Trohet mot sanningen
I Johannes tredje brev skriver aposteln till en man vid namn Gajus om några män som var utsända för att förkunna Guds ord: ”Därför är vi å vår sida pliktiga att ta oss an sådana män, så att vi blir deras medarbetare till att främja sanningen.” Dessa ord måste i dag alla de ta till sig som vill att Guds ord fortfarande ska bli förkunnat i sin fullhet och sanning.
De män som härvid först kommer i våra tankar måste vara de som uppenbarligen är kallade av Gud att predika hans ord och som vill vara lydiga denna kallelse, men som just på grund av sin tro mot Ordet vägras tjänst i den kyrka de tillhör och vill tjäna. (– – –)
De män som inte låter sig manipuleras utan står fasta vid Guds ord blir vittnen om den sanning som världen inte känner och som den falska andligheten inte kan tolerera. De som förblir ståndaktiga också när det kostar dem själva något blir vittnen om att det finns andra värden än att vinna framgång och göra karriär i världen. De blir vittnen om att sanningen inte är grundad i opinionssiffror och att den inte kan ändras och anpassas efter politiska beslut. (– – –)
Aposteln skriver att vi är pliktiga att ta oss an sådana. Det är alltså inte fråga om välgörenhet utan plikt. (– – –) Vad frågan i verkligheten gäller är om Guds ord helt och oavkortat ska få förkunnas och göras gällande i handling eller inte. (– – –)
Vi ska glädjas över och tacka Gud för alla dem som också under motstånd och trångmål blir trogna Kristus. Ty i deras ståndaktighet blir Guds ords sanning uppenbar och därmed hans trofasthet och makt att frälsa. Såsom aposteln också skriver: ”Jag har ingen större glädje än den att få höra att mina (andliga) barn vandrar i sanningen.” Ingvar Jonsson i Kyrka och Folk 6/99
Så gjorde Martin Luther
I dag finns det många, också inom lutherska kyrkor, som, när de ser läroutvecklingen och kyrkosplittringen inom den reformatoriska kristenheten, ifrågasätter Luthers ”Skriften allena”. Man menar, att det måste finnas en kyrklig auktoritet, som tolkar Skriften. Men Luther menar inte, att var och en skall sitta och läsa sin Bibel, för att så att säga själv tänka ut den kristna trons innehåll. Kyrkoläran finns där och vi börjar inte från ”scratch” (som det numera heter på svenska). Men när en människa under flitigt bibelstudium, rannsakande av skrifterna, finner att det är något i trosläran, dogmatiken, som inte ser ut att stämma med Skriften, då får hon, under bön och fortsatt bibelstudium, pröva kyrkolärans trohet mot den Heliga Skrift. Hon skall givetvis också samtala med sin själasörjare, inte för att vinna honom som proselyt, utan för att ödmjukt be om råd. Kanske kan han kasta ett för henne nytt bibliskt ljus över saken. Finner hon då, efter denna nödvändiga och noggranna prövning, att något behöver ändras i läran, gör hon kyrkans ledning uppmärksam på detta. Hon rusar inte genast åstad och bildar ett nytt samfund, utan hon avvaktar kyrkoledningens reaktion. Får hon då klara bibelord eller, i förekommande fall, förnuftsskäl emot sig, böjer hon sig för kyrkans auktoritet. Får hon däremot rent maktspråk, utan saklig prövning, då bränner hon bannbullan.
K F Fernbom i Göteborgs Stifts-tidning 9/99
Alternativ till bortförklarande översättningar
Vi behöver få våra sinnen öppnade för Skriftens innehåll: Jesus Kristus, så att vi likt Luther ser honom som Bibelns ”kärna och stjärna”.
Bibelkommissionen har i princip samma uppfattning av de messianska profetiorna som judarna på Jesu och apostlarnas tid. Judarna förkastade Jesu anspråk på att vara den som Skrifterna talade om. (Joh. 5:39, 40, 46‒47; 1:11.)
BK förkastar på ett liknande sätt genom sina bibelkritiska noter och sina bortförklarande översättningar Kristus i GT. Som en konsekvens av detta blir det vattentäta skott mellan GT och NT. Man ser inte längre Bibeln som en helhet och enhet med ett och samma frälsningsbudskap.
Vi ska därför vara tacksamma för att vi i Svenska Folkbibeln har fått ett alternativ av hög klass till den statliga Bibelkommissionens översättningar. I SFB kommer inte minst Bibelns profetior – Kristus i Gamla Testamentet – till sin fulla rätt. Och detta är verkligen något att tacka Gud för!
Gunnar Juelsson i Kyrka och Folk 5/99
Den gamla frågan
I dag riktar Gud bergspredikans sökarljus ut över en fallen kristenhet, som inte längre vill veta av Himmelrikets Grundlag från Sinai. I stället lanseras en reviderad och utökad upplaga av verket ”Skulle då Gud ha sagt?”
Josef Stenlund i Kyrka och Folk 6/99
Mest trams
För några år sen kom Bibelkoden, en bok som har sålt i stora upplagor över hela världen. Där påstår författaren att det finns kodade budskap och profetior om olika nutida rabbiner och politiker i den hebreiska grundtexten, som man med hjälp av datorer kan läsa ut. – Det mesta av detta är trams! Man kan få fram lite av varje med de metoder man använder. Det är som Paulus säger att folk vill bara veta av det som kliar dem i öronen. Man läser hellre mellan raderna än textens eget budskap. Jag tror att man ska akta sig för sådant. Däremot förekommer det en hel del talsymbolik, men det är en helt annan sak.
Seth Erlandsson i intervju i Kyrka och Folk 9/99
Gnosticismens ”evangelium”
Det uppflammande intresset för Tomasevangeliet utgör inget nytt ”hot” mot den kristna tron. Den reder sig. Kyrkans bekymmer gäller människorna som lockas av den bedrägliga illusionen att i grunden allt står väl till, att allt de behöver är att lite mer systematiskt odla sitt eget inre liv. För deras skull måste kyrkan envisas med att förkunna en korsfäst Kristus.
Svensk pastoraltidskrift 8/99
Insiktsfullt om brist på insikt
Jag tror att vi nu är igenom en sekulariseringsvåg som under lång tid innebar tro på politiken. Man förverkligade det goda genom politiken och fick också det goda genom politiken, genom biståndet, genom välfärdsstaten. Det hade väldigt stor existentiell betydelse för människor. Men nu ser vi hålen och bristerna i detta. Jag har inte tagit mitt ansvar för min nästa bara genom att betala skatt, det var lite svårare än så…
– Det är i denna nya situation kyrkorna har så mycket att ge, tycker Mats Svegfors.
– Det är många som förment säger att de är för upplysta för att tro på Gud. Jag menar att det är uttryck för en brist på den mest elementära insikt om vilken källa det är att ösa ur, den kristet filosofiska traditionen, den kristna tron. Gå tillbaka till medeltidens stora intellektuella, där öppnar sig ju nya världar för sena 1900-talets människor.
– Och när man väl ser detta, smälter sådant som New Age samman som rent krafs. När nu sekulariseringsvågen är bruten och pendeln långsamt svänger tillbaka gäller det att vara rädd om kontinuiteten hos kyrkorna och inte minst hos Svenska kyrkan, menar Mats Svegfors.
Ur intervju med Sv D:s chefredaktör i Dagen 4 mars -99
”Den förnedrade statskyrkan”
Ärkebiskop Nathan Söderblom såg vad som var på gång och varnade vid det allmänna kyrkliga mötet i Stockholm 1920: ”Engberg och hans medarbetare tycks arbeta mot att förkväva kristendomen genom att knäcka religionssamfundets självstyrelse. Man vill beröva kyrkan hennes självständighet, trycka henne närmare intill staten, inte för att åstadkomma en förening av religion och folkliv, utan för att döda eller åtminstone försvaga Kristi kyrka och församling och sedan i försvagat skick sända henne bort från förbindelsen med staten. Detta kommer inte att lyckas.” Dessvärre kom denna ärkebiskop Söderbloms trosvissa försäkran på skam.
Arthur Engbergs planer har förverkligats med god hjälp från ”nyttiga idioter” i kyrkan och i de icke-socialistiska partierna. Men till vems nytta?
Den av ärkebiskop Hammar understödda visningen av blasfemiska bilder i rikshelgedomen kan ses som ett slags perverterad kröning av den av socialdemokraterna eftersträvade ”moderniseringen” av kyrkan. Statskyrkan är nu oskadliggjord och så i grunden förnedrad att den utan fara kan släppas fri från statens band.
Sverker Tronêt i Svd den 12 mars 1999