Vi uppmanar er, bröder: tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla. 1 Tess. 5:14.
Enligt gamla evangelieboken belyser texterna för Tjugoandra Söndagen efter Trefaldighet från olika sidor hur Herren vill att sanna kristna skall bemöta varandra; alltså hur den som själv tagit emot förlåtelsen i Jesu blod och lever det nya livet i en daglig omvändelse skall förhålla sig till sina syskon i tron.
Det är synnerligen viktigt att ha den saken klar för sig, både i läran och i den personliga erfarenheten. Endast den som själv lever i Kristus kan förmedla hans hjälp till andra lemmar i kroppen. Därför bör man alltid börja med att rannsaka sitt eget förhållande till Frälsaren, innan man försöker hjälpa andra.
Tänk, så mycket lidande den rättfärdige Job skulle sluppit här i tiden, om Elifas, Bildad och Sofar först gått genom den trånga porten, befriats från sin framgångsteologi och sedan kommit för att trösta Job.
Och försök att betänka hur mycket lidande i evigheten alla de skulle kunnat besparas som här i tiden erbjuds hjälp med att ursäkta synden i stället för att uppmanas att göra upp den vid nådens tron.
Det är alltså oerhört viktigt hur vi bemöter varandra – att det får ske i Kristi sinne under Andens ledning. Annars är det stor risk att vi – tvärt emot apostelns uppmaning – kommer att trösta de oordentliga, i vår otålighet tillrättavisa de missmodiga och gå förbi de svaga.
Nu frågar någon: Hur skall detta gå till? Det är väl inte lämpligt att jag, som har många fel och brister för egen del, tillrättavisar någon annan?
– Herren har aldrig menat att denna uppgift skulle fyllas av felfria och fullkomliga människor, för sådana finns inte, utan han vill använda bristfulla syndare i denna tjänst.
– Men om jag då går och försöker tillrättavisa en broder, som inte lever rätt enligt Guds ord, så kanske han svarar med att peka på något som inte är rätt i mitt liv, och då blir ju det hela enbart pinsamt.
– Jaså, varför det?
– Jo, då börjar han ju bara peka på mina fel i stället för att rätta till sina egna.
– Tål du inte en sådan granskning då?
– Ingen är väl felfri…
– Nej, det har vi redan konstaterat, men om du är rädd för att han skall peka på något fel hos dig, beror det kanske på att du inte själv har ”rent mjöl i påsen”. Du har börjat påtala fel hos honom i stället för att rätta till dina egna. Men skulle det vara någon synd som du har bekänt eller dagligen måste bekänna och få ny nåd och kraft att stå emot, så har du väl inget att dölja? Och skulle det vara så, att han påpekar något som du själv varit omedveten om, bör du väl bara vara tacksam och skynda till Frälsaren med bön om nåd och rening?
– Jo, så bör det ju vara, om det andliga livet är någorlunda friskt.
– Visst är det väldigt lite av ömsesidig förmaning bland bekännande kristna i dag. Vad kan det bero på?
– Jag tror vi har berört det redan.
Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedraga. Hebr. 3:12‒13.
Jan Johansson