Den första juli tillträder Olof Göransson tjänsten som föreståndare på missions- och ungdomshemmet Fridhem i Vännäs i Västerbotten. Till Livs utsände möter honom och hans familj dagen före avresan från Skåne. Olof och Sosso och deras tre barn, Rebecka, fyra år, Miriam, två år, och Zacharias, född i mars 1998.
Samtalet hemma i köket i Snärshult rör sig om Olofs och Sossos bakgrund, Guds kallelse, förenad med organisationers kallelser och Guds ledning.
Den första juli tillträder Olof Göransson tjänsten som föreståndare på missions- och ungdomshemmet Fridhem i Vännäs i Västerbotten. Till Livs utsände möter honom och hans familj dagen före avresan från Skåne. Olof och Sosso och deras tre barn, Rebecka, fyra år, Miriam, två år, och Zacharias, född i mars 1998.
Samtalet hemma i köket i Snärshult rör sig om Olofs och Sossos bakgrund, Guds kallelse, förenad med organisationers kallelser och Guds ledning.
Olof är född i Vankiva och är son till Gunilla och Bengt Göransson. Mormor och morfar, Marta och Anders Andersson, var missionärer i Etiopien. Olof och Sosso har också varit missionärer i Asella, Etiopien, där Olof undervisade på det teologiska seminariet hösten 1997.
När Olof var gymnasist flyttade familjen Göransson till Snärshult, till en fin gammal släktgård. Olof gick i skola i Hässleholm och gjorde därefter militärtjänst. På Strandhem gick Olof och Sosso på bibelskola och där träffades de, ”som så många andra”, enligt Olof. En tid undergick Olof apotekarutbildning i Uppsala, men dessa studier avbröts, eftersom han kände Guds kallelse att läsa teologi. I Göteborg var Olof med bland de första som bedrev studier vid Församlingsfakulteten (FFG) parallellt med studier i teologi vid universitetet. Olof framhåller att gemenskapen på FFG är mycket värdefull, eftersom det är oerhört lätt att bli formad av negativa, liberala tankar, om man läser på egen hand vid universiteten. Det är en fara även för MBV-ungdomar att bli vilseledda av dålig, bibelkritisk undervisning.
Under studierna i Göteborg fick Olof predikantkallelse från MBV och senare också kallelse att bli missionär.
– Det var en befrielse att få fortsätta studierna med ett mål, med kallelse att förkunna evangelium, poängterar han.
GUDS LEDNING
– Vi ser det som en mycket handfast Guds ledning att få flytta till Fridhem, säger Olof med instämmande av Sosso. Vi hade en kallelse till missionsfältet i Etiopien och har haft svårt att se något alternativ till den. Hösten -97 var vi där ute och åkte hem för att föda barn.
På nyåret -98 blev Olof prästvigd för tjänst i Lutherska Kyrkan i Etiopien och i mars föddes Zacharias. Det visade sig att den lille led av en ärftlig blodsjukdom och läkare rekommenderade därför förlängd hemmavistelse. Efter en tid skulle faran vara över, och återresan till Afrika planerades också. Två gånger var resdag bestämd. Vid båda tillfällena måste Zacharias in för vård på sjukhus. Samma dag som kallelsen kom från Fridhemsstyrelsen, var det tid igen. Olof säger att Zacharias egentligen mår mycket bra, men att det är svårt med blodöverföring i Etiopien, om det skulle behövas.
– Vi har fått tre klara tecken på att vi ska vara i Sverige. Om vi fått kallelsen till Fridhem i fjol höst, hade vi definitivt svarat nej. Vi behövde den tiden för att Gud skulle få visa oss sin väg. Det var mycket jobbigt, men nu känner vi stor frid över Guds ledning.
GLÄDJE OCH FRIMODIGHET INFÖR UPPGIFTEN
– Vi har känt oss mycket varmt välkomnade och önskade. Det har glatt oss och gjort det lättare att flytta norrut.
– Vi har ju inga rötter i Norrland, framhåller Olof. Sosso, som egentligen heter Susanne, fick kontakt med MBV första gången 1989 genom syskonen Birgerssons sång i radion.
– Genom biblioteket fick jag MBV:s minnesskrift, berättar Sosso, och jag läste där bland annat om Axel B. Svensson. Senare fick jag komma med på läger i Lindan och på Strandhem. Vi bodde i Ockelbo och hade lång väg till Lindan men körde ändå ofta dit för gudstjänstgemenskap under helgerna. Min morfar var predikant i finska frikyrkan. När jag var barn var vi med i Pingströrelsen och senare i statskyrkan, men hemma har morfar predikat på finska (Sosso talar flytande finska). De första fem åren talade jag endast finska, men jag har gått i svensk skola. Pappa och mamma, som båda är från Finland, träffades i Sverige. Så småningom kom nästan hela släkten hit och många arbetade på Dannemora gruvor.
Sosso har under göteborgstiden varit anställd som barnledare i församlingsarbetet i Svenska kyrkan. Kanske kan hon fortsätta inom samma område i Norrland.
FRIDHEM SOM VÄXTPLATS
Olof framhåller att Fridhem är ett missionshem, en växtplats för både unga och äldre, en tillflykt i ett hårt samhälle, där människor kan vara tillsammans i kristen gemenskap omkring Guds ord. Familjen är den yttersta spjutspetsen ut mot samhället.
– Jag hoppas Fridhem får vara en missionens spjutspets och möta samhället med det evangelium som vi fått ta emot. Missionshemmet ligger i Vännäs och då får arbetet fokuseras där. Jag vill se gruppen av missionsvänner som en familjegemenskap med gemensamt uppdrag. Ungdomarna har en stor uppgift i skolan, där de möter sina vänner. Och man blir ju inte avsidestagen när man fyller trettio! Alla möter vi människor i olika sammanhang och som kristna har vi i uppgift att föra ut budskapet från Gud och hämta ny kraft i Guds ord. Verket är inte vårt, utan det är Gud som verkar genom oss och med oss. Olof önskar att få utveckla Fridhem med kurser och andlig undervisning.
På en fråga om familjens fritidssysselsättningar svarar Sosso:
– Olof har ju små barn också.
– Sossos stora intresse är djur, upplyser Olof, hästar, hundar och katter. Själv har jag ett skadat knä, men kanske jag någon gång kan få möjlighet att motionera genom skidåkning.
– Du får gärna hälsa sörlänningarna att de är välkomna upp att hälsa på, framhåller Sosso och Olof vid avskedet. Det är viktigt att träffas och kunna känna att vi är syskon i Guds stora familj.
Vi önskar familjen Göransson Guds välsignelse och hjälp och ger dem Rom. 5:1‒11 som ett minnesord.
Nils-Göran nilsson ordf. i MBV