Organisatorisk reda och samsyn som styr allt i predikolokalen, enhetliga predikanter med perfektion i läran – ja, då skall allt bli bra. Är detta vår erfarenhet och ett verklighets- och bibelförankrat hopp? Vad är grunden för sann kristen enhet? Förändras vi alla i en ny organisatorisk enhet så att tron lättare föds, underhålls och helgelsen därigenom underlättas och stärks?
I våra organisationer (MBV, ELM sv, NLM och KUS) väntar nu en genomgripande bearbetning av strukturer och beslutsgångar. Låt oss tala om saken! Det är inte fel att diskutera tillskapande av sunda beslutsstrukturer. Däremot får vi inte uppfyllas av vårt eget tyckande. Samtalet måste föras på ett sätt som alltid varit typiskt för de bibeltroende kristna: under bön om Andens ledning, i obruten lydnad och ödmjukhet inför bibelordet samt i verksam syskonkärlek.
Fallgroparna i vårt kommande samtal är många. Själva samtalsämnet får inte bli vår första omsorg. Huvuduppdraget under sanningens banér förblir att älska Gud över allt och vår nästa som oss själva. Den stora tragedin med Svenska kyrkan är att den alltmer lämnat Bibel och bekännelse och blivit förvandlad till en ”kameleontkyrka” – d.v.s. en kyrka under kontinuerlig anpassning till denna tidens sätt att tänka.
Det finns grupper inom och utom Svenska kyrkan som har befattat sig med frågan om sanningen och renhet i läran på ett så torrt och kärlekslöst sätt att de glömt att sanningen skall smyckas med nåd (Joh. 1:14). Ytterligare andra har koncentrerat sig på att skilja sig ut från världens sätt att leva på sådant sätt att det blivit egocentrisk fromhet. Dessa bryr sig mindre om uppdraget, som ju innebär att vi tagits ut från världen för att sändas åter till den. Slutligen finns det de som menar att evangelisation är det enda intressanta: bara det berättas om Jesus, så är det nog. Men på denna punkt är Bibeln mycket tydlig: världen kommer inte att tro på Jesus, om inte hans folk är ett i sanningen och heligheten (livet). (Joh. 17 kap.)
LÅT MIG FÅ BESKRIVA EN LÄNGTAN
Jag ser en kristendom vitaliserad av ”bibeltrogna vänner” (ett härligt öknamn). Jag ser en motståndsrörelse växa i gudlöshetens territorium. Jag ser hur prestige och invanda traditioner hos oss alla böjer sig för Guds ord i lydnad. Jag ser detta växa fram – inte tack vare direktiv från någon centralorganisation utan underifrån, från stugmöten, ungdomsgrupper och större sammandrag på missionsgårdar. Jag ser framför mig regionala organisationer (en i söder, en i Mellansverige och en i norr) med ansvar för predikantkallande och utbildning. Regionala organisationer som tar ansvar för en radikal förnyelse av predikantuppdraget och andra tjänster, så att t.ex. predikanten blir väl skickad att möta vår tids helt sekulariserade grannar som frimodigt bjudits in till stugmöte. Jag ser hur missionsgårdarna stärks i sin roll som spjutspetsar i evangelisationen, t.ex. genom målmedveten utbildning i att föra fram frisk, bibeltrogen kristendom i alla tänkbara media. Jag ser en rikstäckande strategi- och teologigrupp med representanter från varje region. Jag ser framför mig ett ungdomsförbund där all kraft läggs på barn- och ungdomssatsningar. Jag ser hur lokala missionsföreningar allt mer har en medveten inställning till behovet av att allt Guds ord predikas och praktiseras. Jag ser ett övergripande organ som bär huvudansvaret att genomföra en yttre mission. Jag ser hur vi på alla plan för samtal med andra bibel- och bekännelsetrogna grupper i Sverige. Nya tider kräver nya lösningar.
Låt oss med stolthet och glädje hävda Bibelns auktoritet, t.ex. Ef. 1:22, där kyrkan, alla de som tror och som genom tron lever i gemenskap med Jesus Kristus, framställs som en kropp, en organism. Vilket ligger då närmast till hands: kyrkan bildad genom beslut av likatänkande eller kyrkan som ett utflöde av tillhörigheten till Kristus? Lemmar i en och samma kropp är vi. Låt oss med stolthet och glädje ofta förklara och försvara behovet av väckelsekristendom präglad av apostlarnas lära och bibeltrohet!
Anders Månsson