Stockholms stadsmission grundades 1853 som ett sällskap för evangelisation och socialt hjälparbete med C. O. Rosenius bland initiativtagarna. Bland hans efterföljare levde medvetandet om ett socialt ansvar kvar åtminstone fram till femtiotalet. Sedan bredde Välfärdssverige ut sina skyddsnät. Nu har dessa börjat få omfattande revor. Många faller utanför. Dags att återuppliva ansvaret bland kristna bekännare! Här presenteras ett efterföljansvärt exempel.
Stockholms stadsmission grundades 1853 som ett sällskap för evangelisation och socialt hjälparbete med C. O. Rosenius bland initiativtagarna. Bland hans efterföljare levde medvetandet om ett socialt ansvar kvar åtminstone fram till femtiotalet. Sedan bredde Välfärdssverige ut sina skyddsnät. Nu har dessa börjat få omfattande revor. Många faller utanför. Dags att återuppliva ansvaret bland kristna bekännare! Här presenteras ett efterföljansvärt exempel.
Ett reportage om S:ta Clara kyrkas diakonala arbete i Stockholm
Vi börjar vår intervju med bön i kyrkan. Det är en passande inledning till vårt samtal, ett kast mitt in i verksamheten, kan man säga. Man har bön två gånger varje vardag i Clara kyrka, kyrkan som ligger mitt i Stockholms citykärna, mellan Centralstationen och Sergels torg – två platser där många människor vistas som är viktiga för arbetet i Clara kyrka: utslagna missbrukare, hemlösa och vanliga stressade stockholmsbor. Vi är ett trettiotal personer som samlas i bön denna fredagseftermiddag. Den brokiga skara som infinner sig har gott om böneämnen. Några har just kommit tillbaka från Sergels torg, där de mött narkomaner och hemlösa, delat ut fika och samtalat. Flera namn nämns i bön. Vi ber för politiker i stan.
Vi tackar för arbetsveckan som gått. Vi tackar och lovsjunger Gud. Efteråt får de som vill ta för sig av bröd som blivit över från smörgåsutdelandet. Någon som ser hungrig ut tar en limpa. En student tar sig en fralla för att sedan skynda ut i stockholmsvimlet.
EN KYRKA MITT I STAN
Sankta Clara kyrka är en av tre kyrkor i Stockholms Domkyrkoförsamling. Den byggdes i slutet av 1500-talet, brann 1751 men byggdes upp två år senare. I början av 1900-talet totalrenoverades kyrkan och fick då också sin nuvarande höjd på tornet – 116 meter över havet. Den är en av Stockholms högsta byggnader, en självklar del av stans profil bredvid Stadshuset, Globen och Kaknästornet. Kristina Tosteberg är sedan fyra år tillbaka diakoniassistent i Clara kyrka. Hon berättar livfullt och engagerat om kyrkans historia och bakgrunden till det diakonala arbete som utförs av kyrkan i dag. Platsen kyrkan ligger på är gammal klostermark. På 1300-talet startade S:ta Clara av Asissi en clarisserorden här. Kristina ser en länk från den tiden, då klosterlivet präglades av överlåtelse och bön, till det som bär upp S:ta Claras arbete nu för tiden. Mäster Samuel, som fått en gata i klarakvarteren (den ligger utanför Clara-kvarteret) uppkallad efter sig, startade en gång en av Stockholms första skolor på området. ”Tankarna är desamma i dag”, säger Kristina, ”– att nå ut till de små.”
Till stor glädje har några personer med drogmissbruk ”kommit loss”, blivit befriade från sitt missbruk och fått ett nytt liv. En kvinna som varit prostituerad bor nu hos en kristen familj långt borta från Stockholm.
UPPSÖKANDE ARBETE
I våra dagar riktar sig Clara kyrkas diakonala arbete främst mot hemlösa, missbrukare och prostituerade. Man har ett uppsökande arbete, där man erbjuder gratis kaffe och smörgåsar och ibland sopplunch. Kyrkans dörrar står öppna dagligen. Den som vill kan komma in och prata en stund eller få hjälp att ringa socialen. ”Vi pratar ofta om Jesus”, säger Kristina.
Varje vardag står en grupp från Clara vid en kaffevagn på Sergels torg, eller ”Plattan”, som torget också kallas, från klockan 13 till dess att allt är slut, och en stund till. Vi står ju inte bara där för fikats skull”, säger hon. ”Femton liter kaffe, fyra liter mjölk, smörgåsar…” Kristina vet exakt. Hur snabbt fikat går åt är väldigt olika, beroende på t. ex. pensionstider eller om polisen nyligen gjort en razzia. Tidigare arbetade man vid Sergels torg i en friggebod, som man kallade ”Kapell Sergel”. Den fick man tyvärr ta bort, då Kulturhuvudstadsåret 1998 skulle ta form. Kapellet fick bli en mobil kärra i stället.
Två kvällar och nätter i veckan står några från Clara vid Malmskillnadsgatan, där många prostituerade går. Gruppen från Clara finns till för att samtala, ge närhet och dela ut fika. Trots att arbetet bara pågått något år, har man fått kontakt med flera av kvinnorna och även några ”torskar” – de som köper sexuella tjänster.
SKAPAR NÄRA RELATIONER
Jag frågar vad resultatet blivit av dessa arbeten. Kristina svarar snabbt: ”Mycket mer att önska, förstås.” Jag tror att jag förstår vad hon menar. Att se stor, stor nöd varje dag, se samma personer som lider år efter år.
Visst finns det mycket att önska! Men Kristina berättar med värme om alla fina kontakter man fått, vilka goda relationer man har till dessa människor sedan flera år och hela tiden benämner hon dem ”vänner”. Till stor glädje har några personer med drogmissbruk ”kommit loss”, blivit befriade från sitt missbruk och fått ett nytt liv. En kvinna som varit prostituerad bor nu hos en kristen familj långt borta från Stockholm.
Många av dem som finns i kyrkan i dag har missbrukarbakgrund. Deras arbete betyder speciellt mycket, berättar Kristina. De har en helt annan ingång och förståelse än många av oss. Samtidigt är de mer sårbara. Många arbetar inte direkt på Plattan, ett sådant möte kan göra så ont, trots att man fått vara med om ett helande.
BÖNEN ÄR A OCH O
Jag undrar över grunden och inspirationen till det speciella arbete kyrkan bedriver. Kristinas svar kommer självklart: ”Bönen.” Allt sedan kyrkan hade en praktikant från Sydkorea sommaren 1994, som gav omdömet: ”You pray too little in this church” (ni ber alltför lite här i kyrkan), har de anställda haft två timmars bön på arbetstid varje dag på prov.
Bönestunderna har behållits och man började bjuda in allmänheten till bön.
”Vi ber för vårt land, staden, kyrkan, för varandra och sist oss själva”, berättar Kristina. Alltid i denna ordning. ”Börjar vi med att be för oss själva, kommer vi oftast inte längre.” Och sedan man börjat med dessa bönesamlingar, har allting gått uppåt: besökare till vagnen på Plattan, söndagsgudstjänster och vardagsmässor. Kristina citerar Carl-Erik Sahlberg, präst i S:ta Clara: ”Får vi för mycket att göra, får vi bara sluta be ett tag, så blir det lugnare igen.” Med ett lite allvarligare tonfall tillägger hon att bönesamlingarna också är utmärkta tillfällen att bjuda in folk till kyrkan. Få sjunga, få förbön och stillhet.
”Dessutom”, fortsätter hon,” stärker bön relationer, och vi själva får hjälp att minska konflikter mellan oss.” Ja, säg något som är negativt med att be!
”Överallt där det står att Jesus ser, är uttrycket som innebär ’sedd och älskad’ använt.” Sedd och älskad – det är en utgångspunkt också för
arbetet i Clara Kyrka.
DET HANDLAR OM ATT SE OCH ÄLSKA
En viktig grund för arbetet är också att ha inspirerade ledare. ”Carl-Erik, vår präst, är verkligen en visionär”, säger Kristina.
Carl-Erik Sahlberg, som är teologie doktor och forskare i kyrkohistoria och missionskunskap, har i boken ”Längtan efter Liv” (recenserad i Till Liv 10/97) beskrivit vad som kännetecknar en växande kyrka genom historien. Dessa punkter vill kyrkan låta vara gällande i sitt arbete.
Det handlar bl.a. om att låta kyrkan vara öppen för alla, ha omsorg om människor i nöd, ha en kärleksfull gemenskap och enkel och rak förkunnelse om Jesus. En lapp på anslagstavlan visar de mål Clara kyrka satt upp för sitt arbete under året. Tio frälsta och befriade ur narkotika och alkohol. Tio hemgrupper. Kapell Sergel tillbaka… Arbetet är stort!
Men hur finner man former för att verkligen möta dessa trasiga personer? Något som uppenbarligen fungerar i kyrkans arbete, men som inte är självklart för oss vare sig som individer eller som församling och förening. Kristina funderar lite. ”Jag tror att det handlar mycket om att se. Se och bry sig om. Finnas tillgänglig. Och också att vara helt ärlig.” Den som bara spelar barmhärtighet, blir avslöjad på en gång. ”De är ju inte dumma! De märker äkthet direkt. Det är en överlevnadsstrategi. Utan ett skarpt sinne klarar man inte av att leva flera år på Plattan.”
Respekt tycks vara ett viktigt ord för bemötandet av dessa människor – något som för övrigt borde känneteckna alla möten alla människor.
I Bibeln står flera uttryck för att ”se”, berättar Kristina. ”Överallt där det står att Jesus ser, är uttrycket som innebär ’sedd och älskad’ använt.” Sedd och älskad – det är en utgångspunkt också för arbetet i Clara Kyrka.
Vad har då andra kyrkor och kristna organisationer att lära av Claras arbete? Kristina svarar enkelt att alla måste finna sina människor att tillämpa missionsbefallningen på. ”S:ta Claras kallelse är att vara en kyrka mitt bland de människor som finns här”, säger hon. Ja, Clara kyrka har blivit ganska känd för en diakonal profil på sitt arbete. Kristina berättar att kyrkans diakon, Inga Pagréus ibland kallas ”Stockholms Moder Theresa”. Jag frågar om uppmärksamheten lyfter upp eller hämmar arbetet.
”Vi är inte intresserade av att bli upphöjda på en piedestal”, försäkrar Kristina. ”och egentligen är det ju inte så märkvärdigt. Bara kaffe, mackor och bön! Men vi har en stor Herre!”
Pernilla Johansson arbetsterapeut, Stockholm