Hösten 1998 tillbringade Rakel Smetana fem månader i Kisumu, Kenya. Hon arbetade på ett kristet barnhem, Agape Children’s Ministry, samt tillbringade en del tid tillsammans med några av de 4 500 gatubarnen i staden. Här berättar hon om sina upplevelser
Hösten 1998 tillbringade Rakel Smetana fem månader i Kisumu, Kenya. Hon arbetade på ett kristet barnhem, Agape Children’s Ministry, samt tillbringade en del tid tillsammans med några av de 4 500 gatubarnen i staden. Här berättar hon om sina upplevelser
Mzungu, mzungu! (= Vita människa!)
Jag vänder mig om och ser rakt in i ett smutsigt barnansikte. En liten hand sträcks mot mig och två ledsna bruna ögon tittar bedjande in i mina. Pojken med de söndertrasade kläderna för en liten flaska mot munnen och drar in de starka limångorna, medan han väntar på min reaktion. Mitt hjärta grips av smärta och frågorna rusar runt i mitt huvud: Varför bor denne pojke på gatan? Har han inte någon familj, som kan ta hand om honom, eller något hem där han kan bo? Jag lyfter mina ögon och ser mig omkring. Om jag skulle vilja räkna de gatubarn jag ser, skulle jag komma upp till tjugo eller kanske trettio stycken. Det är dock någonting som gör att jag låter bli…
Det finns långt fler gatubarn i världen än vi kan ana. Undersökningar gjorda av World Vision International visar att antalet faktiskt böjar närma sig 200 miljoner. Tänk dig, drygt tjugo gånger hela Sveriges befolkning! Att få lära känna några av dessa gatubarn var en både smärtsam och fantastisk upplevelse. Genom barnen på Agape och besök i deras familjer fick jag en bild av vad som kan vara orsaken till att de bott på gatan. De flesta har en trasslig bakgrund och ofta kommer de från problemfyllda familjer, om de över huvud taget haft någon familj. På grund av separationer och fattigdom är de oönskade och utstötta från hemmet.
Jag ska nämna några exempel: Andrews pappa försvann, och när pojken var nio år blev han övergiven på gatan av sin mamma. Bernards mamma dog och hans pappa misshandlade honom så svårt att det var omöjligt för honom att stanna hemma. Jacks mamma hatade honom, och när hon en dag ämnade bränna sin son levande lyckades han fly. Johns familj är övertygad om att pojken är besatt av djävulen och därför vill ingen ha något med honom att göra. Trots sina 17 år ser han ut att vara tio år, på grund av näringsbrist.
Gatulivet är förödande för de stackars barnen. De tvingas in i prostitution och kriminalitet, fattigdom och missbruk. Man gör vad som helst för att överleva. Tillbringar man tid med barnen på gatan, märker man ganska fort att de inte bara har behov av mat och nya kläder. De behöver också, inte minst, möta kärlek och omsorg av människor som tycker att de är värdefulla. Dessutom behöver de få lära känna Frälsaren, som offrade sitt liv av kärlek till var och en av dem.
En dag träffade jag Kennedy på gatan i Kisumu. Jag fick plötsligt nöd för pojken och frågade om han visste att Jesus älskar honom. Han svarade likgiltigt att det visste han. I samma ögonblick gick det upp för mig: Hur ska de utstötta barnen kunna tro på en kärleksfull Gud, när de inte har någon kärlek att relatera till? Kennedys ärliga svar lärde mig att man måste demonstrera Guds kärlek till dem för att de ska kunna förstå. Evangelisation och barmhärtighet måste gå hand i hand. Kristna barnhem är av ovärderlig betydelse i dessa sammanhang. Mina erfarenheter från Agape är att det faktiskt går att hjälpa gatubarnen till ett bättre liv, även om det är oerhört svårt. Det finns i dag många barnhem som drivs av en rad olika organisationer, men det behövs fler. Tyvärr är det omöjligt att hjälpa alla – men vi har stor möjlighet att hjälpa ännu fler…
Hör du ännu ej hur de klaga sin nöd:
Vill ni er inte förbarma?
Vi som funnit liv i vår Frälsares död,
låt oss nu hjälpa de arma!
Rakel Smetana-Nilsson studerande, Umeå