Människor berättar berättelser för varandra. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Detta hör med till människans intellektuella höghet och är därmed en gåva given av Skaparen. Djur berättar inte.
Människor berättar berättelser för varandra. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Detta hör med till människans intellektuella höghet och är därmed en gåva given av Skaparen. Djur berättar inte.
Vilken funktion har berättandet? Det förmedlar något som anses vara värdefullt: något roligt, något sorgligt, en iakttagelse, en visdom. Kort sagt, berättelserna säger något om vilka vi är och om de förhållanden vi lever under. De kartlägger tillvaron. En del är glättiga, andra djuplodande. En del faller omedelbart i glömska, andra skrivs ned och blir lästa av miljoner människor. Bra berättelser får oss att tänka till.
Man kan studera berättelsernas historia vid något universitet. Det kallas att läsa litteraturvetenskap. Under tretusen år har berättelser skrivits ned. De har ristats i sten, skrivits med bläck på djurhudar eller papyrusark, givits ut som böcker. Vi som lever nu kan blicka bakåt och se hur tankar, föreställningar och värderingar har skiftat genom århundradena. Som kristen student kan man undersöka hur de stora livsfrågorna har besvarats.
Man brukar börja med de gamla grekerna. Redan flera århundraden före vår tideräkning hade de en rikedom av berättelser. Med högt ställda konstnärliga krav sökte man avbilda verkligheten. De grekiska tragedierna (dramer som slutar i olycka) har blivit odödliga. De fängslar oss genom sin förmåga att skapa spänning men kanske ännu mer genom den psykologiska träffsäkerheten i de olika rollernas karaktärer. Att de har blivit odödliga är lätt att förstå. När dramerna uppfördes var det folkfest. Dans, musik, körsång, förväntan. Men när facklorna slocknat och tystnaden lagt sig över amfiteatrarna – hade åskådarna då fått något som gav dem tillfredsställelse i deras innersta rum? Som kristen läsare kan man undra så.
Berättelserna säger något om vilka vi är och om de förhållanden vi lever under. De kartlägger tillvaron. En del är glättiga, andra djuplodande. En del faller omedelbart i glömska, andra skrivs ned och blir lästa av miljoner människor.
Så följer romarna, germanerna, islänningarna; riddartiden, renässansen, upplysningen, romantiken, realismen etc. Mästare träder fram: Cervantes, Shakespeare, Voltaire, Göthe. Berättelserna blir fler och fler liksom sätten att berätta. Man berättar om livet, kärleken och naturens storslagenhet. Dessa tre är storheter som övergår människans fattningsförmåga. Mycket skrivs som är skönt och läsvärt också för en kristen. Människans livsvillkor ringas in. Men närmar man sig lösningen på livets ekvation? Säkert menade några det. Kanske tyckte Shakespeare att han sett svaret, när han låter en av sina figurer säga om livet: ”Det är en saga, berättad av en dåre, larm och lidelse som ingenting betyder.” (ur Macbeth.) Eller när Hamlet, precis innan han dör, får säga: ”And now silence…”
Andra kämpade vidare. Strindberg sökte svar överallt, i kärleken, i kampen, i vetenskap, ockultism och hinduism, och allra sist i kristendomen. Så kommer nittonhundratalet och litteraturen handlar i mångt och mycket om brustna illusioner. Tron på människans storhet, tron på dygderna, tron på hoppet om ett gott svar på frågan om livets meningsfullhet har börjat falna. Men berättelserna fortsätter. Några är glättiga, andra djuplodande.
När man studerar litteratur skyndar man som regel förbi Bibeln. Kanske menar de kursansvariga professorerna att den redan är känd av de flesta. Men den hör avgjort till skönlitteraturens kanon både i egenskap av kulturskapare och bärare av konstnärlig skönhet. I fråga om konstnärlighet håller den bitvis yppersta klass. Det har många av litteraturens storheter erkänt. En professor av hög akademisk rang har dessutom visat att Gamla Testamentets människor har avsevärt mer av realistiska karaktärsdrag än samtida berättelsers hjältar. Hjälten och patriarken Abraham är sant mänsklig då han av fruktan för Farao ljuger om vem Sara är, då han ifrågasätter rimligheten i löftet om att han skall bli far på sin ålderdom och då han är vankelmodig och otålig när väntan på löftessonen blir lång. Han jämförs med den mycket senare tillkomne grekiske hjälten Odyssevs (700 f.Kr.) som i alla lägen är djärv och mångförslagen och därmed statisk och icke-mänsklig. Och som kristen kan man lätt bekräfta riktigheten i dessa iakttagelser. Tänk t.ex. på anti-hjälten Jakob och på den hjältemodige och samtidigt svekfulle kung David. Det märkliga är att en sådan realism i människoskildringarna visar sig först efter medeltiden i den profana litteraturen.
Men Bibelns styrka är framför allt dess förmåga att säga något om tillvarons innersta frågor. Berättelserna och dramatiken i Bibeln förmår beröra på ett helt annat sätt än andra berättelser och dramer. En kristen student kan känna en stor tomhet efter att ha läst en grekisk tragedi. Vad fanns kvar för publiken när facklorna hade slocknat? Tänk om det ur skuggorna kunde träda fram en man med sår i händerna och fötterna och berätta vem han är och vad han varit med om. Tänk om vi alla kallades in på teatern och fick sätta oss ned och se det drama spelas upp som fyra litterärt olärda evangelister har fått skriva.
I en av scenerna står den märklige mannen utlämnad inför den brutala maktens representant. En förunderlig dialog utspelar sig. Vem är mannen, fattig, förnedrad och slagen, är han en konung? Den som följt dramat hit förstår att frågan och svaret rör vid våra egna liv. Vem är han om vilken det berättas att han botar sjuka och ger syndare förlåtelse? Som inte saknar auktoritet men som ändå till det yttre helt saknar en makthavares kännetecken?
”Mitt rike är inte av denna världen… Jag har kommit för att vittna om sanningen.” Märkliga svar. Dramat fortsätter. En kungakrona av törne flätas ihop och sätts på mannens huvud. Alla tragedier bleknar inför det som sedan händer. Lidande, mörker, död, begravning.
Men detta är inte sista utan bara näst sista akten. Var finner man i litteraturhistorien en vändpunkt som den som börjar med Marias vandring ut till graven medan solen går upp? En tom grav blir synlig – vilket symbolspråk! Stenarna talar. Härefter råder inte tystnad, som för Hamlet, utan livets segerjubel. Mannen visar sig. Han är en sann kung, besegrare av döden och de missgärningar som vållat den. Och därmed härskar han också över åskådarnas liv och död. I honom finns försoning och upprättelse.
Den Heliga Skrift är unik.
”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat
svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” Hebr. 4:15
Detta är det största dramat. Det har nerv. Vid läsningen av dramat flyttar det in i läsaren och föder fram ett liv i gemenskap med denne mäktige härskare. Han är Gud själv som har kommit till oss och skänkt oss frälsningens sanna berättelse. Tänk om den kunde berättas för alla dem som är otillfredsställda.
Thomas Nilsson föreståndare, Åhus Missionsgård