Kristi kärlek tvingar oss

Fader, förlåt dem. De vet ju inte vad de gör. Luk. 23:34.

Du känner igen orden. Du har säkert hört dem många gånger, inte minst vid påsktid. Men har du reflekterat över dem? Har du tänkt på vilken oerhörd kärlek som ligger i dessa ord, som var bland de sista Jesus uttalade innan han dog på korset. ”Fader, förlåt dem.” – Förlåt dem som har smädat, slagit, piskat och till slut hängt mig här på ett kors för att dö. – ”De vet ju inte vad de gör.”

Nog visste de vad de gjorde, kan vi tycka. Prästerna hade väntat på detta tillfälle länge. De hade planerat för det och säkert längtat efter det.

Men de visste inte att de drog en fruktansvärd dom över sig själva, för de ville inte tro att den de dödade var den Helige, Guds Son. För Jesus var inte den fysiska smärtan de tillförde honom störst, utan det att de vände sig mot Gud och på så vis skrev under sin egen dödsdom.

Och hur är det nu med oss? Är vi Kristus-lika? Har vi något av Kristi kärlek i oss? Hur reagerar vi i dag när vi får det ena piskrappet efter det andra (kvinnoprästfrågan, Ecce Homo-utställningen m.m.)? Är det så att vi mest tar illa vid oss när man undrar hur vi kan vara ”så gammalmodiga och trångsynta”?

Det gör ju inget att de hånar oss. Allvaret ligger i att de hånar Den Helige och så drar en dom över sig. Längtar vi kanske efter att de ska få sin dom? Det gör inte Jesus. Han älskar dem och vill inget annat än att de ska vända om till honom.

Så låt oss be för dem! Be att de ska se vad de gör. Be att de ska komma till Herren, för hos honom finns förlåtelse och en stor kärlek. Låt oss också be om att bli mer lika Honom, som t.o.m. kan be för sina fiender.

Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Ef. 5:1‒2.

Sofia Nilsson lärare, Åstorp

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan