Torsdagen den 18 februari var den stora och efterlängtade dagen inne. Äntligen skulle eleverna på Strandhems Bibelskola, efter många och noggranna förberedelser, påbörja den långa resan till Kenya.
Torsdagen den 18 februari var den stora och efterlängtade dagen inne.
Äntligen skulle eleverna på Strandhems Bibelskola, efter många och
noggranna förberedelser, påbörja den långa resan till Kenya.
Lars-Åke Nilsson och Fredrik Hector ställde upp med att skjutsa våra sex förväntansfulla elever från ett snöigt och 12 minusgradigt Strandhem till incheckningen vid SAS-terminalen i Malmö, där Eskil Engström och undertecknad anslöt sig till den otåliga och resfebriga lilla skaran. Fastän tre av deltagarna aldrig någonsin flugit förr och trots att många aldrig varit utanför Europa tidigare, gick hela resan fint och vi tog mark i Nairobi tidtabellsenligt sent på kvällen. I det ögonblick då vi beträdde afrikansk mark hördes ett genomträngade glädjetjut från Linas och Lisas strupar skalla över landningsbanan i den ljumma tropiska natten.
NAIROBI OCH FÖRSTA KULTURCHOCKEN
Nästa dag ägnades åt att bekanta sig med en helt ny värld. Fotvandring från Flora Hostel till Nairobis centrum: vänstertrafik, annorlunda trafikbeteende, gatubarn, tiggare, Kenyatta Avenue, Uhuru Highway, Nyayo House, området kring den bombade amerikanska ambassaden, parlamentet – allt på en höjd av c:a 1 800 meter över havet och i alla fall framåt dagen i strålande solsken och med blå himmel. Senare under resan medgavs från mer än en deltagare att detta hade varit en psykiskt mycket jobbig upplevelse. Pär: –Visst har man sett mycket liknande förut på TV, men att konfronteras med fattigdom och elände i verkligheten är något helt annat!
FIKA VID EKVATORN
Påföljande dag fick vi flyga vidare västerut. Vid flygplatsen i Kisumu mottogs vi av hela MBV:s aktiva missionärskår i landet: Karin Gunnarsson, Paula Söderlind och Gunnel Gustavsson som, sedan de väl stuvat in oss, vår packning och sig själva i missionens minibuss, tog oss med på en liten tur norrut igen till vårt eget halvklot sedan vi givetvis passerat den magiska ekvatorn. Där smakade det ypperligt med saft och kakor när väl ett oräkneligt antal jag-har-varit-vid-ekvatornfoton tagits.
Efter välsmakande lunch och sightseeingtur i Kisumu bar det sedan iväg över ”potholes” och ”bumps” till Matongo, där vi gjorde ett kortare uppehåll för att bese den stora kyrkan, huset där Brita och John-Erik Ekström bodde samt MLTC.
På krokiga, steniga men framför allt dammiga vägar nådde vi slutligen vår första destination – Ogango. Där mottogs vi och hälsades välkomna av Gunhild Andersson (f.d. Kenya-missionär på tillfälligt besök i landet) just före skymningen.
SÖNDAGSGUDSTJÄNST, OLDC, TEGELTILLVERKNING
Under söndagen fick vi uppleva en vanlig men välbesökt gudstjänst i kyrksalen på Ogango. Predikan på swahili tolkades för våra elever (av vilka tyvärr Kersti och Pär inte kunde vara med p.g.a. att de inte kände sig helt bra) av Gunhild och Karin. Sedan var det vår tur att hälsa på församling en och sjunga några sånger för dem – på engelska, svenska och swahili! Mycket uppskattat! Därefter anmodar så evangelisten ett par frivilliga i församlingen att avsluta dagens gudstjänst med bön och tack till Herren. Det är inte tyst särskilt många sekunder: ett par kvinnor (församlingens flertal tycks här liksom på de flesta andra ställen bestå av kvinnor och barn) hörsammar genast uppmaningen. Ett par dagar senare kommenterar Joakim denna händelse på följande sätt: – Denna frimodighet till att be har gjort ett mycket starkt intryck på mig! Hade något liknande kunnat ske i något av våra missionshus i Sverige i dag?
Under resten av tiden vi tillbringade på Ogango och som gick i värmens tecken såväl andligt som lekamligt blev det rikligt med tillfällen för våra bibelskoleelever att träffa och umgås med de tretton kvinnliga eleverna på OLDC. Tappra och framgångsrika försök gjordes att kommunicera i tal och sång över språk- och kulturgränser, och den gemensamma utflykten längs dammiga, solstekta vägar till tegelbruket i Sironga ett par kilometer utanför Ogango och det intressanta studiebesöket där gjorde sitt till för att sammansvetsa kristna elever med helt olika bakgrund, men med samme Gud och Frälsare.
Vi hade också förmånen att på ort och ställe få lyssna till Gunhilds medryckande redogörelse för hennes mångåriga och trogna insats för litteraturarbetet inom ELCK. Tyvärr fick vi också höra om en container, som står på Itierio och som till bredden är fylld med evangelisk-lutherska skrifter på ett flertal olika språk, men som dessvärre förblir fylld, eftersom ingen inom kyrkan tycks vilja distribuera denna livsviktiga litteratur.
Efter att ha träffat och samtalat med WMPL-missionärerna Anki och Dean Apel, var det så dags för oss att bli skjutsade till nästa uppehållsort på vårt studiebesök – Itierio.
ITIERIO: VATTENBRIST, VÄRME, TORKA
På Itierio, där vi på allra bästa sätt sköttes om av Paula och Gunnel, fann vi att det faktiskt var ännu varmare än på Ogango, en dag var det t.o.m. 36,4 grader i skuggan! Trots detta, och trots att vi verkligen fick ransonera tvättvattnet (dock ej dricksvattnet!), eftersom inget riktigt regn fallit sedan i oktober föregående år, var humöret för det mesta på topp, och förutom en liten shoppingtur till Tabaka utanför Itierio för att inhandla kisiistensaker samt en påhälsning hos vår missionärsveteran, Anna-Brita Albertson, hann vi även med att besöka ELCK:s huvudkontor, kliniken, bokaffären, studion m.m.
BESÖK OCH ÖVERNATTNING I KURIA
Tidigt på morgonen den 25 februari begav sig så hela gruppen anförd av Paula och Gunnel söderut i riktning mot Tanzania. Men ett par mil innan vi kommer fram till gränsstaden Nyamaharaga, tar vi på dammiga men ändå ganska hyggliga vägar in åt vänster, alltså österut, in i kuriafolkets område. Här pågår sedan några år ett utåtriktat evangelisationsarbete och målet för vårt besök är kuriasamhället Ngukumuhando, där ELCK har en liten församling med präst, evangelist samt en liten jordkyrka med plåttak.
På denna plats blir vi i dubbel bemärkelse varmt välkomnade: vi bjuds först på läsk, sedan får vi gå runt på hembesök tillsammans med prästen och evangelisten till ett stort antal hyddor i och runt byn.
Överallt sjungs en sång på swahili, läses ett ord ur den Heliga Skrift på kuriaspråket, så bedes en avslutande bön, varefter man bjuder in till bibelstudiet, som skall hållas i kyrkan klockan 14:00. Dock, klockan 14:00 sitter vi fortfarande och äter den kenyanska mat – ugali, kött, ris och bönor – som vi så rikligen blir undfägnade med. No hurry in Africa! Runt klockan 15:00 dricker vi i godan ro det extremt söta te med mjölk som man brukar få överallt i detta land. När klockan så sakteliga närmar sig 16:00 börjar saker och ting dra ihop sig i kyrkan. Det blir sång, bön, körsång och då bibelstudiet börjar, är kyrksalen i det närmaste fullsatt. Sen ska gruppen från Sverige presenteras, liksom missionärerna från Itierio, och slutligen får så bibelskoleeleverna sjunga ett par tre sånger, av vilka församlingen helt naturligt och mycket förståeligt mest uppskattar den på swahili!
En stor upplevelse är det sedan att tillbringa kvällen och natten långt ute i mörkaste Afrika – i hus utan elektriskt ljus, utan riktig toalett, utan telefon, utan rinnande vatten men med vänner, kristna vänner, och med samme Far vakande över sina barn! Pär, som dragits med vissa sömnsvårigheter, medgav senare att han dittills aldrig sovit så gott och tryggt under hela denna resa som han gjorde under denna primitiva övernattning.
CHESINENDE OCH NAKURU
Om övernattning under vanliga afrikanska förhållanden kunde anses som en av höjdpunkterna på denna studieresa, så var ett besök i Nakuru, för att bese kyrkan och församlingslokalerna där, en annan. Samtliga elever hade på ett eller annat sätt kommit i kontakt med eller själva aktivt deltagit i Nakuruprojektet, så därför kändes det riktigt och angeläget att besöka denna stadsförsamling.
Dit åkte vi för att fira gudstjänst den 28 februari via övernattning i Chesinende. Vi uppskattade alla samvaron och gemenskapen med våra kristna bröder och systrar i Nakuru, men kunde också notera att kyrka och församlingslokaler är långt ifrån färdiga. Här funnes nog plats för nya friska missionärsinsatser från MBV:s sida – inte för att se till att det byggs färdigt, men för att tillsammans med församlingen bygga upp Kristi kropp!
När vi ganska sent på söndagskvällen glada, nöjda och tacksamma återkom till Itierio, hade det, till alla kenyaners glädje, regnat rejält, och temperaturen hade, till alla svenskars glädje, sjunkit avsevärt.
GIVANDE FÖRDJUPNINGAR
Måndagen den 1 mars och tisdagen den 2 mars ägnades åt alternativa program. Då kunde var och en besöka och fördjupa sig i något som hon eller han var speciellt tilltalad och intresserad av. Annika Nilsson, Kersti Svensson och Lina Jämstorp följde till exempel med SLEAF-missionären Kristian Sjöbacka från Atemo, då han i egenskap av ungdomsarbetare besökte några grundskolor i luo-området; Lisa Andersson, Joakim Persson och Pär Persson fick vara med om att hälsa på och sjunga för hela Itierios gymnasieskola i samband med morgonbönen (assembly), då hela skolan står uppställd ute på skolgården före dagens lektioner. Då passade också rektorn på att tacka Gud för att landet fått regn! Andra fördjupningsbesök som företogs gällde kliniken på Atemo, studion på Itierio samt Teologiska Seminariet på Matongo.
MOT AMBOSELI OCH MOMBASA
Omdömet om hur pass givande och välsignade våra dagar på missionsfältet i västra Kenya tillsammans med missionärer och kenyanska trossyskon varit, framkom med all önskvärd tydlighet då ett par av deltagarna på morgonen den 3 mars, då vi skulle lämna Itierio för den långa färden tillbaka till Nairobi, uttryckte att de egentligen inte ville resa tillbaka: – Jag vill inte resa härifrån, jag vill stanna här, upprepade en av eleverna gång på gång. Och vi andra hade också små klumpar i halsen!
Ja, vi fick verkligen vara med om mycket, och lära oss otroligt mycket framför allt av våra kunniga och erfarna missionärer. Ett studiebesök av detta slag är faktiskt inget mindre än en dröm som äntligen går i uppfyllelse för en lärare i missionslära vid Strandhems Bibelskola. Det blev en fullträff, som vi hoppas ska föra välsignelse med sig på mer än ett sätt.
En elev tillstod vid något tillfälle: – Jag kommer inte att vara riktigt samma person efter detta! Och samma sak gäller nog oss alla som var med på denna innehållsrika och minnesvärda resa – kanske inte i första hand för att vi fick uppleva så mycket nytt och spännande, utan för att vi hela tiden märkte att Herren är nära. Det vet vi i och för sig att han är överallt, men det märks på ett alldeles särskilt sätt i Afrika!
I Nairobi skildes så våra vägar: Eskil och jag for tillbaka till ett grått men ändå aningen våraktigt Skåne, under det att gruppen gav sig av på nya äventyr till djurparken Amboseli och de salta baden i Indiska Oceanen. Men det är en helt annan historia…
Per-Martin Hjort Biträdande missionssekreterare, Vinslöv