Bibeltrohet ligger många av Till Livs läsare varmt om hjärtat. Den är en viktig del av vår traditions identitet. Bibeltrohet är ett honnörsord. Och strävan därefter är absolut en av rikedomarna i vår rörelse. Den utgör ett rikt arv att förvalta, förnya och förankra hos fler.
Kanske är längtan efter bibeltrohet svagare i dag än förr, även bland oss? Kanske är vi i dag mindre måna om att tro och lära bibelenligt? Kanske har vi i vår tid en mer okritisk inställning till den förkunnelse vi lyssnar till?
Det är i så fall allvarligt. Kristen tro, förkunnelse, lära och liv bör ständigt prövas mot Skriften för att se om den håller måttet. Det är ju bara Sanningen som är av värde. Och Sanningen finner vi i Skriften. Att Bibeln får vara ett levande rättesnöre – kanon – är en ödesfråga för varje kristen rörelse och varje enskild troende.
Rörelser med en uttalad önskan och strävan att vara bibeltrogna har ofta varit mera ivriga att pröva andras bibeltrohet än sin egen. Men ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Sen ser du klart nog för att ta bort flisan ur din broders. Bibeltrohetssträvan bör paras med ödmjukhet.
Kyrkohistorien visar många exempel på rörelser som varit fångade i sin egen tradition och kultur – mot sin vilja och sina ansträngningar. Även om det är svårt att objektivt pröva sin egen bibeltrohet måste vi försöka. Brister finns med all säkerhet också hos oss.
Vad gäller exempelvis förkunnelsen handlar det inte bara om att det som sägs skall vara riktigt. Förkunnelsen kan vara obiblisk också p.g.a. av det som inte sägs. Är vår förkunnelse i överensstämmelse med Bibeln i den meningen att den famnar hela dess bredd? Eller är vår förkunnelse för ensidig? Förkunnar vi Guds storhet, mäktighet, helighet och kärlek? Hur är det med efterföljelsen, helgelsen, konkreta förmaningar och nådegåvor?
Eller hänger korset och dess budskap i luften i vår förkunnelse, utan bakgrund och utan fortsättning? Ansvaret att pröva både sin egen tro och den förkunnelse man hör faller på en och var, inte endast på prästen eller predikanten. Något ligger det i talesättet att predikanten inte förkunnar bättre än vad församlingen kräver.
Ibland upptar jakten på bibeltrohet hela bibelintresset. Men nu är Bibeln inte bara ett rättesnöre. Den är framför allt Guds uppenbarelse till oss människor. I Skriften möter Han som håller hela universum i sin hand oss människor. Tänk – Gud är inte tyst. Han talar! Följden borde vara självklar – förundran och bibelanvändarglädje! Här finns näring för de andligen svultna till tro, uppbyggelse och fördjupning. Detta är orsaken till att en bibelförankrad undervisning traditionellt är så högt prioriterad hos oss. Det är därför unga människor uppmuntras att göra bibelläsning till en regelbunden god vana som följer dem genom livet, osv.
Det finns alltså också ett arv av bibelglädje hos oss att förnya! Medvetna och ”bibelsprängda” lekmän är en enorm tillgång för församlingar och missionsföreningar. Bibelanvändarglädje är en verklig rikedom för en kristen rörelse!
Under 1999 pockar Bibeln på vår uppmärksamhet, inte minst genom att nya bibelöversättningar söker läsare. Kunde det inte vara på sin plats att göra 1999 till ett Bibelns år med förnyad bibeltrohet och bibelglädje för oss var och en och i våra missionsorganisationer och föreningar!
Fredrik Carlsson Ordf. i KUS