Genom den evangelisk-lutherska bekännelsen bevarar vi det som är centrum i Bibelns budskap: rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus. Återupptäckten av evangelium om Guds nåd är Luthers gåva till oss. Martin Luther var en syndare som vi och det är oklokt att fästa vår tillit till honom eller någon annan förkunnare. Gör vi det blir vi förr eller senare besvikna. Det värdefulla i den lutherska bekännelsen är att den går tillbaka till bibelordet och utlägger bibliska sanningar. Det är bara bibelordet som håller att lita på. Det är det viktiga Luther har lärt oss.
Endast skriften gäller som grund för vår tro och bekännelse. Det är bara vad Gud har sagt som är oeftergivligt och håller i den andliga kampen.
Jesus svarade djävulen med: ”Det står skrivet…” och citerade Gamla Testamentet som ett självklart Guds Ord (Matt. 4:4‒11). Nya Testamentet har bevarat Jesu undervisning genom dem som vandrat med honom och varit vittnen till hans död och uppståndelse (Apg.1:21‒22). Paulus skrifter är också Guds Ord genom att de blivit godkända som sådana av apostlarna (2 Petr.3:15‒16). Det är alltså Gamla och Nya Testamentet vi har att hålla oss till.
Endast Kristus är grunden för vår bekännelse. Nya Testamentet är skrivet för att vi ”skall tro att Jesus är Messias, Guds Son” (Joh. 20:31). Det är den bekännelsen som räddar och ger liv. ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg. 4:12).
Även Gamla Testamentet handlar om Jesus (Luk. 24:27). När vi läser Skriften kan vi få den Helige Andes hjälp att höra Jesu röst (Joh.10:3) och att se på Jesus (Heb. 3:1, Joh.16:14). Här är också den lutherska bekännelsen till hjälp för att lyfta fram Jesus som Bibelns kärna och stjärna.
endast nåden är grunden för att vi blir helt frikända av Gud. Försöker vi bygga på vår egen prestation eller helighet, kan vi bara förtjäna straff och utestängning från gemenskapen med Gud. Litar vi däremot på Jesu blod blir vi totalt frikända av bara nåd, och får frimodigt gå fram till nådens tron (Heb. 4:16, 10:19).
Endast tron kan ta emot nåden. Den räddande tron räknar inte med något i oss själva som grund för vår rättfärdighet. Grunden finns enbart i Jesus och hans rättfärdighet (Rom. 1‒4). Att tro är att ta emot honom (Joh.1:12). Luthers förkunnelse om den troende som samtidigt syndare och rättfärdig har varit till stor hjälp för mig. Det är oerhört befriande att min tro på Jesus räknas mig till full- ständig rättfärdighet inför Gud, trots att synden samtidigt finns kvar i mitt hjärta (Rom. 3:26, 4:3).
Endast Gud tillhör äran! Äran tillhör inga förkunnare, kyrkor eller föreningar. Det är en som ska ha äran. Hans namn är Jesus. Det är honom vi bekänner oss till (Heb.3:1).
Den evangelisk-lutherska bekännelsen om tron på Jesus enar och avgränsar. Avgränsningen sker bland annat mot ett förnekande av Jesus som Kristus, Guds Son (1 Joh. 4:2), och mot ett förnekande av evangelium om Guds nåd i Kristus (Gal.1‒3). För Luther blev det nödvändigt med avgränsning mot den katolska lärans fördunkling av Guds nåd och mot svärmare som satte egna uppenbarelser över Skriften och förnekade Guds nåd på andra sätt. Det finns goda skäl för samma typ av avgränsningar i dag.
Bekännelsen ger å andra sidan en enhet i tron mellan syskon på olika håll i Kristi kyrka. Har vi det centrala gemensamt, kan vi vara till hjälp för varandra även om detaljer skiljer. Jag tror det är Guds vilja att vi hittar och erkänner varandra i våra olika sammanhang, på basen av en gemensam syn på den evangelisk-lutherska bekännelsen. Det kan vara ett sätt att jämna ut våra skavanker så att det viktiga får komma i centrum, nämligen förkunnelsen om rättfärdiggörelsen genom tron. Ett utbyte mellan våra olika bekännelsetrogna traditioner skulle kunna leda till att dessas brister kommer mer i bakgrunden och att det gemensamma och centrala får lysa fram klarare.
Styrkan med den evangelisk-lutherska bekännelsen är att den får oss att fästa våra ögon på Jesus och att ge honom äran. På den bekännelsens grund ska vi en dag få säga: ”Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.” (Upp.5:13)
Torbjörn Swartling, leg. läkare, Uddevalla