Väntan

Till vår mänsklighet hör väntan. Vi väntar på så mycket – på vännen, kärleken, maten, bussen, tentan, lönen…

Väntan gnager, töjer, svider, förargar, gör besviken. Väntan kan vara lång, kort, hög, låg, finnas på alla plan och i alla livets situationer.

Väntan i dag har fått nya dimensioner. Vi har ju fått så mycket uppfyllt. Allt det materiella, alla prylar, alla utbildningar, alla aktiviteter… Och tiden – och tidsandan – har reducerat väntan till ett dröjande på tangenten eller ett kvalfyllt väljande av alternativ från en oändlig meny. Vi vet i bland inte vad vi väntar på. Och – i de yttersta av dessa dagar – finns det människor som inte väntar alls – på något. Deras verklighet (liksom ibland även vår) präglas av tilltagande acceleration, utpumpning och tomhet.

Jag tänkte att vi gemensamt skulle försöka se hur nära förbunden väntan är med kristenlivets pulsåder, men därmed också för allt mänskligt livs huvudfåra, en livsviktig, vital del av rytmen eller växandet.

Som kristna har vi mycket att vänta, men också mycken väntan att se fram emot. Det gäller att se innehållet i och den djupa innebörden av väntan.

 

LIVETS RYTM

Livet är inte som en linjal eller en snörrät linje. Det är snarare som en krokig kurva eller ett intråcklat snörnystan. Och morgondagen känner du inte, du sår kanske, men någon annan skördar. Men några regler gäller trots allt för livet: en gång blev det till, det närs och utvecklas, når sin kulmen och sin bestämmelse, avtar, tynar, förgår. Det finns ett före och ett efter, en orsak och en följd.

Men däremellan finns det många obekanta.

Vår förebild här får Sara bli. Hon var, som ni minns, ofruktsam och var kommen till hög ålder, när Gud säger till Abraham att han skall få en son med henne (1 Mos. 17:15 ff). När vi vet vilken skam och olycka det var att vara barnlös på den tiden, kan vi förstå att Saras liv inte varit lätt. Men här ingriper Herren. Till det som man naturligen kan förvänta lägger Gud en annan dimension, en övernaturlig, som vi inte kan räkna på, men väl med.

”Att vår Herre dröjer skall ni betrakta som en räddning.” Väntan är i själva verket nåd. Nåd att söka Gud, att bli lika Kristus, att bli räddade.

VÄXANDETS RYTM

Allt levande måste utvecklas för att nå sin bestämmelse. En blomma tar form först efter en komplicerad process i en lagbunden ordning, där växten producerar förutsättningarna. Det ena blir underlag för det andra och till sist finns blomman där, vacker och ändamålsenlig.

En människa kan inte heller fullt ut komma till uttryck, om hon inte får växa, få näring, omvårdnad, stimulans. Också här kommer mycket genom det naturgivna, men mycket kommer genom de inre och yttre sammanhang hon lever i. Och till sist beror allt på vilken relation människan står i till sin Skapare.

Men all utveckling följer som sagt inte en kurva. Det är en språngvis process, med många oväntade inslag. Ibland går livet i en jämn lunk, utan större kast och avvikelser. Så inträffar något; plötsligt kullkastas förutsättningarna, eller en ny väg öppnar sig.

Så är det också i det andliga livet. Det finns lagar också här. Ingen byggnad utan grund, mjölk kommer före fast föda, inget liv utan lidande. Men så plötsligt inträffar det helt oplanerade.

Vi kan ta Mose som exempel. Ni minns att han av naturen var försagd, inte alls någon ledarbegåvning (2 Mos. 4:10 ff), men genom Guds inskridande blev han Israels förste troshjälte.

Men denne troshjälte måste utstå alla tänkbara strapatser, innan hans uppdrag blev fullgjort. Avbrott, väntan, irrande, folkets avfall, och så plötsligt ett ljus och en väg som öppnar sig.

 

ÅRETS RYTM

Det finns olika tider och stunder i naturens och årstidernas lopp. Vårbäckens porlande föregås av den järnhårda isens tid; hästhoven blommar inte med astrar. Det skapelsegivna har också ett raster för det gudomliga. På våra breddgrader blir det nästan övertydligt. Många är de bilder som tolkar vår egen och Gudsfolkets längtan efter förvandling. ”…Därför, så länge världen står, det efter vinter kommer vår, också i Andens rike” (Psalmboken 198). Ett ord som gläder, inte minst i kyrkans situation i dag.

Men också i kyrkoåret finns denna närhet till naturens liv, människornas liv, men också Guds skapande liv, hans handlande i historien med Gudsfolket, hans oväntade inskridande. Påskens dramatik följs av Pingstens under och kraft som i sin tur avlöses av det stadiga växandets tid – trefaldighetstiden, växande i tro, kunskap, handlande – och förbidan.

Ja, kyrkan vill egentligen inbjuda till ett liv i samma andning som Faderns. Eftersom vi lever i en fallen värld och i en gammal människa har vi svårt att alltid finnas där och känna den.

Men när du sitter i en kyrka ögonblicken innan preludiet skall spelas, kyrkklockorna ringer, så kan du erfara att du förs in i en annan andning och rytm. I bönens tystnad, lovsångens brus, Gudsordets tilltal, i nattvardens mysterium sker ett komprimerat, förtätat drama, som du är verkligt delaktig av, och som vill ta dig med ut i vardagen.

 

DEN INRE RYTMEN

Tre tider lever inom oss. Ett svagt minne av ett Skapargivet liv, i total förtröstan och tillit.

Dagens tid – en komplicerad mixtur av något grovt felslaget, förvänt och ont lött provisoriskt samman med något morgonrodnande nytt, Andens nya liv. Och med löfte och aning om något fullkomligt. Inte konstigt att bryggan blir slitsam och väntan stor, efter något helt och fullt, redan nu. Den här grundläggande konflikten och kampen finns beskriven i Rom. 8:22 f: ”Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.”

Men Gud, som är barmhärtig och vis, vet vilka vi är och vad vi behöver för att på nytt kunna lyssna och kunna vänta med mening. I 2 Petr 3:15 står det: ”Att vår Herre dröjer skall ni betrakta som en räddning.”

Väntan är i själva verket nåd. Nåd att söka Gud, att bli lika Kristus, att bli räddade. Det beskriver psalmförfattaren (Ps.130:5f): ”Jag väntar efter Herren, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja mer än väktarna efter morgonen.”

Jesus själv ger ett mönster för vår uthållighet. I sin person utstod han allt man kan erfara av grymhet och övervåld. Ändå var han tålmodig, mild och ödmjuk. I den äldre översättningen av citatet från Petri andra brev ovan (3:15) talas om hans långmodighet, ett egentligen ännu mer talande begrepp, som rymmer både tålamod, ödmjukhet, efterlåtenhet, vilja att vänta.

 

PÅ VÄG – MOT MÅLET

Väntan är en av taktarterna i livets rytm. Att vänta ger mognad, tid för eftertanke, inre tystnad och bön. Den ger tid att söka Gud. Kort sagt väntar vi

• därför att Gud är Gud. Han ensam har all kunskap och insikt och makt.
• därför att Gud är god. Han ensam vet och känner, lider och fördrager, räddar och behåller.

Men väntar gör vi i gott sällskap. På vägen får vi reskost, himmelsk manna genom Ordet, sakrament och gudstjänst, bön och uppmuntran, men också genom tuktan, påminnelser och prövningar.

Trots all vår växt och mognad mitt bland felsteg och förvillelser får vi aldrig släppa den kanske sannaste bilden av oss själva på vår trosvandring, den av barnet som i gränslös tillit tar Fars hand och säger: ”Abba, Pappa.” Visst är den famnen värd all vår väntan!

Erik Wiberg lärare, Vetlanda