Det råder andlös tystnad. Alla har någon egen erfarenhet av förlust, sorg och kris. Osökt går tankarna till de barn man vårdar och har omsorg om.
Det råder andlös tystnad. Alla har någon egen erfarenhet av förlust, sorg och kris. Osökt går tankarna till de barn man vårdar och har omsorg om.
Närmare 40 förskollärare och barnskötare jämte ett par församlingslärare var den 14 september samlade på Missionsgården Strandhem för en fortbildningsdag. Under fem år har sådana träffar pågått. I år arrangeras i två omgångar tre endagssamlingar i en fortbildningsserie med teman som Barn och döden, Att ge tröst och Att förlåta, när någon gör mig illa. Det är förskolläraren och författaren Lena Artman från Örkelljunga och Björn Gustavsson, präst från Helsingborg, som håller i dessa dagar. Som exempel kan nämnas att i stort sett alla inom barnomsorgen i Sölvesborgs kommun har deltagit. Från många platser över hela Skåne och södra Småland har yrkesfolket kommit, gång efter gång.
Det är studs och skärpa i det som sägs.
– Vågar vi leva med döden? börjar Björn Gustavsson.
Samma reaktioner som inför döden förekommer även ofta när det är fråga om andra förluster, som t.ex. skilsmässa, eller vid ett sjukdomsbesked.
– Vad har vi själva upplevt i dödens närhet? Rädsla för det okända, kanhända?
Bearbetning av egna känslor är en förutsättning för att man på ett vist sätt ska kunna hantera barns situation, när sorgen drabbar. Kunskap om hur barn tänker och reagerar på dessa områden höjer beredskapen att möta deras sorg.
Mod och närhet är nyckelord, som Björn plockar fram ur det gemensamma samtalet.
EFTER DÖDEN?
Många är de omskrivningar som människor använder sig av, från ”gått bort, flyttat hem, somnat in” till ”gett sig ut på en lång resa, kilat runt hörnet”.
– Allt är slut. Alla kommer automatiskt vidare till en bättre värld, ”Han har det bättre nu.”
20 procent av Sveriges befolkning uppgav sig för fem år sedan tro på reinkarnation. Nu är siffran uppe i 30 procent. Tanken på dom och sedan antingen himmel eller helvete – är den specifikt kristen? För att det ska vara kristendom måste Jesus vara med, han som har banat vägen till himlen.
Björn Gustavsson fångar upp strömningar som gått genom historien, världen över – vi sitter där i den andlösa tystnaden med en provkarta på universella reaktioner inför döden. Det är personligt och brännande.
BARNENS TANKAR OM LIVET OCH DÖDEN
Lena Artman tar vid. Med sin stora kunskap och erfarenhet talar hon förtroendeingivande med exempel från möten med många barn.
Fyraåringen vill i sin fantasi manipulera livet med sitt önsketänkande och för cirkelresonemang. Det är svårt för en femåring att tänka sig döden som något stadigvarande. Först i åtta–nio års åldern kommer den fulla insikten att döden utgör ett definitivt slut på livet. I tio–tolv års åldern ökar förmågan till abstrakt tänkande. Grubblandet finns där då, såväl som det tankemässiga distanserandet.
– Att vara nära barnet, att vara vaksam för barnets uttryck och reaktioner, är viktigt vid varje ålder, betonar Lena.
Här flödar samtalet. Exempel ges på hur man har hanterat situationen, särskilt vid barns död, hur man i en dagisavdelning följt ett barns erfarenheter vid mammans cancersjukdom och död. När döden kommer plötsligt – att då ha en beredskap att ta hand om efterlevande barn.
SORGENS MÅNGA ANSIKTEN
Det handlar om krisens olika faser. Först chock med förnekelse, sen kaos, meningslöshet. När sorgen paralyserar – hur finner man uttrycken? Frågorna väcker livligt och allvarligt samtal bland deltagarna.
Björn Gustavsson tar upp begreppen bearbetning och nyorientering. Han hänvisar till Första trosartikeln.
– Skaparen har gett kroppen ett eget naturligt system för läkedom. Jag tror att han på liknande sätt i människans natur har lagt ned förutsättningar för ett helande vid sorgebearbetning.
TRÖSTEN
Att ge tröst – en hel fortbildningsdag ägnas åt detta ämne.
Att våga vara närvarande. Att inte väja undan. Det är nyckelord i fråga om att ge tröst. En kram utan ord. Vara någon att gråta tillsammans med. Att bli sedd i sorgen – det är en tröst.
Vi talar om hur seder och bruk kan hjälpa oss att ge uttryck för medkänsla, men också om vår valfrihet när det gäller seder och bruk.
– Man behöver inte vara en “färdig människa” för att ge tröst, säger Lena Artman. Det är djupt liggande livsådror som Lena Artman och Björn Gustavsson berör hos alla de hundratals människor som deltar i dessa fortbildningsdagar på Missionsgården Strandhem.
Ann-Mari Wiberg