svar på Guds handlande.

 

HERRENS BÖN – PÅ GUDS BEFALLNING

Trots att bönen är en stor välsignelse, gör vårt kött oss ofta till likgiltiga och slöa bedjare. Därför inskärper Luther, att Gud har befallt oss att be. I anslutning till det andra budet får vi veta, att vi använder Guds namn rätt när vi åkallar honom, ber, tackar och lovar. Det betyder att befallningen till bön är lika sträng som alla andra bud.

Likväl skall bönen inte vara en utvärtes formel, ett pladder eller en uppvisning, även om det är viktigt att lära sig en yttre ordning för bönen. Jesus avvisar fariséernas uppvisning av sina bönestunder.

Vi bör ha höga tankar om bönen. Det som Gud har befallt oss att göra skall vi inte förakta eller försumma. Det är viktigt med regelbundna bönestunder, i ensamhet och i familjen, samt böner i vår gudstjänst och övriga sammankomster.

Den bön som Jesus själv lärde oss att be, Herrens bön, skall vara ryggraden i vårt böneliv. Martin Luthers förklaringar av Herrens bön i Lilla katekesen ger en fin undervisning om bönens väsen.

 

BÖN I JESU NAMN

Gud har också lovat att höra våra böner. Jesus har om och om igen försäkrat, inte minst i sitt avskedstal, att vi skall få det vi ber om i hans namn. Att inte ta till vara detta löfte är att vanära Gud och anse honom vara en lögnare.

När Daniel (Dan. 9) läser Jeremias profetbok i Babylonien och ser att Gud har mätt ut en tid på 70 år för fångenskapen, börjar han en ihärdig bön för sitt folk. Han, som av sina avundsmän inte kunnat anklagas för någon synd, går in som ställföreträdare för sitt folk och bär fram dess missgärningar som sin egen synd. Han bekänner, att den olycka som har drabbat hans folk är helt rättvis, eftersom de alla har syndat. Det enda han kan hänvisa till är Guds barmhärtighet.

Här ser vi en förebild till Jesus, som tar sitt folks alla missgärningar på sig och lider straffet för dem. Därmed blir Daniels bön en förebild för alla böner i Jesu namn. Den enda grund på vilken vi kan komma inför Gud med våra böner är vår Ställföreträdares förtjänst. I honom kan vi som benådade syndare komma i full frimodighet och lägga fram alla våra önskningar. I Jesus är vi klädda i Guds barns heliga kläder och kan träda fram inför Gud utan att väcka vrede.

Därmed kan vi som barn gå ut och in hos vår himmelske Fader och lägga fram allt vi känner, vår nöd och våra bekymmer liksom våra glädjeämnen och vår lovprisning för alla Guds goda gåvor. Bönen blir liksom summan av hela den vapenrustning som Guds ord lägger på oss för att vi skall bestå i striden för tron och komma lyckligt igenom till hemmet däruppe. Läs om Guds vapenrustning i Ef. 6:10‒18!

 

HÖR GUD ALLA VÅRA BÖNER?

Som barn har vi fått lära oss att Gud har ett ”telefonnummer”– Ps. 50:15: ”Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.”

Många är de som har ropat till Herren i sin nöd. Många kan också vittna om hur Gud har gripit in och påtagligt hört deras böner. Han har t. ex. sänt sin ängel för att avvärja en olycka. Abraham är ett bibliskt exempel på hur förbönen kan ändra Guds handlande (1 Mos. 18).

Många är också de som i svår sjukdom har ropat till Gud om att bli botade. Jesus botade ju alla sjuka som kom till honom, och han gav också sina lärjungar makt över sjukdomar och onda andar. Varför är det då så många som ber och ber utan att någonsin få svar?

Några menar att det beror på för svag tro. Säger inte Jesus att om vi bara har tro som ett senapskorn skall vi kunna förflytta berg? Därmed lägger man en oerhörd börda på handikappade och kroniskt sjuka, som har funnit sig till rätta i sin situation och ser att de också i den belägenheten kan tjäna Guds rike.

I många andliga övningar i vår tid har man övergett den ödmjuka bönen, där vi böjer vårt huvud, gärna också våra knän, för att i stället stå upp och med makt försöka betvinga Gud och kräva att han verkställer sina löften. Vi har ingen rätt att kräva något av Gud. Han vill ge oss sina goda gåvor av nåd för Jesu skull, inte för att vi förtjänar det genom våra högljudda rop eller ens genom vår starka tro.

Gud har ett ”telefonnummer” och linjen är alltid öppen.
Han har lovat: ”Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall
prisa mig.”

Vi ser här något av en paradox – en skenbar motsägelse – vars hemlighet Gud inte behagat avslöja. Å ena sidan lovar Gud att höra våra böner, men å andra sidan vill han att vi skall be: ”Ske din vilja.” Denna bön är den svåraste att be, men samtidigt den mest välsignelsebringande av alla böner. Vad är bättre än Guds goda vilja? Hur skulle jag bättre kunna veta vad som är bra för mig än han som vet allt och har all makt?

Här skall vi inte utforska Guds hemliga vilja utan göra som han har sagt. Vi skall be och åkalla honom i all nöd, lägga fram alla våra livsbehov för honom och tacka honom i alla livets situationer, samtidigt som vi i full barnatrygghet får lämna allt i hans barmhärtiga händer och be att hans goda vilja skall ske. Den balansgången är en trons övning.

”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” (Fil. 4:6‒7)

Ola Österbacka